Mitt i Livet - 40 nånting

Nytändning

2012-01-30T20:41:00.000+01:00

När jag ruskade liv i maken som slumrat in framför tv:n med ett ”drick din glögg som jag värmt åt dig” och fick till svar att ”dom flesta behöver faktiskt inte dricka upp en halv liter glögg varje kväll”, då förstod jag att säsongen var över. Det var bara att lägga undan glöggkryddorna och packa ihop extraktionskaraffer och kryddfilter. Med en sorgsen suck kunde jag konstatera att december med julljus och värme gått över i januarislask och mörker. Inte blev det bättre av att jag efter julens alla läckerheter ätit upp mig ännu mer under kryssningssemester i Parsiska viken och en arbetsresa till North Carolina i USA. Nu sitter jag här i januarimörkret som en flodhäst i tv-soffan.
Precis som jag skulle gå in i en riktigt låg vinterdepression upptäckte jag att jag inte allt mådde särskilt dåligt. Jag kände över huvud taget ingenting av den sedvanliga bluesen som brukar dra över mig som en blöt och kall filt efter julhelgerna. Måste ha varit solljuset och värmen i mellanöstern som suddat bort den sura minen. Kan hända hjälpte vårvädret i Carolina till. Faktum är att jag ser fram emot de allt ljusare dagarna som stundar här framöver.
Bäst att smida medan järnet är varmt, tänkte jag och satte genast mig själv på diet. Nu bara måste jag ta tag i mig själv. Detta går bara inte längre. Jag har fyra veckor kvar till sportlovet och dessa veckor tänker jag ägna åt återhållsamhet. Sanna mina ord!
Antar att jag får ta i med hårdhandskarna, det vill säga en strikt LCHF för bästa resultat. Det har ju fungerat förr. Sedan blir det långpromenader med papillon-killen. Vi får lämna chihuahua-killen hemma. Han brukar inte vilja gå ut i onödan. Pappen däremot säger inte nej till en uppfriskande promenad. Oj, vad det ska bli skönt när dagarna blir lite längre, träden börjar knoppa sig och koltrasten sjunger i kvällningen. Än är det väl några vinterdagar kvar, men snart så. Då kanske man får ut maken också som verkar ha gått ide helt. Satt framför tv:n och ugglade mest hela helgen. Sa att han inte hade något större behov av utomhusvistelse denna tid på året.
Själv passade jag på att ta med pappen till Bögs gård ute på Järvafältet. Han hade inte varit där förut och for ut ut bilen som skjuten ur en kanon och skällde till höger och vänster i rena ivern. Sedan satte han av i rask fart utefter vägen. Hästarna skulle kollas in. Undrar vad han funderar över dem. Tror han att de är stora hundar eller förstår han att de är av en annan ras. Tjuren, som stuckit in huvudet långt inne i en höställning, skulle morras lite åt. Ingen vet vad pappen möjligen kan ha haft för åsikt om den, där den stod lurvig och till synes huvudlös i sin inhägnad. Lite sol fick vi på kinderna också, jag och pappen. Och om man kände efter riktigt ordentligt kunde man nog känna att den värmde lite också, men då fick man känna efter ordentligt. Kunde inte annat än medge att jag nog ändå var ganska tillfreds med tillvaron där jag strövade omkring med pappen bland en hel del andra söndagsflanörer. Januaribluesen hade inte fått något riktigt fäste i år, helt enkelt.
I morse när jag rastade hundarna kunde jag notera att det inte längre var mörkt ute trots att timmen var tidig. Kallt var det, men himlen var klar och lovade sol till dagen. Inte ens chuhuahuan muttrade trots kylan, utan pinnade rask på runt kvarteret. Kanske var det för att hålla värmen, kanske kände även han av den annalkande våren. Vad vet jag. Pappen gör ingen skillnad på dagar, han gillar alla lika bra. Han är alltid glad. Så även denna morgon.
Om inte förr, så har jag i alla fall i år förstått hur viktigt det är att tanka solljus dessa mörka vinterdagar för att hålla bluesen borta. Helt rätt gör de som väljer att förlägga åtminstone någon av dessa mörkaste veckor på sydligare breddgrader eller i alla fall ägna så mycket tid som möjligt ute de få dagar som solen visar sig ute här uppe på mer nordliga breddgrader. Kanske räcker det med en promenad på lunchen för att få lite nytändning. Det är något jag tar med mig till framtida vintermörker.

Julstök i Helenelund

2011-12-10T00:14:00.001+01:00

Så långt tillbaka som jag kan minnas så har detta hushåll stått under ständigt hot. Var det inte katter som rev ner prydnadssaker så var det bäbisar som käkade krukväxter. Sedan var det marsvin som hotade gnaga kablar och akvarium som riskerade skapa vattenskador. Nu är det hund som äter tomtar och annat julpynt.
Jag var i mitt esse redan innan första advent och väntade ihärdigt att få ta fram alla juleljus, julgranar, tomtar, halmbockar, kransar och annat som hör julen till. Julbyn var redan framme sedan veckor tillbaka. Detta för att skapa stämning redan tidigt i november. Nu skulle det kompletteras med rena julgrejer. Ner från vinden kom kartong på kartong fyllda med det ena och det andra, det ena glittrigare och rödare än det första. Upp packades tomtar, granar, glitter, julbelysning och liknande stämningshöjare. Glöggen stod på spisen och väntade på att inta rätt temperatur. Vännerna var på ingång för att smaka av en av säsongens många, många glöggsatser.
För året hade en ny vit plastgran införskaffats med stämningsfull vit ljusslinga. Men vad skulle vi göra med den gamla, gröna granen? Som tur var hade vi en våning till. Problemet var bara att maken, som så ogärna kasserar något hade fyllt övervåningen med en gammal soffa som blivit över när ny soffa införskaffades till vardagsrummet en trappa ner. Denna stod nu på den gamla, gröna julgranens tänkta plats. Jag hade till och med införskaffat en ny ljusslinga som skulle ersätta de gamla julgransljusen i granen.
Efter en stunds funderande fick jag en briljant idé. Varför måste man bara ha en julgran när man kan ha en hel julskog? Sagt och gjort. Den gamla, gröna plastgranen monterades ihop bredvid den nya vita i vardagsrummet på nedervåningen. Maken synade bistert mitt tilltag, men yngste sonen var på. För att kröna det hela hämtade jag paketet med den nyinköpta ljusslingan som legat i köket och väntat på att göra en glimrande entré. Ett hundra nittio ljus utlovade paketet.
Maken mumlade något om att ta in stubbar och mossa för att fullborda det hela. På så sätt skulle vi inte behöva gå ut med hundarna längre. Vi skulle ju bara kunna släppa ut dem i vardagsrummet. Och kanske vi kunde slänga ut soffan och sitta på stubbarna och kolla på tv under julhelgen. Jag lät mig inte nedslås utan fortsatte med mina planer.
Jag rev ivrigt upp paketet med juleljusen och döm om min förvåning när jag upptäckte att samtliga 190 julljus var komprimerade till en slinga på max två meter. Hur skulle man fördela detta i julgranen. Längre stod jag och tittade på den korta slingan som lovar så mycket och höll så lite. Under tiden hann jag bygga upp en rejäl julilska.
-Det blir ingen julskog, skrek jag till maken. Det är bara att packa ner den här skitgranen i paketet igen.
Tyckte jag inte att maken gav ifrån sig en lättnadens suck.
Vännerna var på ingång och mina julskogsplaner hade gått helt i stöpet. I ren ilska rev jag itu den gamla, gröna granen och tröck tillbaka den ner i sin låda. I ilskan passade jag inte bara på att hiva tillbaka denna låda till sin plats på vinden. Nej nu skulle, fanken ta mig, alla lådor, tidningar och annat av samma material ut. Upprörd hämtade jag pappkasse på pappkasse fyllda med tidningar och kartonger på väg till insamling och ryade åt maken att ta hand om dem per omgående. Av bara farten passade jag även på att få fart på killarna med att samla in fotbollar, skateboards och annat som legat under trappen och samlat damm. Ut med dem i garaget på stört, skulle de.
Killarna och maken sprang som tättingar för att avlägsna de papperspåsar, fordon och andra saker som nu snabbt fyllde hallgolvet. Som plåster på såren över att mina julskogsidéer hade fallerat, kom maken ner från vinden med en grön grangirlang som vi brukade vira runt en pelare i hallen. Ilsket rev jag den till mig, medan maken försökte pryda trappräcket med den nyinköpta, löjligt korta ljusslingan med 190 ljus fördelade på två meter.
-Den här jäkeln barrar ju, frustade jag medan jag upprört stegade ut i tvättstugan för att hämta dammsugaren.
Till slut var i alla fall tomtarna på plats, den nyinköpta, vita julgranen spred julstämning från sin centrala plats i hemmet och adventsstaken var fylld med nya, långa ljus. Vännerna tittade förbi och vi hade en trevlig eftermiddag med glögg, lussebullar och julmusik.
Ja ja, det blev visserligen ingen julskog denna helg, men julen är inte över än. December är visserligen mörk, men med alla juleljus så blir den en av vinterns ljusaste perioder. Skulle vi bara få lite snö nu också så vore denna december fulländad.
Lycklig drog jag iväg till arbetet på måndag morgon i vetskapen om att få tillbringa decemberkvällarna hemma i vårt julpyntade hem. Att det var måndag bekymrade mig inte det minsta. Jag såg fram emot att få komma hem till familjen och äta en god middag innan jag kröp ner i soffan med en rykande varm glögg och en julfilm. Efter arbetsdagens slut hastade jag således hem för att ta del av familjemyset. Väl hemma kastade jag av mig jackan, hälsade på hundarna innan jag skyndade in i köket för att se vad maken hade för middagsplaner.
En fasansfull syn var vad som mötte mig i köket. På köksbordet låg alla tomtarna i sina beståndsdelar. Näsor, fötter, ögon och annat som suttit fastlimmade på tomtarnas kroppar var nu separerade från något som såg ut som små Venus av Milo, eroderade av väder och vind.
-Vem fanken ligger bakom detta? gastade jag rakt ut i rummet.
Maken vände sig om vid grytorna för att se vad som stod på.
-Har hunden käkat upp alla jultomtarna? undrade jag skakad över den syn som mött mig vid hemkomsten.
-Jag antar det, svarade maken försiktigt. Det låg delar utspridda över hela golvet när jag kom hem. Det där är vad jag har hittat och lyckats skramla ihop.
Med återhållen vrede spände jag ögonen i hunden, som ivrigt viftade på svansen nere vid mina fötter.
Några av tomtarna kunde dock räddas. Med en suck limmade jag på den sista tomtenäsan på en av de tomtar som restaurerats och ställde den åt sidan för att torka. Det är väl bara att ställa prydnadssaker och pynt på något, för hunden, otillgängligt ställe, antog jag och konstaterade att detta hushåll åter igen stod under hot.

Har man inte jobb så skaffar man sig

2011-11-03T11:12:00.000+01:00

För några veckor sedan blev vi ombedda att ta hand om en chihuahua vars matte skulle vistas utomlands ett halvår. Efter lite betänkligheter tackade vi trots allt ja till erbjudandet och dagen efter flyttade Bosse in. Bosse visade sig vara en hund från de fina kvarteren. Med sig hade han inte bara schampo utan även balsam, egen parfym, guldfärgade bajspåsar och ett Burberry-halsband för promenader. Det visade sig att Bosse är en mycket trevlig hund, som inte tuggar sönder saker, inte gör sina behov inomhus (okej, det hände kanske någon olycka i början), klarar av att vara ensam hemma, liten som en katt och gärna kryper upp i famnen och kelar en stund. Vi blev så betagna av denna lilla väluppfostrade varelse så vi började leta efter en alldeles egen hund bland hundannonserna. Mest tittade vi på ett- eller tvååringar för att slippa alla valpbestyr. Bosse är ju två och ett halvt år och därmed förbi de första turbulenta valpåren.
Nu var det dock så att min sistfödde hade fastnat för en svart/vit fyra och en halv månaders papillonvalp. Varje gång jag satte mig för att googla hundannonser så kom han farande med denna en och samma annons. Nja, vi ville ju ha en liten hund. Jag tycker Bosses storlek är alldeles passande. Efter mycket om och men gav jag med mig och bokade träff med uppfödaren för att åtminstone komma och kolla på valpen. Behöver jag meddela att vi inte åkte hem tomhänta? Här om dagen flyttade således Birk in. Med sig hade han alla valpigheter som man bara kan tänka sig.
In kom han som ett yrväder. Uppfödaren hade intygat att han var rumsren, men det är han i alla fall inte enligt mina mått mätt. Bort åkte därför mattor och annat i farozonen och övervåningen fick blockeras från nattliga besök. Grisknorrarna som vi köpt åt Bosse, men som han med avsmak ratat, gick åt som Långben äter majskolvar på julafton. Vi kastade oss iväg för att införskaffa pipleksaker och annat för att stimulera denna storörade nya familjemedlem vars energi aldrig tycks sina.
Efter ett par dygn med Birk satt jag hålögd på en stol, stirrade ut i tomma intet och undrade om jag verkligen var helt klok i huvudet. Barnen är stora och det fria livet börjar återvända efter småbarnsåren och vi hade ju fått låna den perfekta hunden och det i hela sex månader. Varför kunde jag inte låta det bara få vara så? Hur kunde jag ens komma på tanken att skaffa mig detta heltidsarbete som det innebär att fostra, sköta och stimulera en valp? Pruttar gör han också, och det illa.
Nedanför mig var Birk i full färd med att slaska i sig sin frukost. Med valpigt ryckiga rörelser undersökte han omgivningarna efter mer när han var färdig med innehållet i sin skål. Jag ropade på min yngste son för att komma och koppla hundarna och följa med mig på en promenad innan maten hunnit passera genom hunden för att hamna i en bearbetat hög på köksgolvet. Det kan gå med en väldig fart det, har jag förstått.
Tillsammans hasade vi runt kvarteret med varsin hund i koppel. Birk fick beröm för varje hög och pöl som han lyckades prestera utomhus. För att inte Bosse skulle känna sig åsidosatt fick även han beröm för sina pölar och högar. Förvånat tittade han upp på oss och tycktes undra varför nu detta ståhej över hans uträttade behov.
Hemma hade äldste sonen vaknat och jag hann nätt och jämt torka alla åtta tassar innan jyckarna for iväg upp i soffan för att önska sonen en god morgon med pussar och kel. Sedan försökte jag jobba lite medan pipdockor och bollar ven genom luften. Efter ett tag lägrade sig lugnet i huset. Sönerna tittade väl på tv eller spelade dataspel, Bosse tog sig nog en tupplur och nedanför mig på golvet vilade Birk. Jag tittade ner på trasseltussen med de ovanligt stora öronen som lugnt snusade där nere vid mina fötter. Jag kliade honom lite lätt i nacken och han tittade sömnigt upp med sina pepparkornsögon. Vilket litet liv, tänkte jag för mig själv. Det ska nog gå.
Ner från övervåningen kom yngste sonen och gav Birk en öm blick.
-Är du fortfarande arg på dig själv för att du köpte honom? undrade han försiktigt.
Jag log mot honom och ruskade på huvudet. Det ska nog gå på något sätt.

Allt är relativt

2011-10-22T11:25:00.001+02:00

Maken satt och läste tidningen i morse och förundrades över en artikel i vilken man listade de hårdaste tennisservarna genom tiderna.
- Tänk, sa han, Ivo Karlovic har servat i 251 kilometer i timmen och Andy Roddick i 249 kilometer i timmen.
Jag lyssnade på de servhastigheter som han räknade upp, men kunde inte riktigt relatera till hastigheterna.
- Jaha, svarade jag, men hur var det med returen? Kunde motståndaren returnera servern?
Maken gav mig en överseende blick.
- Vanligtvis rör det sig om servess i sådana här hastigheter, informerade han med en lätt fnysning åt min okunnighet.
- Står det så, då? forcerade jag vidare.
Maken tittade upp från sin tidning.
- Du hänger upp dig på fel saker, svarade han med en lätt irriterad ton.
- Det kanske inte ens var match, försökte jag släta över. De kanske mätte hastigheten för skojs skull på nån träning.
- De mäter alltid hastigheten på servrarna på matcher, replikerade maken. Och rapporterar bara hastigheten på de servrar som verkligen går in.
- Ja, men då vill man ju verkligen veta om motståndaren kunde ta emot den eller inte, kontrade jag. Vad är en hård serve värd om den returnerades av motståndaren?
Maken la ner tidningen i knät.
- Jaha, så han som uppfann hjulet då, vill man veta vad hans kompis gjorde under tiden? undrade han smått upprört. Uppfann kompisen kanske åttahörningen? Eller man kanske också vill veta vilka fem uppfinningar han uppfann innan han uppfann hjulet, men som misslyckades? Så att man vet vilket värde uppfinningen av hjulet verkligen har.
- Ja nått sånt kanske, svarade jag lite stött.
- Eller när man rapporterar vinnarens tid vid ett sprinterlopp, fortsatte maken som verkligen hade kommit igång nu, vill man samtidigt veta hur det gick för han som kom sist? Vad hade han för tid?
- Jag, det vore intressant, svarade jag. Då får man ju en känsla för vilken spridning det var i loppet.
Maken fällde åter igen upp tidningen med ett högljutt prassel.
- Du är precis som Kurt Olsson när han intervjuade Patrik Sjöberg. "Alla vet ju hur högt du kan hoppa, men hur lågt kan du hoppa, då?"
Ja, är det verkligen så konstigt? Skulle inte det ge en viss bredd i informationen? Skulle inte det ge en större insikt i Patrik Sjöbergs verkliga förmåga. Han är ju ganska lång, så det kunde vara intressant att veta vad som är hans nedre gräns. För att kunna bedöma någots verkliga värde måste man väl sätta det i relation till något annat, eller hur? Så, hur fantastisk är en hård serve om den kan returneras? Hur genialisk var egentligen hjulets uppfinnare om han alla hans andra uppfinningar bara var trams? Kanske var det bara en slump, hela hjulet. Som penicillinet. Hur bra är han egentligen vinnaren på 100 meter? Hur gick det för de andra i loppet? Allt är ju relativt.

Alla har vi våra laster

2011-10-02T17:34:00.001+02:00

I helgen var det dags för Antik- och Kuriosamässan i Kista. Maken var förstås eld och lågor och ville dit. Jag tänkte att det var bäst att följa med för att förhindra eventuellt galna inköp. Sist jag vände honom ryggen några minuter på en Antik- och Kuriosamässa så passade han på att inhandla en stor trätunna, ombyggd till lampa och som stått i ett stall de sista 10 åren. Det sistnämnda gjorde att den avgav en obehaglig lukt av hästgödsel varje gång man tände lampan. Den nyinköpta tunnan placerade han stolt i vårt gemensamma sovrum som nattlampa. Där stod den sedan vid min sida sängen och stank stall tills jag inte stod ut längre och hivade ut den i garaget. Där står den än idag. Liknande inköp ville jag alltså förhindra denna dag och följde således med maken till Antik- och Kuriosamässan.
Denna gång var även yngste sonen med. Han har tydligen ärvt vissa särdrag av maken kunde jag konstatera efter att ha avstyrt diverse inköp bl a av en balalajka som hade en så osedvanligt fin klang, påstod sonen. Maken, som visade ett ohälsosamt stort intresse för en prydnadstomte med en liten lykta i handen med en lampa inuti, klarade sig igenom mässan med bara en glaskula i nät som inköp. Glaskulan måste han ha inhandlat medan jag var i full färd med att avstyra balalajkaköp, annars tyckte jag att jag hade ganska bra koll på honom.
Kuriosa är makens, och uppenbarligen även yngste sonens, last livet. De kan botanisera i timmar tillsammans i alla Gamla stans loppis- och begagnataffärer. I somras fick jag sonen att, efter stor sorg och tandagnisslan, lämna kvar en gasmask från andra världskriget och komma med ut ur butiken. Min uppgift i sammanhanget är att gå efter med ett enda stort "nej" för att vi inte ska drunkna i gasmasker, balalajkor, tunnor och annat skräp här hemma.
Om makens last är gamla saker, så är väl min julen. Det kanske jag måste erkänna. Men det är ju så mysigt, att när det är som allra mörkast i december krypa upp i soffan med en varm glögg, tänka lite ljus och se på en riktig "feel-good" julfilm. Och julen kan aldrig påbörjas för tidigt. Var på ICA Maxi i Häggvik igår. Där hade man redan börjat bulla upp med ljusslingor. I och med att jag har bestämt oss för en vit julgran i år så passade jag på att inhandla en vit ljusslinga redan nu när jag ändå såg en. Och när jag passerade drickahyllorna råkade jag få syn på en samling glöggflaskor som antagligen blivit kvar där sedan förra julen. Var bara tvungen att ha en.
-Vi spetsar upp den med rom hemma, förklarade jag för maken.
Väl hemkomna från Kistamässan kände vi oss lite ruggiga och med gårdagens varma glögg i minnet hoppade vi på cyklarna och drog iväg till ICA Maxi för ytterligare inköp. På vägen dit funderade vi ut en plan för hur vi skulle maskera vårt inköp på vägen genom butiken. Känns som om det skulle tarvats en förklaring av vårt glöggköp redan i början av oktober. Vi bestämde oss för att att genom att ta en scanner, scanna glöggen och snabbt låta den slinka ner i plastpåsen skulle vi undkomma oupptäckta. Sagt och gjort, väl framme vid dryckeshyllorna såg vi till att vi var ensamma i gången innan vi snabbt tog ner en en flaska, scannade den och lät den glida ner i påsen.
-Ska vi bara ha en? undrade maken som utvecklat ett visst medberoende.
-Jaa, svarade jag tveksamt, det är ju så mycket socker i dom så vi borde nog bara ta en.
-Jag vet hur du är, sa maken beslutsamt och tog ner en till flaska från hyllan som han scannade och lät glida ner i påsen med den första.
Belåtet gick vi iväg till kassorna för att checka ut. Ingen hade upptäckt vårt tilltag. Jag ställde tillbaka scannern i hållaren och gick vidare till självutcheckningen för att påbörja min betalning.
Jag var nästan färdig, skulle bara godkänna summan, när meddelande kom upp på skärmen. "Tillkalla butikspersonal". Fasiken! Glöggen innehöll ju en gnutta, gnutta alkohol och därmed var en ålderskontroll oundviklig. Jag svalde och tittade på maken.
-Vi måste tillkalla personalen, konstaterade jag storögt.
Precis då kom en butikskille förbi. Vi kallade honom till oss och bad en bön om att han inte skulle ställa några frågor. Han knappade snabbt in koden och med en hastig blick på oss konstaterade han att vi hade åldern inne.
-Det var på gränsen, sa han med ett glatt leende.
Maken och jag höll andan.
-Men ni är väl över 30, fortsatte han skrattande och försvann in i butiken.
Ut ur butiken hastade jag och maken, hivade upp glöggen i cykelkorgen och trampade snabbt hemåt. Alla har vi våra laster, antar jag. Och summan av dem är konstant, har jag hört. I kväll blir det i alla fall åter igen varm glögg och i afton får vi beundra vår nya glaskula i nät medan den inmundigas.

Utan penna i Portugal

2011-09-20T21:56:00.002+02:00

Det var dags för den årliga europeiska diabeteskongressen i förra veckan och var med anledning av detta på plats med två kollegor i Lissabon för att delta. Vi hade ingen utställning denna gång så vi passade på att umgås med våra kunder var helst vi dök på dem istället. Just detta var jag i färd med när jag upptäckte att jag glömt alla mina visitkort på hotellrummet. För att lämna över mina kontaktuppgifter fick jag ett visitkort av min kontakt och jag rotade i kongressväskan efter den penna som något läkemedelsföretag hade sponsrat mötet med för att skriva ner min epost adress på baksidan. Hittade den och kunde fullborda mitt värv. Vi talades vid ett tag till och precis när jag skulle avsluta samtalet för att hasta till nästa seminarium bad hon mig att få tillbaka sin penna. Sin penna? Det var ju den enda pennan jag hade och med vilken jag förde anteckningar under mötet, som underlag till rapportering väl tillbaka på kontoret. Jag ville inte argumentera med en kund så jag lämnade över pennan utan att protestera. I alla fall inte högt.
På vägen till seminariet tänkte jag att jag svänger väl förbi någon av de stora läkemedelsbolagens utställningsbås för att plocka upp en giveaway penna så är problemet löst. Naturligtvis hade de inga pennor att tillhandahålla som giveaway så jag fick klara mig utan. Tillbaka på hotellet var jag noga med att lägga ner både visitkort och penna i väskan så att jag inte skulle glömma bort det på morgonen dagen efter.
Nästa dag flöt på bra och på kvällen efter hade jag och min kollega AC planerat att ta några geocacher. Hon är en minst lika hängiven geocachare som jag och vi skulle bara slänga in väskan och byta skor på hotellet innan vi gav oss av. Kvar på hotellet lämnade jag kongressväskan och tog bara med mig en mindre handväska för att inte ha så mycket att släpa på. Vi hade varit ute och rekat dagen innan, kollat igenom tidigare loggar och foton på hotellet med internetuppkoppling så vi hade en klar bild om var skatterna var att finna. Den första cachen gick vi på direkt. Den var gömd på en grön postlåda eller om det var en sopkorg. Nöjda med oss själva öppnade vi den lilla lådan och drog ut den lilla loggboken där i som skulle signeras. Jag stoppade ner handen i handväskan för att fiska upp en penna. Jädrans! Den låg kvar i kongressväskan.
Klockan var ganska mycket på kvällen, så möjligheten att införskaffa en penna i butik var därför ganska liten. Istället fick vi lomma iväg till nästa cache med denna osignerad.
-Jag har en plan, sa jag till AC. Vi tar pennan ur nästa cache på vår planerade rutt, lånar den ner till den sista cachen som vi planerat logga och lägger tillbaka den på vägen upp igen.
Nästa cache på vår lista var lite större, hade vi förstått av våra undersökningar av loggbilderna, och borde därmed innehålla en penna. Glada i hågen hastade vi så ner för att söka rätt på denna.
Den innehöll ingen penna. Vi fick således lämna även denna geocache osignerad för att finna rätt på den sista cachen som vi planerat in för dagen. Den sista cachen skulle vara belägen bredvid en bar som vi besökt kvällen innan och jag föreslog för AC att vi skulle gå in där och be att få låna en penna. När vi väl hittat på cachen såg vi att baren var i färd med att stänga. För att hinna låna penna och för att inte väcka misstänksamhet tog vi med och cacheburken till baren för att signera loggboken. Ja visst fick vi låna penna, det var bara att ta den som låg på bardisken. Vi hittade pennan, kunde signera loggboken och bege oss ut igen för att återbörda cachen till sitt rätta gömställe. På vägen tillbaka ut mötte vi bartendern i dörren.
-Can we have this pen? frågade jag honom förhoppningsfullt. Det var ju bara en helt vanlig bläckpenna, en sådan där med blå plastkork och knappast med något värde för baren. De hade väl fler pennor än denna, tänkte jag.
-Oh no, svarade bartendern bestämt och förklarad att med just denna enda penna skulle han göra sina räkenskaper senare på kvällen.
-We can buy the pencil, försökte AC. One euro, we give you one euro for the pencil!
Men bartendern ruskade bara på huvudet, tog sin penna och gick in för att stänga för kvällen. Vi hade bara att lämna stället utan penna. Nåja, vi hade i alla fall loggat den cache som var längst bort från hotellet. Kanske, kanske kunde vi övertala vår kollega SAC, som blivit kvar på hotellet denna kväll för att ta sig ett långt badkarsbad och mest rynkat på näsan åt vårt skattletande, att återvända till de övriga två någon kväll när vi var i krokarna för att äta middag. Men på vägen tillbaka till hotellet vände oturen. Precis innan den andra cachen för kvällen hittade vi två tanter med stora väskor som stod vid en busshållplats.
-Dom måste ha en penna i dom där väskorna, sa jag till AC, som nickade och höll med.
Vi styrde stegen mot tanterna och frågade om det möjligen kunde vara så att de hade en penna att låna ut. En av tanterna rotade i sin stora väska och fiskade upp en penna till mig att låna. Jag bad AC att hon skulle vänta på plats med damerna, så att de inte skulle bli oroliga att jag tänkte stjäla deras penna, förklarade för tanterna att jag bara skulle springa runt hörnet och skriva ner en sak. Jag skulle straxt vara tillbaka. Tanterna, som var lite påstrukna, väntade snäll på plats med AC medan jag signerade chachen åt mig och AC och funderade inte alls över att jag sprang iväg med deras penna, var borta med den bakom hörnet en minut innan jag kom tillbaka med den.
Nöjda med detta beslöt vi oss för att fira att vi hittat tre geocacher denna kväll, och i alla fall lyckats med att signera två av dem, med att ta en öl på en uteservering. Sagt och gjort och när vi satt där och kom en försäljare av hattar förbi.
-Om han kommer hit ska jag fråga om han har en penna att sälja, sa AC.
Det gjorde hon, men han förstod inte att vi verkligen ville köpa en penna utan sprang ivrigt bort till en servitör för att låna en penna i förhoppning av att möjligen få sälja en hatt. Kvar lämnade han sin hög av hattar vårt bord. När han var tillbaka med penna låtsades därför AC att notera något på ett papper innan hon lämnade tillbaka pennan till servitören, allt för att inte verka för underlig.
-Det finns ett hotell längre upp, sa AC. Vi går in där och kollar om de har en penna.
Med nytt mod hastade vi således iväg i jakten på en penna för att signera även den första cachen vi hittat denna kväll. Mycket riktigt, i närheten av cachen hittade vi Hotel Avenida Palace, ett fem-stjärnigt hotell vid torget Restauradores. Inget problem, de fixade snabbt fram en penna och vi kunde hasta iväg och logga även den sista cachen.
Fortsättningsvis under vistelsen såg jag till att ha med mig penna så att både föreläsningsanteckningar kunde föras så väl som geocacher loggas och innan vi styrde kosan hemåt Svedala igen hade vi loggat tre till. Men det var fasen vilken hårdvaluta pennor är i Portugal. Mitt råd för er som tänkt resa dit är ta med rikligt med egna.

Den ljusnande framtid är vår

2011-09-10T19:40:00.002+02:00

Om det är så att ni ser en naken tonåring dra runt i området, så är det min. Jag är så himla trött på att tjata på honom om att hänga på till centrum för att uppdatera höstgarderoben. Gjorde ett tappert försök till att klara av det utan att han behövde vara med. Var på Stadium och köpte två par blå byxor - ett par chinos och ett par jeans så att det skulle vara lite att välja på -, två T-shirts med skatemotiv - det är han ju i alla fall intresserad av - och en svart långärmad tröja. Han ratade allt. Byxorna var för blå, för smala i benen, för pösiga, T-shirtsen hade bilder, vilket han inte gillade över huvud taget, och den svarta tröjan hade knappar i halsen, det gillade han inte heller. Det var bara att åka tillbaka. Kom hem med ett par nya chinos, från JC denna gång, som var en aningens mörkare blå och smalare i benen, men inte för pösiga. Men, nej...
Den yngre sonen är desto lättare. Idag var vi tillsammans i Stinsen och hittade både vinterskor och ny mössa. Inga problem där. När vi kom hem med allt ville förståss min förstfödde också ha en ny mössa. Med mitt hattande fram och tillbaka med olika par byxor färskt i minnet blev mitt svar att i så fall fick han allt slita sig från datorn, slänga på sig lite kläder och hänga med till centrum för att själv välja ut en mössa. Då skulle vi ju kunna passa på att inhandla vinterdojor på samma gång. Den gubben gick naturligtvis inte. Han var precis uppe i något väldigt viktigt på WoW som inte kunde avbrytas bara så där.
Med tanke på att svaret varit detsamma de senaste veckorna när jag frågat så svarade jag honom att detta var hans sista chans till inköp av vinterskor och att han fick fixa det själv om det var så att han behövde några till vintern.
-Bli inte förvånad om du inte har några skor alls en dag när du ska iväg, muttrade jag surt och gick ut ur hans rum.
Med tanke på hur snabbt han sliter ut skorna med den där longboard'en han har, så skulle det scenariot inte vara helt osannolikt.
-Eller kläder heller för den delen, fortsatte jag med tanke på de Adidas-byxor som jag köpte till honom i våras och som han inte hade en vecka en gång innan han skrubbade upp dem på båda knäna.
Förbaskade longboard, men den får ju i alla fall ut honom ur rummet då och då. Annars är det inte mycket som får ut honom. Kompisar, dem träffar man ju ändå på nätet. Middag, det tar bara tid. Mat äter man helst direkt ur kylskåpet mitt i natten. Eller om sonen får bestämma, framför datorn.
För att de ska få med sig något husligt i livet i alla fall, så jag jag bestämt oss för att killarna bestämmer och lagar middag på lördagarna. Idag var det den äldstes tur. Wienerschnitzel skulle det bli och döm om min förvåning när han kom ner till köket utan protester för att förbereda middagen.
Jättefina schnitzlar blev det och vi hade det riktigt mysigt under middagen också, jag och grabbarna. Manken är ute på golfresa i helgen och kunde därför inte närvara, men han fick sig en bild tillskickad för att han i alla fall skulle få se vilken fin middag sonen tillrett.
-Vad duktiga ni är på matlagning, sa jag till den yngste sonen efter att tonåringen lämnat köket för att återgå till sitt dataspelande.
-Jag kan klara mig bra själv nu, förklarade min minste. Jag vet också hur man förbereder grillen, för jag fick hjälpa pappa med det när han hade ont i magen i somras.
-Vad bra, fortsatte jag. Det är väl bra att kunna lite matlagning så att ni klarar er när ni blir stora. T ex när ni blir större kanske ni är hemma och tar hand om huset ifall jag och pappa reser bort.
-Åh...det blir jobbigt, svarade min yngste, då är det jag som får ta hand om brorsan.
-Tror du det blir så? undrade jag.
- Ja, suckade min sistfödde, det blir jag som får säga "klä på dig" och "du får inte äta där uppe".
Jag kunde inte låta bli att småle. Sonen funderade vidare, stirrade ut i fjärran varpå han fortsatte:
-Och "ta ner disken efter dig", till brorsan, 90 år.

När man får oväntat besök

2011-09-05T21:17:00.000+02:00

Min granne TB råkade ut för en, för honom, olustig händelse i lördags. Minst sagt, skulle man kunna säga. Frun hade följt med sonen till ett sportevenemang och dottern var ute på sitt. Han blev således själv hemma och hade säkert tänkt ägna dagen åt viktiga saker. Nu blev det inte så.
Troligen hade han glömt ytterdörren öppen. Grannarna är ju kattägare och lördagen var fin, så det var väl en passande dag att låta katten komma och gå som den ville. Förmodligen försjunken i sina förehavanden såg TB plötsligt i ögonvrån en mörk skugga ila förbi. Vad var det? Var tog den vägen?
Han skyndade efter för att se vad som objuden tagit sig in och stört hans lördag. Letade än här och en där tills han fick se en varelsen sitta inkrupen under sängen. Jag kan riktigt se för min inre syn hur TB måste ha funderat inför åsynen var denna oväntade gäst.
För att finna på råd ringde han upp sin fru och lät meddela att det krupit in en gremlin under sonens säng. Nu kunde ju inte fru M göra mycket åt saken från sin sons idrottstävling. TB var således tvungen att ta saken i egna händer.
Först och främst underrättade han polisen om sin nya bekantskap. Där gjorde man en notering utifall att någon lösning på problemet skulle uppenbara sig. Därefter tog TB en bild på odjuret. Kunde ju tänkas att ingen skulle tro honom när han berättade om den, ifall den plötsligt försvann ut igen innan de andra i familjen hunnit hem. Sedan skred TB till verket.
Iklädd skinnjacka och trädgårdshandskar, för att skydda sig mot eventuell rabies, började han fösa ut besten underifrån sängen. Jag kan tänka mig att det inte var helt lätt. Det är naturligtvis svårt att fånga odjur under sängar samtidigt som man måste skydda sig från attack. Efter mycket om och men fick han inte bara ut djuret, utan också in det i kattens transportbur. Snabbt stängde han burdörren och kunde pusta ut. Puh! Nu kunde han invänta övriga familjemedlemmars hemkomst i trygghet, oåtkomlig för eventuella överfall.
När frun, sonen och dottern senare kom tillbaka hem berättade TB för dem om sina eskapader. Hur han uppfattat en rörelse i ögonvrån, skyndat efter och hur han till slut lyckats fånga ett odjur i kattburen.
Nyfikna ville naturligtvis alla i familjen beskåda denna varelse som olovandes tagit sig in i huset och som krävde både skinnjacka och handskar för att oskadliggöras. De böjde sig därför förväntansfullt fram emot kattburen för att ta sig en titt på det som deras far och make liknat vid en gremlin.
Där inne fick de se en liten, vit varelse som med stora, mörka ögon blickade tillbaka ut på dem. Där inne satt en liten, liten hundvalp, inte mycket större än en grapefrukt och som darrande tryckt in sig så lång in den kunde komma i buren.
Det visade sig senare att det var deras grannes lilla hundvalp som varit ute på rymmen. Valpen kunde därför snart återförenas med sin ägare. Slutet gott, allting gott och ingen skada skedd. Inte ens på TB. Fast han hade ju vidtagit säkerhetsåtgärder...för säkerhets skull.

Vilken typ är jag?

2011-08-28T21:56:00.001+02:00

Maken har varit ute på Norröra och förlustat sig i helgen, så jag var själv hemma med grabbarna. Hade en heldag med yngste sonen igår. Hur mysigt som helst. Vi var och shoppade på Stinsen, spelade tennis, cyklade och besökte hans gamla dagis av nostalgiska skäl. Han guidade mig runt på det lilla dagisets gårdsplan och berättade gamla anekdoter från sin dagistid.
Äldste sonen hade inte tid med oss. Han var för upptagen med World of Warcraft för att ens bry sig om att klä på sig på hela helgen. Förflyttade sig bara från datorn till sängen när ögonen gick i kors och tillbaka igen efter en natts vila. Hela sommaren har jag försökt hitta på saker för att han ska slita sig och komma och umgås med oss litegrann. Det har inte blivit mycket kan jag säga. Det är riktigt bra för hans hälsa att skolan har börjat igen så att han kommer ut lite.
Kom att titta på TV4's nyhetsmorgon i morse medan regnet öste ner utanför. De visade en intervju med Susan Maushart, som skrivit en bok med titeln The Winter Of Our Disconnect i vilken hon berättade om när hon stängde av all elektronik för sina barn under ett halvår. Mobiler, datorer, internetuppkopplingar, allt! Först hade de flytt till kompisarna som fortfarande var uppkopplade, men vad tiden gick så hade de funnit annat att göra hemma och en av sönerna hade köpt en saxofon och tagit upp sig gamla musicerande. Det var ju en idé förståss.
Fundersamt lyssnade jag till hennes berättelse. Intervjun hade de valt att förlägga till ett dunkelt internetcafé.
-Precis så här såg det ut hemma hos mig, förklarade Susan. Man såg bara bakhuvudena på grabbarna där de satt framför sina skärmar i halvmörker för att dölja godispapper och annat som låg och drällde.
Men det är ju precis som hemma hos mig, tänkte jag. Precis som uppe på äldste sonens rum.
-It doesn't look good and it doesn't smell good either, fortsatte Susan.
Nä precis, det gör det verkligen inte. En gång hade sonen kompisar över. Tre stycken var de en hel natt som stängde in sig på sonens rum för att, som de kallar det, lana. När jag öppnade dörren på morgonen för att fråga om någon ville ha frukost fick jag nästan ögonbrynen bortsvedda av luften därinifrån.
Grannen berättade att det var samma sak hemma hos dem. Att komma i tid till middagen, det var det inte tal om för då var sonen mitt uppe in någon instans eller vad det heter.
Exakt så är det! Det har till och med hänt att vår förstfödde har skrivit upp i almanackan tiden för någon avtalad raid som ska genomföras. Då har vi andra i familjen varit tvungna att se till att han är hemma i tid för detta.
Hon hade en poäng där den där Susan Maushart. Kanske inte en helt dum tanke det där med att disconnecta ett halvår. Fundersamt kisade jag bort mot yngste sonen som satt i en fåtölj en bit bort.
-NEJ! sa sonen bestämt som om han förstått vad jag tänkte.
Kanske inte en helt igenomtänk idé trots allt. Om jag tar bort deras mobiler får jag ju inte tag på dem längre. Antagligen skulle jag få äta upp en hel del sena hemkomstar och missade middagar.
Vid ett annat tillfälle var jag ute och körde bil med yngste sonen när han tyckte att han såg någon han kände igen.
-Vem är det där? undrade han och pekade på en kille som satt på trottoarkanten och väntade på bussen.
-Ingen aning svarade jag efter en snabb titt på killen. Någon du känner?
-Jag vet inte säkert, sa sonen tvekande. Han verkar bekant på nått sätt. Det hade varit bra om det hade varit som på datorn.
-Hur menar du då? undrade jag.
-Då hade man kunde klicka på honom och så skulle man ha kunnat se hur han ser ut i närbild, vad han är för typ t ex om han är en priest eller nått, vad han kallas, hur mycket liv han har kvar och hur länge han kan slåss innan han behöver vila.
Ja, det hade kanske vart nått. Jag undrar vad det hade stått om man klickat på mig?

Provocera mera

2011-08-27T16:34:00.002+02:00

Jag gör vad jag kan för att hålla mig i form. Åker bil fram och tillbaka till arbetet, så någon naturlig motion blir det inte. Försöker hinna med dagliga promenader istället och väljer ett selekterat födointag. Hur kommer det sig att det här med val av kost är så känsligt? Inte helt ovanligt att omgivningen lägger sig i vad jag äter.
-Varsågod, ta en kaka till kaffet, uppmanar trugaren.
-Nej tack, jag äter inte kakor, svarar jag.
-Men en liten kaka kan du väl ta? Jag som har bakat och allt.
Jag gillar inte ens kakor. Ändå måste jag stå tillsvars över mina val i livet varje gång det kommer till sötsaker. En gång för alla; jag äter inte kakor, jag ogillar sockerkaka, muffins, kärleksmums och annat med sockerkakskonsistens, har inget behov av tårtor och bakelser. Jag är helt enkelt aldrig sugen. Så varför måste jag stoppa i mig bakverk bara för att det bjuds? Jag har aldrig gillat glass, inte ens som liten. Jag äter hellre något annat om jag får välja.
Det är inte heller alltid det går för sig. Jag har valt att i möjligaste mån välja bort potatis, pasta och ris till förmån för grönsaker och sallad. Försöker även få i mig mer proteiner och är inte rädd för fett i maten även om jag inte direkt öser på med det. Helt enkelt äta nyttig mat som gör mig mätt.
-Äter du inte potatis? undrar förståsigpåaren. Jag är övertygad om att man måste ha kolhydrater också!
Men är det inte det jag får i mig i grönsakerna, då? Jag äter hellre kolhydrater med lite färg som kan bidra med antioxidanter än tomma sådana såsom potatis, ris och pasta om jag får välja. Men det verkar jag inte få.
-Ska du bara äta det där? fnyser viktigpettern åt min lunchsoppa.
Hur mycket måste jag äta för att andra ska anse mig bli mätt? Om jag väljer att inta min soppa på kopp istället för att äta den med sked ur en tallrik, av den enkla orsaken att jag inte vill skvätta ner min vita blus med röd gazpacho, då äter jag för lite anses det. Ibland häller jag helt enkelt ut soppan i en tallrik i alla fall för att slippa diskussion.
Hur kommer det sig att jag alltid måste försvara vad jag väljer att äta? Varför måste jag alltid berätta att jag har ätit en stadig frukost tillsammans med killarna på morgonen för att jag tycker att det är en viktig stund vi på så sätt får tillsammans och att jag i och med detta kanske inte är vrålhungrig till lunch? Varför måste jag också förklara att jag väljer att äta en mer lagad middag med familjen för att jag tycker det är mysigt att sitta ner och höra vad alla har haft för sig under dagen och därför väljer en lättare lunch? Jo, det måste jag för vi är svenskar, vi äter stora luncher, så är det bara. Inget att diskutera!
-Jag tror inte på dieter som LCHF, kommenterar besserwissern min tallrik med kött, broccoli och bearnaise.
LCHF, undrar jag. Kanske inte har slagit personen i fråga att jag helt enkelt råkar gilla bearnaise. Och även om jag skulle gå på någon slags LCHF-kost, vilket jag gör ibland för att gå ner några kilo, så är jag säker på att jag som vuxen, frisk kvinna i mina bästa år kan klara av en diet under några dagar utan att tappa både hår och tänder. Känner förresten ett par stycken som valt att följa LCHF mer permanent av olika orsaker, men de stackarna är ständigt under kritik. Jag, för min del, kan inte se att någon av dem lider någon större nöd. Ändå kan folk inte låta bli att kommentera.
Att äta tillsammans med andra har liksom blivit ett spel för gallerierna.
-Ja, jag kan äta vad som helst utan att gå upp i vikt, skroderar självbedragaren och öser på med pasta och potatis.
Jasså, kan jag tänka, i och med att jag råkar veta att samma personer många gånger skippar middagen helt. Men hemma är man i skydd för granskning. Där är det ingen som frågar. Det blir liksom lättare då.
Har en bekant som valt bort alkohol helt. Hon berättade att detta provocerade folk och att hon ofta tog som nykter alkoholist trots att detta inte var orsaken till hennes avhållsamhet.
-Tycker du inte om vin? undrar någon. Men ta en öl istället!
-Jag tycker om både öl och vin, svarar hon, jag har bara valt att avstå.
Att människan inte dricker alkohol betyder antingen att hon har problem med spriten eller så är hon religiös. Så måste det vara! Att frivilligt avstå är inte ett alternativ. Att hon kanske anser att det bara inte är nyttigt för henne eller att hon inte mår bra av att dricka alkohol är inte förklaring god nog. Hon kanske får ont i huvudet av rödvin, blir lös i magen av öl eller bara inte gillar att vara bakis. Varför måste det utredas och granskas?
Var ute och reste med maken för en herrans massa år sedan, precis när vi blivit tillsammans. Vi var två par på bilsemester i Europa och hade stannat för lunch på en restaurang vackert belägen uppe i österrikiska alperna. Alla valde att beställa wienerschnitzel utom jag som valde en naturschnitzel. Jag gillade helt enkelt inte panerat kött efter att som liten ha kuskat fram och tillbaka över Östersjön med dåvarande finlandsbåtar som gick från Umeå mestadels och ibland den från Sundsvall till Vasa och endast haft blöt wienerschnitzel med ledsna pommes fritts eller sönderkokta köttbullar med smaklös mos att välja på.
-Du ska alltid vara annorlunda, muttrade maken.
Hade ingen lust att dra upp min svåra barndom på finlandsbåtarna just då. Gav honom istället onda ögat varpå han tystnade och har aldrig kommenterat det sedan.
Wienerschnitzel har jag lärt mig att äta på senare tid, köttbullar äter jag men fortfarande aldrig med mos och pommes fritts väljer jag bort helt.
Här om dagen satt jag och maken ute på altanen och insöp den sista sommarkvällssolen. Vi kom att diskutera ett par vi är lite bekanta med sisådär på avstånd.
-De har varit tillsammans länge, sa jag.
-Fattar inte hur hon stått ut så länge, svarade maken.
Han tog en klunk av vinet, kisade in i solen varpå han fortsatte.
-Men, jag har ju också vant mig vid dig och dina avvikande beteenden.

Grimasera mera

2011-08-05T17:29:00.001+02:00

Tillbaka i arbete igen efter semestern. Kan bara konstatera att effekten av de åtstramningar som gjordes proaktivt i våras för att undvika solbadande på undanskymd plats i vassen, är nu så här i efter-semestern-tider helt utraderad. Det har väl blivit lite mycket av det goda här på sistone, får jag väl erkänna. Ett och annat glas vin, en gräddig sås nu och då, gott bröd och till och med en och annan potatis har väl slunkit ner när det inte borde ha gjort det. Ja ja, det är bara att ta nya tag. Man ska väl se fin ut under resten av året också.
Blev sittande kvar i soffan efter nyhetsmorgon här om dagen och kom av den anledningen att titta på The Doctors på TV4. Just denna morgon var Cynthia Rowland gäst i studion. Cynthia berättade hur hon höll sig rynkfri med hjälp av ansiktsgymnastik. Genom dagliga ansiktsövningar kan man undvika att behöva ta till kniven för att släta ut anletsdragen, menade hon. Kan ju vara nått att pröva, tänkte jag.
Sagt och gjort, googlade mig fram till några passande övningar för mina dagliga rutiner.

Övning 1: Le brett med öppen mun genom att dra upp mungiporna mot öronen, men slappna av i ögonen, håll 10 sekunder, upprepa 4 gånger.

Övning 2: Dra in kinderna så att en fiskmun bildas och försök därefter le, håll 10 sekunder, upprepa 4 gånger..

Övning 3: Lyft upp hakan med munnen lite öppen och tryck upp tungan i gommen, håll 10 sekunder, upprepa 4 gånger.

Övning 4: Tryck ut underkäken till ett kraftigt underbett, håll 10 sekunder, upprepa 4 gånger.

Övning 5: Fyll ena kinden med lyft och flytta därefter luften fram och tillbaka mellan kinderna 10 gånger eller tills luften tar slut, upprepa 4 gånger.

Övning 6: Tryck upp ögonbrynen med fingertopparna, blunda och tryck tillbaka ögonbrynen med pannmusklerna, håll 10 sekunder, upprepa 4 gånger.

Passande tid för dessa övningar är i bilen på väg till arbetet på morgonen. I alla fall övning 1 till 5, nummer 6 gör jag någon gång under dagen då jag inte sitter bakom ratten. Detta för att undvika olyckor. Jag har c:a 30 minuters bilväg från hemmet i Sollentuna till arbetet i Uppsala och något ska man ju sysselsätta sig med. För säkerhets skull brukar jag vänta med mina övningar tills efter att jag har passerat Arlanda. Mellan Arlanda och Uppsala är det betydligt mindre bilar på vägen, därmed mindre omkörningar och därför mindre risk att bli upptäckt. Man vill ju inte skrämma slag på sina medtrafikanter så där direkt på morgonen. Kan tänka mig att blodet skulle stelna i ådrorna på en och annan som genom att snabbt ögonkast in i min bil fick se mig i full färd med att genomföra övning 1. Nej, det vore en skrämmande syn med risk att orsaka dikeskörning av betraktaren.
Tänkte att jag skulle ge mina övningar några månader i alla fall, så kanske jag är slät som en baby-bak i ansiktet lagom till jul. Den som lever får se.

Semestertider

2011-07-28T10:06:00.000+02:00

Semestern börjar gå mot sitt slut. Denna sommar kan man verkligen inte klaga på. Vi har fått sol, bad och flera möjligheter till att bara umgås. Skönt!
En del små missöden har den också bjudit på. Ingen sommar utan lite skrubbsår. Som exempel kan väl nämnas den kvällen när maken kände sig ung och stark. Vi hade bastukväll nere vid havet ute på landet. Ångan stod tät inne i bastun och vi varvade varma bastubad med dopp i det betydligt kyligare havet. På flytbryggan lekte maken herre på täppan med barnen. Vid en våldsam glädjeyttring, troligen utlöst av att faktiskt ha blivit sisten kvar på bryggan, fick maken plötsligt för sig att slå en bakåtvolt. Själv låg jag och flöt mellan bastubryggan och flytbryggan och tänkte inte mycket på det förrän jag fick se maken under stor ansträngning, gnyende försökte ta sig in mot land. Han hade fått en bristning i magmuskeln och fick se sig som uträknad en tid framöver. De närmaste dagarna efter ”olyckan” sågs han gnällande hasa runt i trädgården.
-När ni gör illa er då gör ni det ordentligt, konstaterade yngste sonen med förebrående blickar åt mig och makens håll.
Råkade själv ut för en olycka tidigare i sommar. Skulle hjälpa grannen med att måla huset. Vi var ett helt gäng faktiskt som hade samlat oss till en arbetsinsatts hemma hos grannen denna dag. Höll på att måla ovanför balkongdörren och skulle bara flytta ner stegen en bit för att komma åt det sista där stegen stått lutad. Detta gjorde att stegen kom att stå för flackt och efter en stund började den glida ner för väggen och jag ramlade handlöst med stegen ner i marken under. Slog upp ett stort jack i pannan, som fick sys med 16 stygn, samt fick några mindre blessyrer på benen. Åkte in till Karolinska sjukhuset för att plåstras om, men var på benen igen efter några timmar.
Under hela denna tid hade äldsta sonen suttit hemma och spelat dataspel med hörlurar på och var därför ovetande om vad som hänt. Maken hade vid flera tillfällen försökt kontakta honom utan att lyckas. När jag väl var hemma igen och stod i hallen med huvudet i paket och kläderna röda av blod kom han släntrande ner för trappen och synade mig uppifrån och ner.
-Du ser ut som ett ollon, var hans enda kommentar innan han försvann tillbaka upp till sitt spelande.
Jag kan väl i viss mån hålla med yngste sonen. För några år sedan var jag mer eller mindre skråmfri. Idag är jag sydd både kors och tvärs efter diverse brutna armar och sönderslagna pannor. Maken ser i alla fall på ytan skråmfri ut. Han har satsat på inre skador såsom brutna revben och magmuskelbristningar. Man blir väl inte yngre, antar jag.

På kalajs i Sköndal

2011-06-21T20:46:00.000+02:00

Vi var bortbjudna på fest i lördags hos vänner i Sköndal, jag och maken. Det brukar alltid bli ett sjuhelsikes drag på festerna i Sköndal. Senaste festligheterna hos samma vänner var för sisådär en tre år sedan. Det var mat och dryck i partytält, mingel och mys i trädgården, allt i glada vänners lag. Vill minnas att det var 40-årsfest den gången. Vad kvällen led förvandlades altanen till dansgolv, som snabbt fylldes av partysugna, medan CD spelaren vrålade på högsta volym så det ekade mellan småhusen. Det var knökfullt på dansgolvet, vill jag minnas, händer i luften och röster som skrålade i takt med gamla 80-talsdängor. Lockad av feststämningen fick vi framemot småtimmarna besök av ett gäng ungdomar på mopeder som nyfiket tittat förbi i förhoppning om FF-fest. Döm om deras förvåning när de möttes av ett gäng medelålders som väsnandes hoppade runt, mer eller mindre, i takt med musiken där uppe på altanen. Kanske inte vad de hoppats på.
Under festligheterna i lördags träffade jag på ett par av grannarnas som då vid de tidigare festligheterna varit nyinflyttade i kvarteret. Oroligt hade de lyssnat till musiken och skrålandet ifrån tomten bredvid.
-Det är studentfest, gumman, hade maken försökt lugna sin smått oroliga unga hustru där de stod och kikade bakom gardinen, det är bara studentfest.
Så var alltså inte fallet. Det hade varit 40-årsfest då och i år var det alltså dags för 43-årsfest och de då nyinflyttade grannar var denna gång själva inbjudna. Stämningen var hög redan från första stund. En av kvällens många begivenheter inträffade redan efter välkomstbålen när en av gästerna lite oförsiktigt satte sig i en trilskande hängmatta av garn. Med vinglaset i högsta hugg fick han väl för sig att han skulle luta sig tillbaka där en stund. Nu slumpande det sig så att hängmattan inte vecklat ut sig ordentlig och därför inte erbjöd tillräckligt med ryggstöd. Istället slog karln en bakåtvolt ner på gräset bakom medan vinet i en sammanhållen kaskad flög ut ut glaset. När jag vände mig om för att se vad som stod på där bakom i hängmattan fick jag se honom ligga på rygg i gräset med rödvinet sakta rinnandes nerför de bara vaderna.
Saken var inte ur världen med detta. En stund senare gjorde han ett nytt försök med hängmattan, denna gång noga med att veckla ut den ordentligt innan han lutade sig tillbaka. Vad han dock inte uppmärksammat var att även garnet i hängmattan fått sig en rejäl dusch av rödvinet. Detta resulterade i att när han väl reste sig hade shortsen sugit upp rödvinet ur hängmattans garn med resultatet att han resten av kvällen fick gå omkring och se ut som en nätad kassler där bak. Det är dock inget som spelar någon större roll i glada vänners lag.

Geocaching på blodigt allvar

2011-06-13T20:04:00.001+02:00

Det där med geocaching, det kan vi i alla fall komma överens om att det är en teknologisport för vuxna nördar. Barn tycker det är roligt att rota runt lite här och där efter skatter, men hittas de inte ögonaböj så falnar intresset ganska snabbt. Så är det inte för oss vuxna. Vi kan söka och söka och hittar vi inte så återkommer vi en annan dag. För oss är det seriöst, eller som grannens lilla A, 10 år la fram det:
-Jag har hört att du tar det där med geocaching allvarligt, sa hon medan hon kisande spände ögonen i mig.
Det kunde jag inte förneka. Istället tog jag med henne, sonen och sonens vänner på en runda. För vi vuxna behöver barnen i detta. De fungerar som förkläden. Ingen undrar varför man som vuxen kryper runt, runt flera varv runt en björk medan man krafsar i jorden runt dess rötter om man har barn med sig. Ensam under björken skulle man få menande blickar från omgivningen, kan jag lova.
Jag pratade just om detta med kollegan SK på jobbet tidigare idag. Han brukar inte ta med sig barnen ut, de är vuxna och anser förmodligen att pappa är pinsam. Istället har man med sig hunden. Ingen funderar varför man vandrar runt samma hus 10 varv om man har hunden med. Man kan ju alltid skylla på att hunden vill.
Pinsam tycker också maken att jag är som jag håller på. Vi var precis nere i Ulm, Tyskland på semester och då var det förståss läge att passa på att cacha lite. Hade sett ut en fin gömma i Altstadt. Vackra Altstadt med sina smala biflöden till Donau som stillsamt rinner under små, pittoreska broar mellan korsvirkeshusen. Dessvärre låg skatten ganska centralt placerad i gamla stan och platsen var utsatt för mycket "mugglare" som förfriskade sig på ett intilliggande fik.
-Jag tror ingen såg att vi tog den överhuvud taget, förklarade jag nöjt för maken efter väl förrättat värv.
-Du tror inte alls att någon tyckte att du hade en smula avvikande beteende där du satt och stirrade in i en cykel i flera minuter? muttrade maken.
Vi letade lite fel först, måste jag medge. Trodde att skatten kunde finnas någonstans på en cykel som stod fastsurrad på en lite bro. Vi hittade cachen senare på en närliggande bro, magnetisk under ett fönsterbleck. Snyggt! Maken höll sig en bit ifrån.
-Efter att jag själv stått och stirrat på samma forell i tretti minuter medan ni letade skatter, började folk tycka att till och med jag visade på ett avvikande beteende, fortsatte maken. Ska han ta livet av sig, eller?
Men maken, han kan ge igen, han. Ikväll var vi på ICA och handlade. Vi hade samlat ihop allt utom tandpetare och var på väg till kassan för att betala. Var kunde de där tandpetarna vara?
-Jag kollar här efter tandpetare, ropade maken några hyllrader bort och pekade in i djurmatsgången.
Jag nickade och fortsatte leta på mitt håll.
-Kattmat, fortsatte han medan han försvann in i gången, det brukar fastna mellan tänderna.

Sommarplågor

2011-05-31T22:46:00.000+02:00

I morse nöp jag bort årets första fästing ifrån knävecket. Suck, dessa sommarplågor är tillbaka. Tydligen ska det bli ett riktigt bra fästingår också. För fästingarna alltså. Har svår att föreställa mig att någon annan skulle anse att ett år med mycket fästingar skulle klassas som ett bra år, annat än fästingarna själva. Vad är de egentligen bra för? Är det något annat djur som äter dem och som i sin tur skulle dö ut om man tog bort alla fästingar. Faktum är att jag bara kan komma på en organism som gynnas av fästingarnas vara, nämligen Borrelia-bakterien. Antar att den behöver fästingen för att förflytta sig mellan sina offer. Möjligen också TBE-viruset, men det kan man väl knappast kalla för organism, va? Och vem skulle sakna Borrelia-bakterier och TBE-virus om de försvann pga att fästingarna utrotades? Ingen!
Maken kom nyduschad in i sovrummet för att inspekterade sin smått ludna lekamen.
-De där fästinghalsbanden som man sätter på hundar, funkar de på andra arter också? ville han veta.
-Vet inte, svarade jag. Har inte katter och hundar olika fästingprodukter?
Han kikade runt i knävecken, kände bakom öronen och på andra ställen som fästingar med förkärlek använder som ankringsplatser.
-Hur funkar de där produkterna egentligen? undrade han vidare.
-Vet inte hur det är med hundhalsbanden, svarade jag, men de där dropparna som man sätter i nacken på katter sprider sig väl i hudfetterna.
-Tror du att ett sånt där halsband skulle funka på mig? frågade han och tittade förväntansfullt upp på mig där jag satt uppkrupen under täcket och betraktade hans förehavanden.
-Nä, svarade jag kort. Om katter och hundar har olika produkter, så passar nog deras inte på dig.
Med värmen kommer myggen också. Just precis när kvällarna börjar bli ljumma och sköna för utomhusmiddagar och man gärna dröjer sig kvar på altanen med ett glas vin, då kommer de inandes. Nu ska jag i Sollentuna inte klaga, kanske, om man tänker på de stackarna som bor i området vid nedre Dalälven. Hörde på nyheterna att det var kraftbolagens fel, de där stora mygginvasionerna de har där uppe. Myggornas existensberättigande kan jag i alla fall motivera. Många fågelarter lever av mygg, men fästingar äter de väl ändå inte.
Det ska visst bli getingsommar i sommar också. Det tjocka snötäcket ska visst ha varit gynnsamt även för dessa gynnare. Även dessa insekter har en viktig plats i naturen genom att de t ex pollinerar växter när de suger nektar ifrån dem.
Djur och växter vill vi ha av flera skäl. Förutom att djur ingår i näringskedjor och växter tar upp koldioxid och i gengäld skänker oss syre samt att de båda används som näring av oss människor, så skänker de även oss människor njutning och välbefinnande bara genom sin existens. Vem uppskattar väl inte fåglar i sin trädgård och att odla vår trädgård rekommenderades vi redan av Voltaire. Men fästingar, de är bara en ren ock skär sommarplåga. Finns det verkligen inga halsband för oss människor?

Trygga räkan

2011-05-21T00:31:00.005+02:00

Joakim Arhammar heter en kille som under en tid har haft en sida på Facebook som handlar om folk som sjunker fel texter i olika låtar. Nu har han gett ut en bok som heter Trygga Räkan. Jag lyssnade på en intervju med honom på TV4's morgonprogram där han bland annat tog upp några roliga felsjungningar ur sin bok. Till exempel var det en medelålders pappa som istället för att sjunga "en papaya coconut", som Kicki Danielsson sjunger i sin låt, sjöng "först partaja, sen godnatt". Inte helt ologiskt kan jag tycka. Texten hade lika gärna kunnat vara så.
Nyligen skrattade jag gott åt en sökande till Bulgariens "Music Idol" som framförde Mariah Carey's "Ken Lee" (!?). Idoljuryn stirrade förbluffade på den sökande och undrade förbryllat vilket språk hon egentligen sjöng på? Och vem har inte lett lite åt Eilert Pilarms tolkningar av gamla Elvis-favoriter?
Nu hände det sig så att jag här om dagen själv blev offer för en liknande händelse. En kväll hade jag kommit att lyssna på Noice' gamla hit "En kväll i tunnelbanan", som jag till min stora lycka hittat på Spotify. Säg vad som inte finns på Spotify. Massor av gamla favoriter har jag hittat. Som exempel kan nämnas några gamla Sundsvallsband, såsom Rasta Hunden och Brända Barn, kända på tidigt 80-tal. Men denna kväll var det "En kväll i tunnelbanan" som låg på på högsta volym medan jag förberedde middagen.
-Tåget...glider in på stationen, sjöng jag så det darrade i stekpannor och dricksglas.
Jesses, hade vi inte alla varit like förälskade i Hasse Carlsson också? Jo, visst var det så. Jag vill minnas att jag var 11 år där hemma i Sundsvall. Noice hade precis slagit igenom och var sååå spännande.
-Människor...kliver av på perrongen, skrålar jag vidare tillsammans med Hasse Carlsson.
Gyllene Tider slog igenom ungefär samtidigt. Jag gillade dem också. Hade till och med varit och tittat på dem när de spelat på Parken. Kommer ihåg hur det rapporterades i tidningen om hur tjejer i publiken svimmat under deras spelningar och fått bäras ut på bår.
Det blev väl aldrig två läger mellan de som gillade Noice och de som gillade Gyllene Tider, som det blev på 60-talet mellan Beatles-fans och de som gillade Rolling Stones. Det var okej att gilla båda och det gjorde jag.
-Högt uppe ovanför för mig, en kamera letar i mängden, ser mig själv på en ruta, står där och väntar på trycket, sjöng jag medan jag dukade bordet.
-Trycket? undrade maken som precis kommit in i köket. Vilket "tryck" väntar han på, menar du?
Abrupt slutade jag sjunga och vände mig till maken för att förklara hur läget varit där nere i tunnelbanan 1980.
-Ja, de väntar på att det ska hända nått liksom, förklarade jag. Att kvällen ska dra igång, liksom.
-Han väntar på "tricken", upplyste mig maken, född och uppvuxen i Stockholm.
Snopen stirrade jag efter maken som vänt och nu vandrade tillbaka ut ur köket. Vid en grundligare genomlyssning av Noice' gamla hitlåt kunde även jag konstatera att Hasse Carlsson väntade på "tricken", en okänd benämning, i alla fall för en på 80-talet 11-årig sundsvallstjej, på ett mer känt färdmedel.

Syrsan och myran

2011-05-20T23:11:00.000+02:00

Hade en diskussion med äldste sonen i morse rörande livet i allmänhet och hans framtid i synnerhet.
-Skolan är så himla tråkig, suckade sonen uppgivet. Så onödig och tar bara en massa tid. Det skulle vara bättre om man gick i skolan när man var vuxen.
Tyst konstaterade jag, som gått i skola i över 20 år med alla universitetsstudier och forskarutbildningar, att jag skulle varit klar lagom till pensionen om jag började nu.
-Varför måste man lära sig svenska? undrade sonen. Jag kommer aldrig att skriva på svenska.
-Jo, jag vet att det kan vara tråkigt att lära sig en massa ämnen som inte verkar logiskt att kunna just nu, sa jag, men tro mig, du kommer att behöva dem längre fram i tiden.
För min inre syn kunde jag se sonens bokrecension som jag hjälpt honom med straxt innan jul och som innehållit en hel massa förkortningar och chat-akronymer.
-Tänkt dig att du sitter på ett företag och ska skriva ett brev till dina kunder, försökte jag. Med ditt brev representerar du företaget och om det är slarvigt skrivet ser det inte bra ut ute hos kund. Det kommer inte att vara bra för dina affärer.
Sonen suckade och rullade med ögonen som hade jag presenterat rena idiotierna.
-Men det måste väl finnas något ämne som du tycker är roligt? fortsatte jag. Kemi kanske, det är väl roligt?
-Nej, på förra lektionen fick vi kolla vad som hände med en brustablett som löstes upp i ett glas med bara lite vatten i, en sån där, sa sonen och pekade på min C-vitamin som jag precis löst upp i ett glas vatten.
-Vad hände då? undrade jag förväntansfull över vilka slutsatser de dragit av försöket.
-Det blev gult, svarade sonen kort.
-Den andra gruppen har kollat på hur olika saker flyter på vatten, fortsatte han.
-Men det är i alla fall spännande, svarade jag ivrigt och svävade ut i haranger om vattnets märkliga egenskap att vara flytande vid rumstemperatur i jämförelse med andra liknande föreningar som ju var i gasform vi samma temperatur samt hur fantastiskt starkt vatten är med sina vätebindningar som kunde hålla hela fartyg flytande. Och visste han egentligen hur det kommer sig att fartyg flyter?
Sonen bara fortsatte att blänga surt. Han var inte övertygad.
Anledningen till vår diskussion var egentligen en gäst i TV4's morgonprogram, en kille i högstadieåldern om gått från IG till VG i matte med hjälp av en så kallad läxhjälp. Han berättade att han tidigare tänkt precis som min son, att skolan i allmänhet och matten i synnerhet varit tråkig, onödig och bara tagit en massa tid från andra mer underhållande aktiviteter, men att han genom skolans försorg kommit i kontakt med en läkarstudent som erbjudit honom läxhjälp tre timmar i veckan och att han därför numera tänkte annorlunda. Från att vara en medioker student som inte presterat sitt bästa var han nu en högpresterande elev med gott självförtroende och med känslan av att "jag kan".
-Läxhjälp skulle inte hjälpa, konstaterade sonen dystert. Det skulle vara bättre om man fick göra sådant man tyckte var roligt nu och plugga senare.
-Du är precis som det där biet, svarade jag. Har som ägnade hela sommaren åt att surra runt och spela för de andra bina. Har du hört den sagan?
Sonen tittade buttert upp på mig.
-Medan de andra bina samlade pollen och gjorde honung hela sommaren ägnade han sig åt att spela fiol och ha roligt, fortsatte jag. De andra bina tyckte att han spelade fint, men när vintern kom gick de in till sig och stängde dörrarna om sig. Utanför var det spelande biet ensamt kvar och utan mat för vintern.
Sonen lyssnade halvt om halvt på mitt orerande, skruvade lite på sig i soffan.
-Det var inget bi i sagan, svarade han till slut. Det var en syrsa och en massa myror och de gillade inte att lyssna på när han spelade.

Tack för kaffet, Brasilien

2011-05-15T12:33:00.001+02:00

Är precis hemkommen efter några dagars arbete i vackra Natal, Brasilien. Vilket land, vilka människor. Varmt och vänligt, skulle jag vilja sammanfatta det hela. Kom ner i söndags morse efter nästan ett dygns resa från dörr till dörr. Svettig och dammig klampade jag in på Hotel Rifoles, fick mitt rum, kastade in väskan, fixade på mig något lättare och begav mig ut för att titta på omgivningarna. Det första jag möts av är en av företagets kunder i Speedos.
-Hej, när kom du ner? undrade han glatt. Kasta på dig bikinin och kom ner till stranden.
Kändes inte helt bekvämt, kan jag säga, att representera utan kläder.
-Eh…vet du…jag tänkte…hade lite för mig, försökte jag.
-Det finns en jättefin promenadväg utefter vattnet där borta, slätade han över. Du kan gå ändå bort till sanddynerna, sa han och pekade på en enorm sandhög långt där borta, som såg ut som en skidbacke vad jag kunde se.
Jag nickade leende, lättade över att ha kommit undan, och gav mig iväg. Tänkte att jag skulle införskaffa ett par rejäla vattenflaskor och samtidigt ta mig en närmare titt på utbudet efter strandpromenaden. Yngste sonen hade beställt fotbollströjor, maken fyllde år samma dag som min hemkomst, äldste sonen skulle väl också ha något och så tänkte jag kolla om det fanns någon snygg bikini så här inför sommaren. Några fotbollströjor eller andra presenter till familjen hittade jag inte utefter strandpromenaden, men däremot fanns där ett enormt utbud av bikinis. Nu är det så att det brasilianska bikinimodet inte riktigt passar min nordiska rumpa. Jag tror ni fattar vad jag menar. Ung som gammal, tjock eller smal, alla bär de bikinis som inte är ett uns större där bak än vad de är där fram. Så mycket rumpa tänkte i alla fall inte jag visa hemma på de svenska badstränderna i sommar. Det är då ett som är säkert.
Jag vandrade istället vidare förbi affärer, barer, restauranger, små kiosker och allehanda gatuförsäljare. Det slog mig att ingen var speciellt påflugen. Några frågade kanske om det skulle vara en hatt eller tavla när jag gick förbi, men samtliga accepterade att jag för tillfället inte hade något behov av en ny hatt. Jetlagad som jag var under min vistelse var jag uppe varje morgon innan klockan sex för att hinna med en joggingrunda innan solen stod för högt på himlen. Under dessa turer kunde jag konstatera att jag inte heller fick några gliriga kommentarer på ett språk jag inte förstod från morgonpigga brassar som var ute för att sätta upp sina varor för dagens kommers, städa gatorna eller bara skulle ner till stranden för att fånga morgonens första vågor på surfbräda. Nu vill jag inte höra något om falnad ungdom eller annat förknippat med min person. Jag tror helt enkelt brasilianarna är för trevliga för att slänga kommentarer efter kvinnor på gatan. I alla fall i Natal. Några hälsade istället artigt gomorron, så vitt jag kunde förstå, eller nickade bara vänligt.
Efter fyra dagars arbete hade jag den sista dagen för mig själv innan jag skulle återvända hem till Sverige. Då skulle det pressas. Måste ju ta tillfället i akt och skaffa mig en härlig bränna nu när det snart är sommar i Sverige. Efter min sedvanliga joggingtur duschade jag varpå jag käkade en god frukost. Sedan var det direkt ut till poolen. Tänkte att jag skulle hinna få lite färg under morgons tidiga timmar medan solen inte var så het. Det hann jag, kan jag säga. Röd som ett nypon fick jag ägna resten av dagen i skuggan under en palm.
På kvällen samma dag bar det i alla fall iväg hemåt igen. Hur mycket jag än kom att gilla Brasilien och brasilianarna, så trevliga och hjälpsamma människor, så fantastiskt vackert land, men något gott kaffe kan de i alla fall inte göra.

Ut med det gamla, in med det nya

2011-05-04T21:37:00.004+02:00

I helgen fick jag fart på mig själv och satte igång med att städa ur köket. Jesses, vad man samlar på sig skräp. Killarnas färdigskrivna skolböcker som man inte vågat slänga för att man skulle kolla igenom dem först och ifall man sparar dem en stund så kanske det ger en signal om att det är viktigt även för mig. Gamla kvitton som blivit kvar ifall att det skulle inträffa något fel på den vara man nyss inhandlat. Små träbitar som killarna ritat ögon på och gjort till gubbar samsas om utrymmet med halvt uppätna blyertspennor utan stift. Efter att försökt få svar från familjemedlemmarna ifall det ena efter det andra skulle sparas eller slängas tröttnade jag och samlade allt osäkert i en pappkasse istället.
-Nu ställer jag en påse här med grejer och ni har exakt tre dagar på er att titta igenom den innan innehållet slängs, basunerade jag ut med hög röst i hushållet.
Maken kom förbi och slängde en nyfiken blick ner i "slängas direkt"-påsen.
-Nej, inte den, sa jag strängt. Du börjar inte plocka upp saker som jag redan har kasserat. Den där får du titta i, fortsatte jag och pekade på "sparas eller slängas"-påsen.
Maken som inte är den slängiga typen såg ogillande på mitt tilltag.
-Åh, suckade han, det här får mig att må så dåligt att jag måste gå ut i garaget.
Han lämnade således köket och jag kunde oförtrutet fortsätta min sortering i "slängas direkt"- och "sparas eller slängas"-högar.
Efter att ha gjort mer plats i köksskåpen passade vi på att fylla upp med nya enhetliga vin- och ölglas att ersätta de befintliga sorteringarna som drabbats av ett visst svinn genom åren. Det kan ju vara trevligt att kunna duka fram likadana glas till fler än fem vid sommarens alla kommande grillfester. I kväll när vi var ute och promenerade kikade vi in i Kista Galleria och hittade gigantiska, men helt underbara muggar som vi bara var tvungna att införskaffa.
-De där är helt perfekta temuggar, kvittrade expediten medan hon prydligt rullade in dem i wellpapp.
-Och till glögg, tyckte maken.
Förvånat stannade hon upp i sitt paketerande och tittade upp på maken. Efter att till synes ha överlagt med sig själv en stund såg hon ut att besluta sig för att maken nog skämtade med henne och gav honom ett osäkert leende innan hon fortsatte med att vira in muggarna i skyddande papp. Hon kunde ju knappast förväntas känna till våra glöggvanor.
-Får nog plats en hel flaska i en, sa jag till maken med en nick mot muggarna.
Expediten tittade långt efter oss bakifrån disken medan vi försvann ut ur butiken.

Jag är ingen välgörenhetsinrättning

2011-04-27T21:12:00.000+02:00

Just när man ätit sin middag och sitter där i soffan mätt och belåten med familjen runt sig i sitt ombonade hem och glad för att man får vara frisk, det är då de ringer.
-Hej, det var från Hörselskadades Riksförbund, vi undrar...?
-Hej, det var från Amnesty, du har ju tidigare varit medlem och nu undrar vi...?
-Hej, jag ringer från Greenpeace och vi ser att dina månadsinbetalningar har upphört och därför undrar vi...?
Ja, ni vet alla de där samtalen från de där som bryr sig, som arbetar hela kvällarna förmodligen helt ideellt för att samla in pengar för en god sak och som nu även ringer till dig för att höra sig för om ett litet bidrag kunde vara på sin plats. Det är ganska svårt att säga nej och när man väl samlat sig till ett kraxande "nej tack, men jag står nog över denna gång", då kommer följdfrågan.
-Får man fråga varför du inte vill lämna ett bidrag till Stadsmissionens verksamhet för att hjälpa de hemlösa?
Fasiken, jag har varit medlem i Världsnaturfonden, Amnesty och Greenpeace, jag har stött Rosa Bandet, varje år köper jag majblommor, jag har adopterat orangutanger i Borneos djungel, jag har bidragit till Stadsmissionens och Röda Korsets verksamheter, jag har varit stödmedlem i ECPAT, jag har haft fadderbarn i Afrika och jag vet inte allt. Men herre min skapare, jag kan inte stödja alla varje år. Hur mycket jag än skulle vilja.
-Men du kan betala via autogiro, blir deras invändning.
Men det är ju inte det. Jag vill att alla ska få bidrag. Alla gör ju ett jätteviktigt jobb. Men de är ju otaliga. Hur ska man kunna välja?
Skulle inte någon kunna starta ett mäkleri för denna typ av välgörenhet? Precis som med värdepapper då man kan välja om man vill spara i aktier eller i fonder skulle man kunna välja om man vill sprida sina gracer på några utvalda verksamheter eller om man vill lägga allt i en välgörenhetsfond som lämnar donationer till lite olika verksamheter. Man skulle till och med kunna välja typ av fond. Om man vill stödja barn i tredje världen, kunde man välja en fond som ser till att pengarna går till SOS Barnbyar, Plan International, UNICEF, Hoppets Stjärna, ActionAid och liknande organisationer. Om man vill bidra till medicinsk forskning skulle man kunna välja en fond som skickar bidrag till Cancer och Trafikskadades Riksförbund, Hjärt-Lungfonden, Hörselskadades Riksförbund, Barncancerfonden och liknande insamlingsorganisationer. Vill man lämna sitt bidrag till de hemlösa och utsatta skulle man välja en fond som ser till att pengarna går till Stadsmissionen, Frälsningsarmen, Rädda Barnen, Ersta Diakonisällskap eller liknande. Om man vill satsa en slant på skydd av djur och natur väljer man en fond som ser till att Världsnaturfonden, Svenska Djurskyddsföreningen, Greenpeace, Naturskyddsföreningen och liknande verksamheter får sitt.
På detta sätt skulle man kunna lämna ett bidrag till fler organisationer och man skulle kunna känna sig säker på att pengarna går till en seriös verksamhet, för detta skulle förståss välgörenhetsmäklaren redan ha kollat upp. Genom ett välgörenhetsmäkleri skulle man helt frankt kunna välja och vraka bland organisationerna, utan att riskera att behöva förklara sitt val, utan att behöva känna sig snål bara för att man väljer bort.
Visst, detta skulle innebära ytterligare en mellanhand mellan givare och mottagare, men jag tror banne mig att fler skulle välja att donera en slant om man hade möjligheten att göra det via en välgörenhetsmäklare. På samma sätt som jag betalar en årsavgift för mitt VISA kort, skulle jag vara villig att betala en årsavgift till en mäklare för dessa tjänster. Det skulle det vara värt för att slippa tillbringa resten av kvällen med dåligt samvete över ett "nej" efter ett av de där samtalen.

Svär dig fri

2011-04-20T21:11:00.005+02:00

De flesta har väl någon gång tagit till grova ord för att mildra sinnelaget. Vissa i högre utsträckning än andra och själv hör jag till de föregående. Svär som en borstbindare, gör jag. I tid och otid. Lika ofta som jag avreagerar mig med hjälp av svordomar låter jag en välplacerad svordom understryka och styrka något viktigt. Har ibland gjort en ansats till att försöka sluta svära eller i alla fall minska svärandet drastiskt. Det brukar fungera ett tag, men snart är jag där igen. Vid mitt senaste försök fick jag av min kollega ASA veta att det bara är mesar som inte svär, så jag valde att fortsätta. Vem vill väl vara en mes.
Är det någon som någonsin har funderat på varför vi svär? Varifrån kommer behovet av att svära egentligen? Detta har forskare på Keele University i England funderat på. I en artikel i tidskriften NeuroReport presenterar Richard Stephens och han kolleger sin studie rörande svärandes effekt på smärttolerans. I denna studie lät man 64 frivilliga upprepa valfri svordom medan man fick hålla handen i iskallt vatten. Därefter upprepades försöket, men denna gång fick de upprepa ett valfritt mer neutralt ord. Stephens och kolleger undersökte också könsskillnader, betydelsen av katastroftankar, rädsla för smärta och drag ångest hos försökspersonerna.
Svordomar visade sig öka smärttoleransen och hjärtfrekvensen, medan de minskade den upplevda smärtan jämfört med att inte svära. Däremot ökade inte svordomar smärttoleransen hos män med tendens till katastroftankar. De observerade smärtminskningeffekten vid användandet av svordomar menar man kan bero på att svära inducerar en kamp-eller-flykt (sk fight-or-flight) respons samt upphäver kopplingen mellan rädslan för och upplevelsen av smärta.
-Det är uppenbart att svordomar inte bara utlöser en känslomässig reaktion, utan även en fysisk", säger Stephens i en interview med Reuters och förklarar att detta kanske är anledningen till att bruket av svordomar har överlevt i århundraden.
Fantastiskt, säger jag. ASA hade således rätt. Vi som svär är inga mesar utan starka personer med större förmåga att uthärda smärta.

När det stora vemodet rullar in

2011-04-05T21:26:00.000+02:00

Hittills har livet bestått av en massa mål att fylla. Man skulle gå ut högstadiet för att se vad gymnasiet hade att erbjuda. Sedan skulle man gå ut gymnasiet för att få börja jobba. Det visade sig vara mindre roligt och i kontrast syntes vidare studier som ett bra alternativ. Sedan skulle man hitta ett jobb, träffa en partner, bygga hus och skaffa barn. Barnen skulle lära sig att gå, prata, äta själv, gå på toa, läsa skriva, räkna, etc, etc. Fullt med måluppfyllelser att jobba mot.
Men så en dag börjar målen att tryta. Barnen kan gå på toa själva, de äter själva och till råga på allt tillbringar de allt mer tid hemifrån. Huset är byggt, karriären börjar plana ut och en ny är inte att tänka på. Det är då den stora tomheten sätter in. Vad är egentligen meningen med livet, blev det inte mer?
Modern, som gick i pension här om året, menar på att tiden efter pensioneringen har varit den tråkigaste i hela hennes liv. Hon har absolut inga åtaganden. Men var det inte nu man skulle börja leva? Ägna all tid bara åt sig själv? Göra bara det som faller en in för stunden? Var det inte så det skulle bli?
Kan tråkigt nog konstatera att skilsmässorna ökar bland vänner och bekanta. Samtliga efter ett par barn och med huset färdigbyggt eller färdigrenoverat. Hur kommer det sig, kan man undra. Har de möjligen glidit isär under husbyggnationerna eller under småbarnsåren och nu inte längre hittar tillbaka till varandra? Nej, det tror inte jag. Så mycket ändras inte en person under den korta tiden, inte ens under en livstid. Från det att man träffades, flyttade ihop, gifte sig, skaffade barn, letade bostad, osv har man varit fullt upptagen med att jobba mot målen. När målen tryter får man helt enkelt tråkigt.
Självklart finns det flera orsaker till att folk väljer att gå skilda vägar, men jag menar att övervägande delen beror på tristess. Man kan skylla på sin omgivning, på sin partner, på vad som helst, men egentligen bottnar allt i att man har tråkigt. Att lämna en för en annan är en egotripp som inte löser något. Snart är man där igen och har tråkigt.
Så vad är lösningen då? Börja samla på frimärken, kanske? Ja, kanske det! I vilket fall som helst måste man sluta med att leva genom andra och istället börja bygga upp en egen tillvaro och om det är runt en frimärkssamling så varför inte.
Sätt upp nya mål. Det kanske är att flytta till nytt hus, gå ner i vikt, byta jobb, byta bostadsort, flytta utomlands, skaffa nya kunskaper eller intressen, börja en samling av något slag, börja motionera och sköta om sig själv, skaffa en ny frisyr. Vad som helst. Stort eller smått. I vilket fall som helst så är det ingen annans fel att du har tråkigt och vill ha ombyte. För så länge man lever har man möjlighet att påverka sitt eget liv.

Tonårstrubbel, eller?

2011-03-19T22:55:00.003+01:00

Maken är fortfarande ute och reser, så jag har fullt sjå med att hinna med i killarnas svängar på egen hand. Det är ju så med killar som börjar närma sig tonåren, eller kanske redan är där, att man måste grubbla noga på allt de frågar om innan man svarar så att man verkligen vet vad man tar ställning till. Det är något nytt varje dag. Precis när de har lärt sig (i alla fall på ett ungefär) hur det fungerar i den verkliga världen, ska de lära sig hur man förhåller sig till cybervärlden. Vad ska man akta sig för, vad får man inte skriva, för det man skriver är där för evigt, vilka sidor får man inte besöka och vilka ska man besöka. Listan kan göras lång. Har man tur hinner man förekomma, men oftast inte.
Äldste sonen lever mer i cybervärlden än i den riktiga världen. Så till den milda grad att allt annat, som enligt honom är av mindre betydelse såsom t ex att sköta sin personliga hygien, får stå tillbaka. Tyvärr finns det ännu så länge inga cyberduschar. Jag försöker förklara för honom att även om inte han bryr sig så finns det andra som gör. Med rynkad näsa lyfte jag upp en av hans använda T-shirts från golvet.
-Lukta på den här, sa jag till honom. Tycker du att den luktar gott?
-Den luktar rök, svarade han utan att ta blicken från dataskärmen.
Vad? hickade jag med min egen rökardebut i 12-årsäldern färsk i minnet.
Jag kommer fortfarande ihåg hur jag och N knallade iväg till kiosken på Södra Allén i Sundsvall för att inhandla vårt första paket cigg.
-Vad var det nu din mamma skulle ha för några, frågade jag tvekande vänd mot N medan jag sneglade på kioskbiträdet i luckan.
-Litet Prince, svarade N bestämt, men med en lätt darrning på rösten som avslöjade en viss nervositet. Och tändstickor behöver hon också.
Jag vet inte varför vi konstruerade denna charad. Vad skulle han göra kioskbiträdet även om han skulle förstå att vi egentligen köpte cigg till oss själva, vilket ju var uppenbart. Detta var innan åldersgränsens tid. Hur troligt är det att N’s mamma skulle välja att köpa ett litet Price och därtill behövde tändstickor. Var hon rökare, vilket hon var, så skulle hon med största sannolikhet satsa på ett stort Prince som räckte ett tag och vad gäller tändstickor så skulle hon ha varit utrustad med tändare. Nu rökte inte N’s mamma Prince över huvud taget utan John Silver, men vad jag minns så fanns de inte i mindre förpackningar är om 20 st då år 1980. Där av valet av Prince. De gick att köpa i förpackningar om 10 st och det var precis det våra pengar räckte till. Sedan låg vi där bredvid varandra på rygg i snön och tränade halsbloss.
-Rök? undrade jag. Varför då?
-Vi tände eld i skolan, svarade sonen med självklarhet.
-Vad? pep jag. Tände ni eld i skolan? När då?
-Ja, när vi var ute på Naturskolan, svarade sonen och tittade upp från datorn. Han log lite vid min förskräckta uppsyn. Vi skulle ju grilla korv, det vet du ju, det stod ju på meddelandet som fröken skickade.
Ja, det var så sant. Självklart menade han röklukt från korvgrillningen. Vad trodde jag?
-Jaha, men den här luktar svett, sa jag en aningens förargad på mig själv för att jag trott sonen om att tjuvröka. Samtidigt var jag oerhört lättad över att så inte var fallet. Inte idag i alla fall.

Gräsänka

2011-03-17T21:28:00.002+01:00

Maken har åkt iväg för några dagars skidsemester i Österrike med en gammal klasskompis från grundskolan. Jag förstod att de hade kommit ner ordentligt och även fått några innanför västen när det började komma sms på tyska där nerifrån.
Jag har inte märk riktigt hur inrotade våra vanor är förrän nu när han är bortrest. Efter ett par dagar började jag fundera varför vi aldrig fick någon post längre. Det var tomt på köksbordet varje dag när jag kom hem från jobbet. Efter ett tag förstod jag att jag helt enkelt glömt att ta in den från brevlådan. Det är det ju alltid maken som gör.
Han förstod nog hur det skulle gå med mig, maken. Innan han åkte vattnade han tulpanerna på köksbordet en sista gång varpå han tittade förebrående på mig.
-Kommer du ihåg att fylla på vatten till dom här eller kommer de att dö medan jag är borta.
-Vi kan väl hjälpas åt? sa jag vänd mot yngste sonen som verkar ha koll på läget för det mesta.
Till och med killarna visar intresse för husdjuren nu när maken är bortrest. De är så vana med att maken sköter det där med hö och vattenbyte till marsvinen, flingor till fiskarna och mygglarver till axelotl’en. Nu är de inte så säkra längre. Till och med äldste sonen avbröt sitt dataspelande och kom ner för att mata fiskarna. Vi kom överens om att axelotl’en nog skulle klara sig på fiskmat till i morgon då den får mygglarver. Jag och yngste sonen hjälptes åt att stilla marsvinens behov. Tulpanerna har åkt ut.
Sedan sitter vi alla uppkopplade och sysslar med våra datorer. Äldste sonen djupt försjunken i World of Warcraft, yngste sonen spelar Minecraft och jag skriver blogginlägg.
-Ska vi kolla på Antikrundan eller Landskampen? Frågar jag yngste sonen som knappar på sin dator bredvid min på soffbordet.
-Landskampen förstås, svarar han bestämt och därför blir det så.
Vi knappar vidare bredvid varandra i tv-soffan. Sonen kastar ett getöga på tv:n ibland. När landskampen är slut börjar lyxfällan.
-Ska vi kolla på lyxfällan? undrar jag.
-Det kan vi göra, svarar sonen från bakom datorn.
Vi knappar vidare på våra datorer bredvid varandra i tv-soffan och ägnar inte lyxfällan heller mycket intresse.
-Undrar vem det var som ringde förut, sa jag till sonen utan att lyfta blicken från dataskärmen.
Någon av killarna har förlagt telefonluren någonstans i huset så vi hann aldrig svara.
-Ja, det kan man undra, mumlade sonen från bakom datorn.
Vi knappade vidare på våra datorer. Uppifrån äldste sonen rum kan vi höra hur han talar med sina medspelare över Skype.
Min tanke var att passa på att mysa med killarna nu när jag har dem helt för mig själv, men det blir aldrig som man tänkt sig. Killarna är inte intresserade av att mysa med mamma längre. Äldste sonen och jag hörs över Skype om det är något viktigt. Han hör ju inte längre när man ropar där han sitter med headset’et på. Yngste sonen har jag i alla fall fått ner till mig i tv-soffan. För säkerhets skull har jag installerat Skype även på hans dator. Man vet ju aldrig.

Powershopping

2011-03-14T22:01:00.001+01:00

Så är den då här en av årets värsta dagar. Som jag har gruvat mig för denna dag. Som jag har bävat. Men nu är den här, dagen då nya skor ska inköpas till äldste sonens. Jag informerade honom redan i morse om vad komma skulle så att han skulle vara förberedd. Efter arbetet hastade jag hem för att hinna äta middag med familjen tidigt. Av erfarenhet visste jag att vi stod inför en LÅNG kväll.
-Du kommer väl ihåg att vi ska iväg och köpa skor efter middagen, sa jag vänligt till sonen.
-Inte idag, knorrade han ovilligt. Det kommer ju ändå att dröja innan man kan ha dem på. Det är ju fortfarande snö ute. Kan vi inte vänta till helgen?
Jag som förberett mig på uppgiften, ruskade bestämt på huvudet. Efter gårdagens shoppingrunda med yngste sonen var jag redan i andra andningen. Promenerandes med maken hade vi hamnat i Kista galleria och passade då på att ta en titt inne på New Yorker om det möjligen fanns nått vårigt till killarna. Ganska omgående hittade vi en passande jacka till yngste sonen, men då man inte bara kan komma hem med jacka till yngste sonen och tomhänt till den äldste, kände vi oss nödgade att se över om det även fanns någon passande till vår förstfödde. Det tyckte vi att det gjorde. Vi fotograferade jacka efter jacka och skickade hem till sonen för påseende, men det var nej, nej och åter nej. Till slut hittade vi en som var ”kanske” och hastade hem med den för att prova. Hemma var det blankt ”nej” förstås. Otålig som jag är kastade jag mig tillbaka in i bilen för att byta ut dem mot en annan ”kanske”. Då passade yngste sonen på att följa med. På väg ut ur huset ville han ta på de lättare gympadojor, inspirerad av den nyinköpta vårjackan, men märkte då att de blivit lite trånga över vintern.
-Ja, ja, snabba dig så kanske vi hinner titta in på Intersport och se om de har en större storlek, sa jag halvväg ute i bilen.
Tillbaka i Kista galleria sprang vi genom centrum till New Yorker för att byta jackan till äldste sonen. Kanske, kanske skulle vi även hinna ta en sväng in på Intersport och kolla efter större skor till yngste sonen på vägen tillbaka till bilen innan de stängde. Jag rafsade åt mig en ny jacka i korrekt storlek och stolpade iväg med stora kliv mot kassan.
-Stod du i kö? hörde jag yngste sonen säga till någon bakom mig.
-Ja, hörde jag en man svara.
Jag ursäktade mig med förklaringen att jag trodde att han handlat färdigt i och med att han redan hade en New Yorker-kasse i handen.
-Nej det är okej, svarade han vänligt. Ni verkar ju ha bråttom.
Med den nybytta jackan i påsen sprang vi iväg till andra änden av centrum för att hinna in på Intersport innan kl. 21. På vägen kollade jag med andan i halsen, av med yngste sonen att han fortfarande ville ha liknande skor som de som blivit för små. Det ville han.
-Då slänger du upp foten till expediten så att han ser ordenligt, så ska jag fråga om det finns liknade i större storlek.
Väl framme följde vi vår plan och kassören visade oss en trappa upp. Nu svettiga av vår powershopping, stövlade vi fram till en tjej som såg ut att tillhöra skoavdelningen. Jo då, de hade liknade skor i passande storlek. Vi snabbprovade, klämde på tårna för att kolla tillväxtmån, kastade tillbaka dem i skokartongen och skyndade tillbaka ner till kassören på nedre plan. Med ett roat leende tog han betalt för skona och vi kunde checka ut. Lika lätt skulle det inte bli med äldste sonen.
-Nej du, svarade jag honom över middagsbordet, det är idag som gäller.
Under vilda protester fick vi till sist ut honom i bilen så att vi kunde sätta iväg mot Kista galleria.
Vi prövade skate-skor på Stadion. Av någon anledning hade de juniorskor upp till stolek 37, medan vuxenstorlekarna började vid storlek 41. Är det bara min son som har skostorlek däremellan?
Ut ur Stadion och in på Intersport, men ingen lycka där heller. Annat än gympadojor var förstås inte att tänka på. Vi hastade således iväg till Adidas-butiken i andra änden av gallerian.
-Adidas har visserligen en skate-sko-kollektion, men nej vi har inga sådana inne för tillfället, informerade oss expediten. Ut ur Adidas-butiken och tillbaka in på Stadion, som var den butik som alla hänvisat oss till för skate-skor. Kanske fanns det några vi missat.
Efter en evighets letade och provande av miljoner (kändes det som) skor hittade vi några som var ”kanske”. När vi så bytt ut skosnörena till en annan färg, mer i äldste sonens smak, var han till slut nöjd och vi kunde bege oss tillbaka hem. Med ett förnöjt leende kunde jag konstatera att det var et LÅNGT tag kvar till nästa uppdatering av äldste sonens skoinnehav.

Fredagsmys eller fredagslyx

2011-02-25T21:49:00.001+01:00

Jag kom hem efter jobbet och hittade inget roligt i kylen, så jag åkte med maken och handlade in lite matvaror på ICA i Sollentuna centrum till fredagsmyset. Det blev lite oliver, ost, korv, mm samt chips och läsk till barnen. Med full kasse stod vi bredvid varandra på rullbandet upp till garageplanet.
-Vad duktiga de är som går och tränar på en fredagskväll, sa jag med en nick åt dem som kämpade på, på Sats löpband.
Vi hade ju talat om det nu och då, jag och maken, att börja träna. Maken har också gjort några ansatser att verkligen göra det. Han har köpt gymkort några gånger i avsikt att ta tag i det där och han gick väl också några gånger på varje kort, men det tenderade för det mesta att rinna ut i sanden. Varje vår brukar maken också köpa nya löparskor i avsikt att börja jogga, men det har bara resulterat i en uppsjö av helt oanvända joggingskor som nu hopar sig på skohyllan. Jag vet inte hur många joggingskor han har dragit hem genom åren. Alla med samma föresats.
Vår granne TB berättade över ett glas vin vid ett tillfälle att han och frun M köpt gymkort på just Sats.
-Det känns lyxigt där, menade TB med hänvisning till det nybyggda och nyöppnade gymmet i Sollentuna centrum.
Maken och jag kommer på vår höjd ut på vår dagliga kvällspromenad, men helt orörliga är vi ju därför inte. Men nog skulle det väl vara bra att träna lite styrka också. Jag berättade för maken om vad TB sagt.
-Det kanske skulle vara lite lyxigt med ett gymkort där, sa jag. Lite flärd, liksom. Då kanske vi skulle gå.
Vi rullade vidare upp mot garageplan. Jag funderade för mig själv om jag verkligen skulle gå om jag någon gång kom mig för att köpa gymkort.
-M berättade att hon brukar gå på yoga på Sats, fortsatte jag till maken.
Maken nickade till svar.
-Om jag ska gå på gym så måste det vara lite flärdfullt, förklarade jag vidare. Jag skulle inte tycka om att gå på något sunkigt gym bara för att. Ska jag gå på gym så ska det kännas lite lyxigt.
-Det som verkligen är lyxigt svarade maken, det är att köpa gymkort och sedan strunta i att gå dit.
Vi rullade vidare upp mot garageplan för att ta bilen hem och ägna oss åt vårt fredagsmys.

Småkillar blir också stora

2011-02-23T21:56:00.002+01:00

Puh, jag är helt slut. Inte för att jag varit så enormt aktivt själv, utan av att yngste sonen varit det. Redan i torsdags fick han tag på mig i bilen på väg hem från arbetet.
-Ska vi spela badminton i kväll? hörde jag en ivrlig liten röst i mobilen.
-Ring pappa, svarade jag med en tung suck efter en lång dag på jobbet.
På fredag eftermiddag bar det iväg med kompisen på mer badminton. Därefter var det dags för handbollsträning. På lördag var det badmintonturnering hela eftermiddagen med påföljande tennisspel på kvällen. På söndag var det skidor i Väsjöbacken med kompisarna.
Jag vet inte var han får sin energi ifrån. Kanske äter han något annat än vi andra i hushållet. Precis när man har slagit sig ner framför tv:n på kvällen kommer han med sin handboll och vill att man kastar.
Äldste sonen får man vara nöjd om han ens tittar upp från datorn när han blir tilltalad. Jag vet inte om det är någon annan än jag som ibland tittar på tv-serien The Middle. I så fall kan jag säga att min äldste son är vårt svar på Axl. Vid ett tillfälle såg äldste sonen själv ett avsnitt (det var det där om när Axl inte plockade undan disken efter sig utan ackumulerade den på sitt rum istället) och logg ett snett, igenkännande leende. Skaparna av tv-serien måste bara ha, eller åtminstone ha haft, en Axl därhemma för det är så träffande. Till er som ännu inte har sett serien rekommenderar jag att se den. Om inte annat så för att inse ni inte är ensamma om att handskas med tonåringar. Det finns fler drabbade, vilket är en tröstande tanke. Tonåringar kan också trötta ut en, fast på ett annat sätt.
Men så sitter man där på väg hem från jobbet i bilen, ensam med sina tankar för en stund. Plötsligt kommer man ihåg den där gången när äldste sonen för första gången försökte sig på ett leende. Han såg ungefär ut som om det var något han sett andra göra och nu tänkte att han själv skulle pröva på. Eller när yngste sonen bara en tvärhand hög, tultade runt efter brorsan för att köra på pricken likadant. Modern berättade om en gång när killarna varit på besök hos dem. Äldste sonen i treårsåldern, var missnöjd över något. Detta lät han mormor veta medan han argt hötte med fingret i luften när han talade. Efter kom yngste sonen i ettårsåldern, inte fullt så talför som sin bror och spände ögonen i mormor medan han nöjde sig med att bara höta med fingret. Jag skrattar högt för mig själv i bilen och tänker på hur mycket jag ändå älskar mina småkillar. Trots att man får ett ”ja, vad vill du” i örat när man ringer äldste sonen. Trots att yngste sonen kallar mig ”Stig Helmer” när jag inte längre hinner med ner för skidbackarna. Små killar blir ju också stora.

Kolhydratjakt

2011-02-18T22:27:00.000+01:00

Det börjar tack och lov gå mot ljusare tider nu. När jag brukar dra mig hemåt från jobbet si så där runt 17-tiden är det inte längre kolmörkt. I går morse när jag kom upp till Uppsala för att börja min arbetsdag lös solen och en fågel kvittrade i trädet. Underbart! Det var nästan så den där ”ah…det här är livet” – känslan infann sig.
Stretar vidare med dieten. Har invägning med mig själv varje fredag morgon. Döm om min förvåning när viktkurvan fortfarande pekar neråt. Och då lider jag inte ens. Här om morgonen när jag hasade in i sovrummet för att hitta mig ett par byxor att sätta på blev jag stående framför högen med jeans. Ett par blå där längst under fångade mitt intresse.
-Men inte kunde det väl vara så att…nä, det är nog lite tidigt…men jo, kanske ändå, funderade jag för mig själv.
Jag lutade mig in i klädskåpet efter de blå. Sakta drog jag ut dem in under ifrån och höll upp dem till beskådan framför mig.
-Hm…kanske ändå, överlade jag med mig själv.
Jag sparkade av mig julklappstofflorna från äldste sonen och stoppade i fötterna i byxbenen. Med andan i halsen drog jag upp jeansen över låren och höfterna.
-Dom glider på. Ta mej f..n glider dom inte på.
Jag kastade mig ut i hallen för att beskåda underverket i hallspegeln. Skinny jeansen passade igen. Kunde det verkligen vara möjligt? Jag var tvungen att kasta ett getöga i hallspegeln igen.
-Jo, f..n ta mej, där satt dom.
Dagen flöt vidare i ett rosa skimmer. Med nyfunnen inspiration fortsatte jag att rata allt vad kolhydrater heter.
-Jag ska aldrig mer äta kolhydrater, sa jag till mig själv. Aldrig!
Passade på att åka ut en sväng till landet med maken för att titta till huset. Med oss hade jag packat ner lunch i form av tonfisksallad, utan pasta förstås. Efter att ha sett om huset och fyllt på frön i fågelmataren åkte vi tillbaka hemåt.
-Var har ni varit? hörde jag äldste sonen från övervåningen. Jag har gjort mackor till er. Tänkte ni kanske var hungriga efter att ha varit borta så länge.
-Mackor! tänkte jag förfärat.
-De ligger i kylen, hörde jag uppifrån.
Jag öppnade kylskåpsdörren och där innanför låg mycket riktigt en hög med smörgåsar - gjorda på vitt, kolhydratrikt bröd. Det var en till mig, en till maken och till och med lillebror hade förärats med en smörgås. En bra stund stod jag och såg på smörgåshögen, noga överläggande med mig själv. Jag kan inte påminna mig att grabben någonsin gjort något ätbart till någon annan än sig själv. Han tar ju för fasiken inte ens undan disken efter sig utan man får plocka upp den där han har behagat lämna den på olika ställen runt huset. Nu helt plötsligt hade han fått för sig att göra smörgåsar till familjen.
-Ja, jag tänker i alla fall ta mig en smörgås, sa maken vist. Jag är hungrig.
Jag gled ner vid köksbordet med smörgåsen i handen, tog en stor tugga och översköljdes av den värme och omtanke min snart tonårige sån visat oss övriga familjemedlemmar. Det kanske inte var helt i enighet med min diet, men åt helsike med den. Killen hade tänkt på oss när vi varit frånvarande samt brett smörgåsar utifall att vi var hungriga vid hemkomsten. Han hade alltså avbrutit sitt dataspelande för att bre smörgåsar till familjen. Här får man ta kärlek när den bjuds.
-Tusen tack gubben, ropade jag upp till honom. Dom var jättegoda.

Pyssel i vårsolen

2011-02-13T17:27:00.000+01:00

Det har varit en tuff vecka med snöoväder och allt. Läste i någon tidning att man kunde lura hjärnan att man är glad bara genom att le. På något sätt känner kroppen av leendet och tror att den är glad. En morgon i veckan när jag var på väg norrut på E4:an och kände mig lite extra låg tänkte jag att jag skulle pröva konceptet. Så bäst jag satt där tjurigt bligandes på alla välfyllda bilar med takboxar antagligen på väg till fjälls medan jag bara var på väg till jobbet passade jag på att avfyra ett bländande leende för mig själv i bilen. Man kunde riktigt höra hur det knakade i mungiporna, så stelt var det till en början. Men vart eftersom jag närmade mig Uppsala så kändes det allt lättare. När jag väl kom fram var jag riktigt solig. Så jag antar att åtminstone min hjärna gick att lura med ett leende.
Helgen har ju även bjudit på solsken uppifrån. Vilka dagar vi haft. Problemet är bara att man blir så lat. Helst skulle jag vilja sitta ute i en snödriva, känna solen värma mitt vinterbleka ansikte och kanske ta mig en jägerte. Som tur var hade jag ingen stroh rom hemma, så det har faktiskt blivit en hel del gjort i helgen. Fick ner vintergardinerna och upp vårdito. När jag ändå hade strykbrädan framme passade jag på att stryka ett par byxor som legat skrynkliga länge. Till råga på allt fick jag maken att samla ihop sina ostrukna skjortor och under högljudda protester stryka dem.
-Hädan efter ska jag bara köpa strykfria skjortor, muttrade maken. Det går ju inte att få dem släta.
-Se bara till att sömmarna är riktigt släta, instruerade jag från köksbordet. Då ser hela skjortan slätare ut.
-Men åh, vad är det här? utbrast han uppgivet när han vände upp skjortryggen. Är det sömmar här också?
Sammanbiten gnuggade han på med strykjärnet över skjortan. Efter en stund höll han nöjd med sin bedrift upp skjortan till beskådan.
-Näe, gnällde maken och rynkade ihop ansiktet. Den har ju ärmar också.
Jag lät honom hållas med sina skjortor ute i köket och gick istället ut för att avlägsna snövallen som plogbilen skottat upp framför vår infart. Precis som jag skulle köra spaden i vallen kom plogbilen, som visade sig vara en traktor, tillbaka. Han stannade upp framför mig på gatan, sänkte skopan och skottade snabbt undan snövallen från vår infart. Förvånat såg jag efter honom när han fortsatte uppför granvägsbacken. Världen är god trots allt, tänkte jag för mig själv.
När han kom körandes tillbaka för att även ta hand om grannarnas snövallar avfyrade jag av ett stort leende mot traktorföraren för att han skulle förstå hur tacksam jag var. I samma veva kom maken ut, nu färdig med skjortorna inne i köket.
-Ler du bredare mot honom så tror han att du är tänd på honom, muttrade han och satte sig i bilen.
Jag slängde mig in bredvid honom och så drog vi iväg ut till landet för att hämta hem flaskorna med stroh rom som blivit kvar där ute efter julhelgerna. Dom ska med till fjällen över sportlovet så att vi kan göra jägerte. För säkerhets skull har jag även satt på en kryddextraktion till en sista glöggsats för säsongen. Eller den första för året, om man så vill. Nu ser jag fram emot riktigt soliga sportlovsdagar med en välfylld kopp varm stärkande dryck ute i fjällsnön och på att den där stunden ska infinna sig då man spontant utbrister "aah, det här är livet". När allt kommer omkring så är livet ändå ganska bra.

Måndag hela veckan

2011-02-05T20:41:00.002+01:00

Befinner mig just nu i samma limbo som Bill Murrays rollfigur i filmen Måndag hela veckan (engelsk titel Groundhog day). Man vaknar, jobbar, äter, sitter och tittar på tv och väntar på att dagen ska ta slut så man kan vakna upp till en ny likadan dag. På tal om det så var det faktiskt "groundhog day" häromdagen. Hörde av en kollega som befinner sig i Boston att Punxsutawney Phil inte såg sin skugga i år och därmed utlovas en tidig vår. Det verkade emellertid inte så i veckan när jag såg på nyheterna om monsterstormen i Chicago, men här ser det lite mer lovande ut.
I och med att jag, precis som Punxsutawney Phil, är belagd med en viss rondör så fortsätter jag med min LCHF-diet. Det har gått bra, måste jag säga. Hittills ner minus fem från nyår räknat. Inte illa pinkat av en trähäst. Jag skyndar visserligen långsamt, men det har i alla fall inte gått uppåt och än är det en stund kvar till badsäsongen. Förhoppningsvis ska jag vara i en sådan form att jag slipper gömma mig i vassen i sommar.
Hörde att kineserna firade nyår i veckan. Läste i Aftonbladet om de olika åren och i år går vi visst in i kaninens år. Vidare läser jag att maken, född i getens år är "pålitlig och godhjärtad, har ekonomiskt sinne och undviker större chanstagningar". Pålitlig och godhjärtad kan jag hålla med om, men har han ekonomiskt sinnelag? Med flera av makens förunderliga investeringar i minnet måste jag nog lämna ett visst förbehåll här. Här om dagen t ex köpte han ett play station 2 av en kollega trots att vi redan har ett.
-Jag fick det billigt, var hans kommentar till inköpet.
Om yngste sonen, född i drakens år står det att han är "ett energiknippe som ofta har tur och når långt. De negativa sidorna är arrogans och otålighet". Det känner jag igen. Med yngste sonens födelsedag i annalkande, ringde han mig häromdagen på arbetet för att diskutera sina önskningar. Ena dagen vill han ha en dator, andra dagen nått annat. Denna dag ville han bestämt ha en play station 3.
-Du är så ombytlig, sa jag till honom. Det är nog bäst att du sover på saken.
-Jag kanske slumrade till lite i soffan, svarade han mig då. Räcker det?
Äldste sonen, född i tigerns år, ska vara "en tolerant och respekterad individ som vinner på att åldras, då dämpas deras självcentrering". Det ser jag fram emot.
Själv är jag född i apans år och är därmed "rörlig och gillar resor och kreativa yrken. Hjälpsam, om än något otålig". Otålig, vem är inte det så här i väntan på våren.

Heja svenska folket

2011-01-20T22:21:00.002+01:00

Jag har en viss förkärlek för radio- och tv-program i vilka svenska folket får komma till tals. Lyssnar gärna till Ring så spelar vi på lördagsmornarna. Tycker det är mysigt att höra vad man gör där ute i stugorna, vad man planerar och hur man tänkt sig att dagen ska bli. Karlavagnen på fredagskvällarna är intressant och inte sällan roligt med folk som ringer in och tycker till.
Ullared följde jag slaviskt när det gick på Kanal 5. Gillade att följa Ola-Conny och Morgan och deras förehavanden. Morgan som till och med tilldelats en egen melodi som spelas varje gång han kommer gående i tv-rutan. För att inte tala om Maggan, Gittan, Kjell och Mattiaz. Man måste ju bara älska dom. Och inte att förglömma systrarna Gunnel, Laila och Marita varav en av dem, Gunnel tror jag det är, svär så det osar svavel. Vilket gäng.
Hollywood fruar har jag aldrig riktigt fastnat för. Tycker det är för mycket amerikansk yta hos deltagarna, utom hos en - Maria Montazami. Hon verkar vara en gullig tjej med självdistans. Trodde inte att det kunde finnas fler än en kvinna som hon och med den rösten. Döm om min förvåning när jag bänkade mig framför 3:ans nya program Sommar i Sverige, som drog igång i tisdags, och upptäckte att det finns en till. I Sommar i Sverige får vi följa lillesyrran Catharina (Westphal) som åker på semester med dottern.
Sommar i Sverige bjuder på en hel del andra spännande karaktärer också. Vad sägs om papegojdamerna Paula och Barbro som åker på husvagnssemester och ska parkera hela ekipaget, bil med husvagn, utan för ett köpcentrum.
-Håll käften! Håll Käften! fräser Barbro stressat till Paula, som tålmodigt väntar tills Barbro ger upp, kliver ur bilen, hakar av husvagnen och rullar in den i parkeringsrutan för hand.
Man kan ju inte annat än beundra damerna som drar i väg med sina papegojor på husvagnssemester. Jag kan ärligt säga att själv skulle jag ha avstått. Hade nog hellre hyrt en husbil för att undvika att behöva backa in en husvagn i en parkeringsficka. Men det avskräcker inte Barbro, minsann.
Och rojalisten Micke som drar iväg till Stockholm med kompisen Misse för att närvara vid kronprinsessans bröllop. Vilken lirare. Skönt med människor som brinner för något, oavsett vad. Honom hade jag gärna svingat en bägare med.
Kan knappt bärga mig till tisdag då jag får fortsätta följa dessa människor genom sommar-Sverige. Och snälla Kanal 5, ge oss mer Ullared i rutan. För jag älskar dessa människor. Heja Sverige!

Oxveckor

2011-01-16T13:28:00.001+01:00

Oxveckorna brukar man kalla perioden mellan trettonhelgen och fettisdagen med anledning av att dessa veckor anses vara speciellt tunga pga avsaknaden av helgdagar samt det kvarvarande vintermörkret. Efter fettisdagen börjar dagarna bli märkbart ljusare och kanske börjar också den fösta vårsolen värma våra vintervita kinder.
Desto viktigare att fylla denna period med små morötter för att orka med. Själv har jag valt teater till att förgylla tillvaron med i denna mörka tid. I går var vi och såg Shakespeares Trettondagsafton på Stadsteatern hela familjen. Knappt hade vi hunnit hem innan jag snabbt fyllde på med en ny morot. Den 12 mars ser vi Sugar - I Hetaste Laget på Oscarsteatern. Sedan hoppas jag på att ljuset är här och vi klarar oss till den annalkande våren. Vi har ju sportlovsskidåkning i Sälen att se fram emot också.
I tiden mellan morötterna arbetar jag intensivt med mindfullness. Här och nu, är det som gäller. Jag försöker att inte svärta ner söndagen med att tänka "usch i morgon måste jag kliva upp och gå till jobbet igen" och istället tänka på hur skönt jag har det idag när jag är ledig. Visserligen befinner jag mig på arbetet en stund i morgon, men det är ingenting som jag egentligen finner speciellt obekvämt. Jag gillar mitt arbete och de fantastiska kollegorna jag omges med varje dag.
Alltså, vad är då det egentliga problemet? Troligen inte arbetet som sådant utan snarare själva avsaknaden av friheten som lediga dagar erbjuder. Med anställningen kommer ansvaret att infinna sig på en viss plats en viss tid och utföra vissa angivna arbetsuppgifter. Om jag tänker efter så är det just detta åtagande som känns betungande och inte själva platsen, tiden och uppgifterna i sig. Precis på samma sätt som man kan tycka att det känns tungt att ha andra saker hängande över sig, som att mjölken är slut och jag måste handla, komma ihåg att påminna barnen om gympakläderna de dagar detta är aktuellt, betala räkningen med förfallodag idag, hinna tvätta för att strumporna är slut i lådan och liknande "måsten".
Idag är det söndag, jag är ledig och kan göra precis vad jag vill. Förutom att jag måste handla en snabbis för att mjölken är slut. Tvättat har vi redan så strumplådorna är fyllda igen. I morgon är det måndag och jag kommer att befinna mig på arbetet en stund innan det är kväll och jag kan åka hem och mysa med familjen. Med roliga arbetsuppgifter går veckan fort och snart är det helg igen. Om bara sex veckor är det sportlov. Efter det kan man börja se fram emot våren. Snart därefter är det påsk och innan man vet ordet av sommarlov. Så oxveckor - inte här inte!

Tillbaka i ekorrhjulet

2011-01-13T22:13:00.001+01:00

Så var det 20 dag Knut och julen dansar således ut. Äntligen skulle jag vilja säga, för lika mycket som jag älskar julen i december avskyr jag densamma i januari. I januari är det nya tag som gäller och då vill man inte sitta och glo på någon gammal julgran. För att vara på den säkra sidan väntar jag aldrig så länge som till 20 dag Knut innan min jul dansar ut. Den brukar åka ut redan någon dag efter nyår. Så även i år.
Julen har emellertid varit fridfull. Mycket glögg, många julfilmer, spel och mys med familjen. Hur trevligt är det inte att inta soffan med en kopp rykande varm glögg och lyssna till när maken kommenterar film rörande tomtens existens.
-Fett ägd hon kommer bli, kuttrade maken förnöjt från fåtöljen vid film-mammans förklaring till film-barnet att tomten bara är en sinnebild för godhet och julens anda.
Efter flera år med samma julfilmer är maken förtrogen med att bevis för tomtens verkliga existens snart kommer att offentliggöras även i denna film.
I början av januari är det mest min egen existens jag funderar över. Efter inåt helsike för mycket onyttigheter i december bestämde jag mig för renlevnad redan då måndag efter nyår. Varför vänta. Detta föranledde förståss en oerhörd tristess. Borta är glöggen, julölen, nubben till sillen och mys med vin sent på kvällen. Borta är också Jansons frestelsen, köttbullarna, prinskorvarna, julskinkan och Aladdin-asken med sitt innehåll. Kvar är i alla fall jag, visserligen med en massa kilon tillövers, men med en plan.
I ren vredesmod över mina extrakilon drog jag igång med LCHF (low carb high fat) diet och efter några dagar var 3 kilo borta. Super! På så sätt kunde jag i alla fall återgå till arbetet i samma form som jag lämnade det. Nu när det gick så bra är inspirationen på topp och jag äter därför för närvarande enbart protein i form av kött, fågel och fisk samt sallad och grönsaker som växer ovan jord. Till detta räds jag inte en krämig sås. Och kilona fortsätter rasa. Detta ska jag nog stå ut med, tänker jag.
Bakom mig lägger jag julljus och tingeltangel. Nu är jag tillbaka i ekorrhjulet i full spinn.

Vinnar-glöggen

2010-12-17T20:42:00.002+01:00

Det började dra ihop sig mot julfest på jobbet. Detta innebar att en vinnare skulle utses i den glöggtävling vi utlyst tidigare i höst. Redan i måndags började det tisslas och tasslas, en sista hand skulle läggas på glöggen, drycken skulle buteljeras, etiketter skulle tryckas. Men det har smusslats en hel del under hösten också, kan jag säga. Falska recept har lagts ut. Enligt ett av dem skulle forskningsavdelningen krydda sin glögg med musselspad och ansjovis. Lät inte troligt, tyckte vi på marknadsavdelningen.
Produktionsavdelningen har tigit som muren hela hösten. Man har inte kunnat ana att de ens höll på att ta fram ett tävlingsbidrag. Ett tag trodde jag de hade glömt av tävlingen helt, men så var inte fallet. Redan tidigt i går eftermiddag, samma dag som julfesten skulle gå av stapeln, rullade de in sitt bidrag på en vagn som de ställde till allmänt beskådande ute i lunchrummet. Då tävlingen var blind hade de naturligtvis förpackat glöggen i kartong med för ändamålet speciellt framtagen etikett. Då det var produktionsavdelningen som låg bakom bidraget så hade de naturligtvis sett till att få etiketten godkänd enligt företagets SOP (standard operating procedure). Vad hade man väl annat kunnat förvänta sig.
Vi på marknadsavdelningen backade upp vårt tävlingsbidrag med säljande handout och lättläst Directions for Use. Vi hade döpt vår glögg till Marknadens Bästa SharCodia och gjort fina etiketter i guldtryck. Lagom till tävlingsstart bar vi ut våra flaskor, som vi trodde innehöll tävlingens enda vitvinsglögg. Ack vad vi bedrog oss. I sista stund kom ledningsgruppen in med sitt bidrag - också en vitvinsglögg. Tävlingen kom således att bestå av fyra bidrag. Juryn bestod av ledningsgruppen själva, men i och med att det är jul och man ska vara glad valde övriga lag att inte åberopa jäv utan lät saken bero.
Högtidligt satte sig ledningsgruppen ner tillsammans med de olika bidragen runt ett av våra runda lunchrumsbord. Dryckerna skullen nu bedömas efter smak, kulör och arom. Efter en hel del sörplande, synande och sniffande hade de till slut lagt sina bedömande poäng på bidragen för de olika momenten, bedömningsformulären kunde samlas in och poängen räknas ihop.
Efter en stund nervös väntan kom poängräknarna tillbaka för ett delge oss vinnaren i 2010 års glöggtävling. Marknadens Bästa SharCodia hade kammat hem högsta poäng i såväl smak som kulör och arom och avgick således med den totala segern. Vilket jubel!
Som utlovat ska jag delge er alla receptet på årets vinnarglögg. Då det inte finns någon som helst anledning att lägga ner så mycket tid på endast en ynka flaska glögg så ger jag er härmed vårt recept på den uppskalade produktionssatsen.

Extrahera följande kryddor
-Torkade pomeransskal, en hel påse
-Torkade ingefärsbitar, en hel påse
-Kanelstänger, en hel påse
-Kryddnejlika, en hel påse
-Kardemumma, en hel påse

Samt denna frukt
-7 st sharonfrukter i klyftor
I en hel kvarting okryddat brännvin (37,5 cL) i en vecka.

Sila bort kryddorna och frukten från brännvinet med finmaskig sil, t ex tesil. Det var i detta läge som kollegan SK från produktionsavdelningen kom förbi och sa att vår dryck såg ut som urinprovet från en 80-åring, men vi lät oss inte nedslås av detta utan fortsatte vårt enträgna arbete mot segern.

Tillsätt därefter följande till brännvinet
-Vitt portvin, 1 flaska á 75 cL
-Torrt vitt vin, 4 flaskor á 75 cL eller ett 3 L´s lådvin
-Rörsocker, 6 dL
Häll upp drycken på flaskor alternativt i större glaskärl. Låt er inte nedslås av dryckens något grumliga karaktär.

Ni som har tillgång till en golvcentrifug kan snabbt pelletera debris och ta tillvara supernatanten. Övriga kan låta flaskorna stå och sedimentera med hjälp av gravitationen. Efter en vecka dekanteras därefter drycken försiktigt, försiktigt från bottensatsen. Ni bör nu ha en helt klar dryck, färdig att hällas upp på flaskor som etiketteras. Här har ni nu en gudagod dryck som med säkerhet slår undan benen på svärmor. I alla fall slog den knock på vår ledningsgrupp.

Ringar på vattnet

2010-12-08T20:41:00.000+01:00

Ni vet det där uttrycket om en fjärils vinge som fladdrar i Kina och gör att det senare regnar i USA, eller hur det nu var. Det handlar ju om ringar på vattnet, det vill säga att en sak leder till en annan.
Vi hade några vänner över på glögg i lördags. Jag har ju min hemmagjorda som jag bjöd på till tonerna av julmusik. På kvällen åkte vi in till Gamla stans julmarknad för att titta på kommersen. Passade på att inhandla en större mängd torkat renkött, som går som smör i solsken hemma hos oss. Tidigare har man ju kunnat köpa detta torkade renkött i små skavbitar på snackshyllan på ICA, men det verkar inte finnas längre. Har kollat runt på flera affärer utan att hitta. Således inhandlades åtskilliga bitar till familjen att karva i en tid framöver. För att värma oss frusna själar hade maken tagit med sig en fickplunta innehållande Minttu. Kvällen avslutades på restaurang Michelangelo på Västerlånggatan innan vi tog pendeln tillbaka ut till Helenelund.
Vi hade killarna med oss och när vi klivit av tåget på väg ut från stationshuset kom de på att de skulle åka kana ner för barnvangsskenorna på trappen. Maken fick för sig att han också skulle pröva. Med siktet inställt på barnvagnsskenorna tog han sats och kastade sig ut för att i full fart glida ner för trappen. Nu gick det inte riktigt enligt plan för maken. Istället för att elegant landa nere vid trappens slut, slant han med fötterna och slog i bröstkorgen i trappräcket. Under våldsamma frustanden och grimascher tog han sig ut ur stationshuset med familjen hack i häl undrandes hur det gick egentligen.
När värken inta avtagit alls till söndagen förstod vi att han antagligen hade brutit ett revben. Detta bekräftades också i måndags under ett läkarbesök och maken blev sjukskriven till efter trettondagen.
-Var det någon knopp där på trappräcket? undrade maken idag vid middagsbordet.
-Nä, svarade jag med säkerhet i och med att jag i går kväll tagit en promenad förbi stationshuset för att inspektera olycksplatsen. Inga knoppar, bara ett slätt räcke.
-Underligt, sa maken tankfullt. Läkaren tyckte nämligen att det var konstigt att revbenet gick av på ett slätt räcke.
Han satt en stund och funderade över det där med blicken riktad ut i tomma intet.
-Då måste det ha varit fickpluntan som jag hade i fickan, sa maken. Revbenet måste ha slagit i precis på fickpluntan.
-Ja, synden straffar väl sig själv, sa jag ironiskt.
-Jag skulle ju egentligen inte alls varit där, fortsatte maken. Jag skulle ju egentligen ha varit och bowlat med RA i lördags, men han blev bjuden på 60-års fest och avbokade. Så egentligen är det RAs fel.
-Eller han som fyllde 60 års fel, kanske, svarade jag.
-Ja, fortsatte maken fundersamt, eller de som födde han som fyllde 60 års fel. Vad var det egentligen som gjorde att de valde att kopulera (makes ordval var egentligen "pöka", men jag valde att byta ut det mot kopulera) just då när han blev till?
Tillfälligheter är vad det är. En glimt i ögat hos man gör att en annan bryter revbenet 60 år senare. Så kan det gå.

Storögon och småtomtar

2010-12-04T13:58:00.001+01:00

I fredags eftermiddag lämnade jag arbetet i Uppsala några timmar tidigare för att hinna iväg till landet innan fredagstrafiken. Väl hemma hade maken packat bilen med tomtar, granar, lampor och annat julpynt, mat och dricka och så förståss den livsviktiga glöggen. Bara för mig att slänga ihop lite kläder i en väska, fösa in alla i bilen och dra iväg söderut mot lantstället. Trafiken flöt på ända till Järva krog där det plötsligt tog stopp. Flera avåkningar, bärgningsbilar, polisbilar, etc hindrade trafiken. I baksätet började killarna gnälla om kvällsmat. Planen var att köpa med oss något på vägen att förtära i lugn och ro i stugan. Efter en timme i bilkö genom Stockholm ändrades dock planen. Väl på andra sidan stan bestämde vi oss för att käka pizza på någon pizzeria i närheten av lantstället ute i Gamla Tyresö. Självklart passade det inte alla i familjen utan vi var tvungna att ta vägen om McDonald´s i Tyresö Centrum för att plocka upp mat till den yngste sonen. När vi matta av hunger släntrade in på Pizzeria Prima Vera i Tyresö strand hade de klokheten att inte kommentera yngste sonens middagsval utan lät honom hållas.
När vi så äntligen var framme vid lantstället var vi tvungna att ta fram snöskyffeln för att över huvud taget ta oss in på uppfarten. Efter att ha skottat, burit in allt från bilen, fått in ungarna i stugan, slagit på värmen och varmvattenberedaren ägnade vi oss åt att julpynta. En kritvit julgran hade vi införskaffat som vi klädde med en slinga av små ledlampor och några lysande små snögubbar i halsdukar. Jisses vad fin den blev. Jag och yngste sonen hade för ändamålet tidigare pysslat ihop lite småtomtar, snögubbar och julmöss att pynta storstugan med. Dessutom hade vi köpt en ljuskon att ställa i hörnet.
Nöjda och belåtna med storstugan tände vi eld i kakelugnen, satte på På Spåret på TV:n och sjönk ner i soffan med en stor mugg varm glögg. Killarna fick julmust. Bäst vi satt där och beundrade vår juliga storstuga satte maken glöggen i halsen.
-Vad är det där? pep han och pekade på en liten, liten tomte som slunkit med de större tomtarna hemifrån köksbordet. Där kan han inte sitta.
-Nähä, var ska han vara då? undrade jag villig att flytta på tomten för att blidka maken.
-Han måste ju hem, svarade maken.
Förvånat vände jag mig mot maken för att vänta in fortsättningen på varför denna lilla tomte inte kunde få vara med och förgylla storstugan.
-Han har ju alla sina kompisar där hemma på köksbordet, fortsatte maken. Här är han ju alldeles ensam. Och kolla vilka "storögon" han sitter med.
Jag vände åter blicken mot den lilla tomten för att se vilka de där storögonen var som maken syftade på. Mycket riktigt var den lilla tomten omringad av tre större tomtar som jag och äldste sonen pysslat ihop redan året innan. Till ögon hade de sådana där vita plast bitar med pålimmade genomskinliga plastbubblor innanför vilka svarta plastrundlar fritt rullade.
-Han kan inte sitta där ensam med de där storögda tomtarna, sa maken och spärrade upp ögonen för att illustrera de storödga tomtarnas utseende. Vi måste ta hem honom till de andra småtomtarna.
Efter en stund somnade dock maken tillsammans med killarna framför TV:n. När de sevärda program för kvällen var slut och jag knuffat upp killarna på sovloftet samt lämnat maken i fåtöljen efter några misslyckade upplivningsförsök, gick jag själv till sängs.
När jag åter vaknade på morgonen låg hela landskapet inbäddat i ett vitt snötäcke utanför fönstret. Solen lyste svagt genom den disiga morgonen och speglade sig i vattnet nedanför. Jag satte på kaffe och lagade frukost till familjen. Efter att ha myst en stund i soffan packade vi ihop för att åter bege oss hem mot norrort. Jag gick en sista runda genom stugan för att se att allt var avstäng och inget var glömt. Då kom maken farande in i storstugan.
-Den här ska med också, sa han kort och slet hastigt med sig lilltomten från sin plats bland de storögda likarna.

Granen står så grön och grann i stugan

2010-11-29T20:35:00.000+01:00

Hann knappt slå upp ögonen i lördags morse innan yngste sonen krävde att jag genast skulle ta mig upp ur sängen för att pynta hushållet. Bara att kravla sig upp. Kartong på kartong fick jag bära ner från vindsförrådet. Allt skulle fram. Julbyn till köksfönstret hade vi redan tjuvstartat med. Den brukar vi damma av straxt efter höstlovet. Vi började samla på de små husen under en period i USA. Tillbaka i Sverige hade vi lite svårt att hitta delar att komplettera med, men i och med att modern är bosatt i Tyskland hittade vi på en lösning. De små husen finns att köpa där nere också, så nu samsas huset som inrymmer "The Florist" med ståndet i vilket man säljer "heisse Maronen" i vår tysk-amerikanska julby. Det gör inget, stilen är i alla fall den samma. Med åren har det blivit en hel del hus, en kyrka, en bro, en skridskobana, lite människor sysselsatta med det ena och det andra, lite snötyngda granar och små gatlampor. Allt pryder nu varje jultid vår två meter långa fönsterbräda i köket.
Vidare skulle varje skåpknopp i köket dekoreras med en liten garntomte, ljusen i takkronan skulle prydas med juliga ljusmanschetter, tygtomtar, snökulor, fiberoptikbyar och halmbockar skulle placeras ut, trappräcket skulle kläs in med granslinga och som toppen på allt skulle till och med plastgranen kläs. En chock var vad som drabbade äldste sonen är han framemot lunchtid släntrade sig upp ur sängen, ner för trappen och in i det nu sprakande juliga vardagsrummet. Stackaren börjar bli van med sina julälskande familjemedlemmar.
Med ett litet avbrott för tennis med familjen var vi snart tillbaka för att fira in första advent. Vet inte om någon annan gör det, men det gör vi. På med glöggen och fram med julfilmerna. Jag tror vi har rensat marknaden på julfilm. Det är inte många vi inte har vi vår samling, så det är lika bra att sätta fart och beta igenom dem om vi ska hinna med de flesta innan julafton. För efter julafton är det kört. Vem vill se julfilm då?
Söndagen hade yngste sonen bokat till julhandel. Bara att kasta sig in i bilen så fort affärerna öppnade. Äldste sonen grymtade något otydligt som lät som ett nej från bakom datorn som svar på frågan om han skulle med.
Först var det jag och sonen som tillsammans drog iväg på jakt efter våra planerade julklappar till maken. Därefter bytte han förälder och fortsatte sin shopping med maken. Vid det laget var jag så upp i varv att jag fortsatte att beta av julklappslistan till familjen på egen hand. Efter flera timmars klappjakt träffades vi åter igen hemma. Maken hade inhandlat lussekatter på sitt håll och mitt bidrag var inhandlad lättglögg ifrån ICA. Det var allt jag kunde få tag i för den egenkryddade glöggen var för närvarande slut. Självklart har jag nya kryddor på extraktion i vodka, men det tar en vecka innan den är färdig att smaksätta vin med. Lättglöggen från ICA fick således duga.
Gissa om det var skönt att sjunka ner i fåtöljen med varm glögg och lussekatt för att fira första advent. Till och med äldste sonen gjorde oss motvilligt sällskap, inte helt nöjd med att behöva lämna datorn för att äta lussebullar med familjen. Lagom tills vi fick på Polarexpressen fick han dock nog och avlägsnade sig.
Nu är det måndag och med några dagar fram till helgen får vi lite andrum. Men på lördag är det dags för glögg och julmarknad med vännerna inne i Gamla stan. Sedan måste vi hinna ut till landen och göra lite juligt där ute också innan modern med make kommer upp från Tyskland.

Svanstatus

2010-11-23T21:30:00.000+01:00

Jag är precis hemkommen från årets Medica-mässa i Düsseldorf. Otroligt vad den stan kan svälja människor. Omkring 150000 personer deltar varje år på Medica. Utställare är allt från hälsa och rehabilitering, till diagnostik och medicin. Vi deltog i Exportrådets Sverige-monter som ett av flera svenska biotech-företag.
Det är intressant att inrätta sig i det tåg av människor som varje morgon strömmar in till de 17 flera fotbollsplaner stora mässhallarna och på samma sätt strömmar ut ur dessa mässhallar varje kväll och på väg in mot "altstadt" för en bit mat och kanske en öl. Där travar de på led alla möjliga affärsmän och -kvinnor, de flesta med hög svanfaktor. Vi brukar roa oss på jobbet med att indela folk på en graderad skala alltifrån rufs till svan. En person, vanligtvis kvinna, med hög svanfaktor är en sådan som aldrig är fel. Hon är alltid rätt klädd, perfekt och ofta lite mer sminkad och med alla hårstrån precis där de är tänkta att vara. En kvinna med hög rufsfaktor däremot, är ofta mindre sminkad för det hanns inte med på morgonen, klädseln är lite mer åt det praktiska men bekväma hållet samt kan om hon har otur komma klampande med gylfen på vid gavel. Det skulle förståss aldrig hända en svan.
En av kvällarna i Düsseldorfs altstadt satt vi och diskuterade var någonstans på skalan vi förmodligen själva befann oss. Vår chef CAx och jag bestämde oss för att vi nog var mer åt rufshållet på skalan, men att vår kollega SD hade begåvats med en aningens högre svanfaktor än oss båda andra. SD i sin tur menade att man till mångt och mycket själv kunde bestämma var på skalan man skulle befinna sig.
-Det beror bara på hur mycket tid man vill investera i sitt utseende och hur man tar sig ut, menade hon med bestämdhet.
Jag och CAx kände oss inte riktigt övertygade om den saken. Visserligen kanske vi prioriterade sovmorgon högre än fler minuter framför spegeln på morgonen, men visst hade vi väl båda en vilja att sträva mot perfekthet? Det trodde inte SD på.
På väg hem till hotellet några öl senare kom jag ihåg att det nog fanns en geocache på vägen. Som tur var hade jag laddat ner koordinaterna till min telefons GPS, så det vara bara att sätta igång och söka. Vid vallgraven som delade Königsallees nord- och sydgående körfält skulle den vara. Precis vid en bro som förenade Schadowstrasses östra och västra delar skulle den finnas den där skatten med det passande namnet Kö, som Düsseldorfarna kallar sin shoppinggata Königsallee. Själva ledtråden var "gå in från väster, ta en paus och ta den därunder". I skydd av mörkret hasade jag mig därför nerför sluttningarna som kantade vallgravens västra sida, trevade mig fram utefter stenarna nedanför bron för att slutligen klättra upp i den handfatsstora fontän som hängde utefter brons västra sida. Fontänen var tömd för vintern och fylld med löv. För att hitta eventuella håligheter vari skatten kunde vara göms krafsade jag runt bland löven. SD sprang fram och tillbaka uppe på bron med min telefon för att hitta koordinaternas nollpunkt. Bäst som det var uppflugen i fontänen ivrigt krafsande bland löven hörde jag min chefs röst i mörkret.
-Jag tror inte vår företagsförsäkring täcker det där, informerade hon mig genom mörkret. Och om du ramlar ner i vattnet, hur får vi då upp dig? Vi har inget paraply med oss som vi kan haka fast dig med för att dra upp dig igen.
Efter en stunds idogt letande gjorde sig kvällens tidigare dryckesintag påmint och både CAx och SD började klaga på att det började trycka på. Motvilligt avslutade jag letandet, klättrade ner ur fontänen och tillbaka upp på Königsallee. Molloken över nederlaget promenerade jag och mina kollegor tillbaka till hotellet.
Redan kvällen efter var jag tillbaka med SD men utan CAx, som hade tagit ett flyg tillbaka till Sverige tidigare på kvällen. Denna gång hade jag haft ett dygn på mig att grunna över ledtråden och kunde därför gå direkt på skatten utan GPS-hjälp. SD blev så in i norden exalterad över upptäckten att hon genast kastade sig på telefonen och ringde upp CAx, som inget ont anande förmodligen fortfarande satt på flyget.
-Vi hittade guldet, vi hittade guldet! skrek hon till CAx mobilsvar varpå hon vände sig till mig med uppmaningen att även notera hennes namn på den papperslapp som skatten egentligen innehöll.
Jag gjorde så och för att fira knallade vi nöjda iväg till närmsta glühwein-stånd för att fylla på de muggar i form av snögubbar, som vi haft med oss och tömt under processen. Lyckliga över dagens framgång skålade vi med snögubbarna i glühwein och skrattade åt gårdagens fruklösa letande.
-Inte mycket svan hos dig igår när du stod där uppe i fontänen och kastade löv omkring dig, upplyste mig SD.

Peppar, peppar

2010-11-09T21:40:00.002+01:00

När höstlovsveckan börjat lida mot sitt slut drabbades familjen av en fruktansvärt intensiv magsjuka. Först att insjukna var yngste sonen. Efter ett par dagar insjuknade även maken och äldste sonen. Själv bar jag kräkhinkar, tvättade sängkläder, nattvakade med kvidande barn och annat som hör kräksjuka till. Anledningen, som jag ser det, till att jag ännu står på benen är vitpeppar. Denna gamla beprövade huskur fick jag lära mig av en förskolelärare när killarna var små och fortfarande gick på dagis. Vid första tecken på magsjuka i min närhet trycker jag i mig 10 stycken vitpepparkorn. Sedan fortsätter jag med denna behandling morgon och kväll tills faran är över. Då jag ännu inte kunnat blåsa faran över för denna gång är jag i skrivande stund mitt uppe i vitpepparkuren.
Denna gång har jag även lagt till chilipeppar. Orsaken till detta är att modern ringde upp från Tyskland och berättade för mig om chilins positiva egenskaper för det mesta och däribland magsjuka. Tänkte således att det kan ju aldrig skada och slängde med lite chili också i min preventiva behandling. Man måste dock vara snabb med detta intag. För att inte bränna sönder munnen helt och hållet, klipper jag ner frukten med sax varpå jag hivar in bitarna så långt ner i svaljet jag kan få dem. Efter kastar jag in ett glas med vatten för att få ner bitarna i magen där de kan ligga och göra nytta.
Läste i en artikel i Expressen att chilin får magen att utsöndra slem som lägger sig som en hinna runt skadliga ämnen. Jag antar att slemmet kan lägga sig som en hinna även runt magsjukevirus. Kan hända har vitpeppar samma effekt på magens slemproduktion. Inte vet jag, kanske är det en ren placebo effekt. I sanningens namn så struntar jag i vilket. Huvudsaken är att det fungerar.
En annan orsak till att jag hållit mig fri från magsjuka på senare tid kan vara att jag under en semestervecka i Egypten lärde mig att nitiskt hålla mina och övriga familjemedlemmars händer konstant rena, att aldrig någonsin stoppa något i munnen med orena händer och, gud förbjude, aldrig, aldrig stoppa fingrarna i munnen. Detta är en sed som jag anammar även i magsjuketider. Men jag vet inte. När det var som värst för äldste sonen låg jag bredvid honom i sängen medan han pustade och frustade mig i ansiktet för att hålla kräkningarna stångna. Antagligen hade jag hela ansiktet fullt med magsjukevirus, men jag knep igen munnen, det gjorde jag. Faktum är att jag inte ens vågade slicka mig om läpparna utan att sanera mig själv först.
Jag tror på dagispersonalens huskurer. Har fått hjälp ett otal gånger där BVC fallerat. När äldste sonen fortfarande nyttjade blöjor och därav fick utslag tipsade fröknarna mig om Inotyol. Detta ullfett använder jag fortfarande som universalmedel mot hudåkommor av typen sprickbildningar och utslag och anser dess skyddande effekt vara svårslagen. När samme son vid ett senare tillfälle i treårsåldern blev hård i magen fick jag från personal rådet att ge honom en lättöl, vilket jag genast gjorde och problemet var snart ut världen.
Denne, min son är, eller var kanske jag ska säga för ju närmare han kommer tonåren desto mer introvert blir han, en mycket social varelse. Han sökte ofta kontakt med nya människor i sin omgivning och ventilerade gärna ämnen av en, enligt mig, mer kontroversiell natur. Så även den eftermiddag som följde på hans intag av lättöl till lunchmaten. I toalettkön i Kista Centrum, som det hette på den tiden, fick han ögonkontakt med en äldre dam. Efter att ha skruvat på sig en stund kunde han uppenbarligen inte hålla sig längre.
-Jag drack öl till maten idag, informerade han damen i kön.

Utvecklingsfas

2010-11-02T20:13:00.002+01:00

Vi beslöt oss för att utlysa en glöggtillverkartävling på arbetet härom veckan. Inte så mycket för att ta fram en vinnande produkt utan mer som en orsak till att ha lite skoj tillsammans. Vi på Marknad har i alla fall utmanat avdelningarna för Utveckling och Produktion i tillverkning av den godaste, mest aromatiska och mest iögonfallande glöggen. Nu är det ju så att vi har en alkohol- och drogpolicy på arbetet, så utvecklings- och produktionsarbetet får helt enkelt skötas utanför kontorstid och helst utanför arbetet helt och hållet. Nu är detta inte till fullo möjligt i och med att ett visst avsmakningsarbete måste skötas i nära anslutning till våra arbetsdagar.
Sagt och gjort samlade vi ihop oss på Marknad för att lägga upp en utvecklingsplan. Efter lite brainstorming kom vi fram till att pröva på sju olika smaksättningar av en traditionell vitvinsglögg som bas. Ingredienser införskaffades varpå kryddor sattes på extraktion hemma hos EL. Efter en vecka tillsattes socker och vin och så var det klart för den första provsmakningen. Vid samma tidpunkt, som det vi kallade för labbskalorna var klara för utvärdering, var det även dags för revision av företaget med anledning av vår ISO certifiering. På besök var därför ett europeiskt ISO certifieringsorgan för att se över våra processer. Var vid tillfället själv på affärsresa i Tyskland och oroade mig lite för att kollegorna skulle ha glömt av revisionen och istället vara i full färd med att dricka glögg i kontorsförrådet eller något liknande när européerna tittade förbi. Antar att vår kvalitetschef skulle ha haft ett och annat att säga om saken och vi på Marknad en hel del att förklara om så varit fallet. Min oro visade sig dock helt obefogad.
Självklart hade kollegerna full koll och avsmakningen av labbskalorna var senarelagd till i går. Med anledning av detta var vi därför församlade i företagets lunchrum för att utvärdera våra sju olika smaksättingar. Glöggerna markerades blint med bokstäver från A till G för att vi inte skulle kunna veta vad vi tillsatt utan helt bedöma produkterna utifrån deras respektive smak, arom och färg. Vi värmde upp små portioner i mikron för att sockret helt skulle lösa sig i drycken. Därefter sög vi upp glöggen i engångspipetter till provsmakningsskedar. Länge höll vi på och smakade och luktade, luktade och smakade och lyfte upp glasen mot ljuset för att bedöma färgen. Ju länge vi höll på desto fnittrigare blev vi.
-Vad håller ni på med? hörde vi plötsligt bakom oss.
Det var IT-ansvarig MF som tittat in i köket för att ta sig något att dricka.
-Vi labbar! deklamerade vi med en mun.
Överrumplade över påkomsten fortsatte vi dock fnittrande våra förehavanden i köket.
-Jaha, har ni labbat länge, eller? undrade MF med ett ironiskt ögonkast åt våra glögglas.
Därpå avslutade han sina sysslor i köket och lämnade oss åt våra och gick tillbaka varifrån han kommit. Efter ytterligare en stunds överläggning med varandra kom vi fram till att smaksättning C var den bästa. Den hade en rund smak, utan bitter eftersmak, en fantastiskt kryddig arom och en vacker guldgul färg. Förstudien är därmed avslutad och produkten är färdig för att skalas upp. Med risk för industrispionage tänker jag inte avslöja några recept här i nuläget. Det är ju i alla fall en tävling. Istället lovar jag att återkomma i ärendet.

Verkligheten ur mitt perspektiv

2010-10-17T13:37:00.004+02:00

Vem har inte suttit på tunnelbanan eller bussen på väg hem, betraktat människorna runt omkring och byggt upp deras fiktiva liv. Den där tjejen där borta, troligen singel på väg hem till sin etta på söder, säljer kläder på H&M, drömmer om en karriär inom mode, kanske som skribent på något livsstilsmagasin eller som designchef på något av de stora modehusen, men tills dess i alla fall hoppas på att den egna modebloggen ska slå igenom. Eller han där, egocentrerad och fortfarande starkt bunden till sin mamma, vilket driver flickvännen till vansinne och hindrar honom från att växa upp och ta ansvar över sitt liv, skyller allt dåligt som händer honom på omständigheter utom hans kontroll och förväntar sig att saker och ting bara ska lösa sig, troligt genom intressanta erbjudanden från människor runt omkring som uppmärksammat hans enorma potential.
Det är också denna typ av påhittad verklighet som många gånger fått mig på bättre tankar över mina medmänniskor och som hindrat mig från att springa efter och läsa lusen av dem eller bara ge dem onda ögat så där i förbifarten. Som den morgonen på väg till jobbet då jag inget ont anande kom körandes på E4 norrut, satt och lyssnade på radion, kanske trallade jag med i någon melodi och plötsligt blev omkörd på insidan av en BMW i 200 km/h. Ena sekunden var jag själv på vägen, andra sekunden tornade han, jag antar att det var en han, upp sig i backspegeln innan det dammade till ute i vägrenen varpå han var förbi och hastigt försvann i horisonten. Tänk om jag fått panik och hastigt gjort en gir ut mot vägrenen för att släppa förbi honom på vänstersidan. Ja, tänk om... Innan jag drabbats av en irreversibel "road rage" som fått mig att se rött, trycka gasen i botten och sätta efter honom, väl framme vid hans slutdestination kasta mig ut ur min bil och fram till hans, rycka upp bildörren och därefter honom ut ut bilen ge honom på käften medan jag talade om för honom att mina barn behöver sin mor, skapade jag istället en liten berättelse för att förklara hans vilda framfart. Naturligtvis måste det vara så att han i full fart var på väg mot förlossningen på Akademiska sjukhuset i Uppsala med sin gravida fru, nu öppen 10 cm och vilt skrikande i baksätet "nu kommer den, nu kommer den".
-Så måste det ju vara, intygade jag mig själv, lugnade ner mig och kunde köra vidare i livet.
Eller som vid ett annat tillfälle då jag på väg hem från arbetet var i full färd med att i vänsterfilen ta mig förbi en farbror i hatt som sniglade sig fram i högerfilen, när en galen man i Audi från ingenstans kom farande bakifrån och la sig som ett plåster i baken på mig. När jag var färdig med min omkörning och gled tillbaka in i högerfilen för att släppa fram Audin, som uppenbarligen hade bråttom söderut, körde den upp jämsides med mig och i ögonvrån kunde jag se honom skrikandes sitta och vifta med armarna åt mitt håll, troligen ursinnig över att jag hindrat honom i hans vansinnesfärd. Här var det dags för storrytelling igen. I stället för att med gasen i botten hålla jämn fart med honom, preja ut honom i spenaten, rasande kasta mig ur bilen och hotfullt stega fram till honom där han nu satt darrande av skräck vid åsynen av ett ursinnigt fruntimmer och därför endast våga veva ner rutan en aning, men ändå tillräckligt för att jag skulle få in fingrarna så pass att jag kunde trycka in dem i hans ögon innan han hann vevade upp den igen, sa jag till mig själv att det nog var mycket troligt att han tappat ett stort konto på grund av omständigheter utom hans kontroll, men ändå fått en utskällning av chefen och frun var på väg att lämna honom för en annan. Så måste det ju vara. Stackars man, ett offer var vad han var. Hoppas nu bara att han hann fram i tid vart han nu var på väg.
I går var jag och maken ute och promenerade i höstsolen när vi fick se en man komma springandes. Hack i häl sprang hustrun med barnvagnen.
-Han kunde väl i alla fall ha tagit barnvagnen, kommenterade maken.
En röd SL-buss gled förbi och stannade vid hållplatsen samtidigt som mannen hann fram.
-Han sprang förståss i förväg för att stoppa bussen, svarade jag.
Ingen av oss hade någon som helst aning om ifall de ens hörde ihop. Båda verkade visserligen vara på väg till bussen, men var de ens ett par? Maken och jag enades ändå om att så var fallet, att mannen gjort allt för att hinna fram i tid för att stoppa bussen för att han med familj skulle hinna ombord innan den återigen lämnade hållplatsen. Vad skönt. Nu slapp de stå ute och frysa för att vänta på nästa buss och jag och maken kunde nöjda vandra vidare i höstsolen. Ingen hade fått onda ögat och friden kunde åter igen lägra sig i Sollentuna.

Klänningen som kostade skjortan

2010-10-12T21:57:00.001+02:00

Jag är av den filosofin att kläder och accessoarer som jag använder ofta kan jag lägga mer pengar på än dem som jag använder mer sällan. En tidlös dunjacka kan få kosta en slant. Jag använder den under hela vintersäsongen och vanligen under flera års tid. En kappa som jag använder mer sällan lägger jag inte lika mycket pengar på. Modellerna på kappor förändras också mer från säsong till säsong och det är kul att ha nått nytt. Således lägger jag mer pengar på vardagskläder än vad jag lägger på festkläder.
Nu var det så att jag och familjen var bjudna på fest i lördags och för det ändamålet behövde jag en ny klänning. Fick med mig yngste sonen till Sollentuna Centrum som smakråd. Till saken hör att jag på morgonen var i Uppsala en sväng för att arbeta några timmar. Vi håller på med planeringen inför nästa år och för att få sitta i fred hade vi bokat ett konferensrum på Scandic Hotell Uplandia på Dragarbrunnsgatan. Till och från parkeringsgaraget vid St Olofsgatan kom jag därför att passera New House, som skyltade med sin nyinkomna höstkollektion. Blev helt förälskad i en klänning, men hade inte tid att gå in för en närmare titt då jag lovat sönerna att komma hem till lunch.
Väl i Sollentuna Centrum med yngste sonen i släptåg passade jag därför på att ta en sväng förbi New House. Klänningen såg ganska obetydlig ut där den hängde på sin galge. Jag hade aldrig lagt märke till den om jag inte tidigare under dagen hade fått syn på den i skyltfönstret i Uppsala. När jag såg prislappen var saken klar.
-Aldrig att jag lägger närmare 2000 kr på en klänning, sa jag bestämt till sonen och stegade tillbaka ut ur butiken i jakt på billigare alternativ.
Efter en stunds misslyckat letande i andra butiker tyckte sonen att det var dags att få titta lite i butiker av större intresse för honom själv. Med anledning av det hamnade vi på Teknikmagasinet och därefter på Game, men jag kunde inte riktigt släppa den där klänningen. Det gnagde lite att jag inte visste om den satt bra eller dåligt. Om den satt illa skulle jag ju kunna släppa tanken på den och gå vidare i livet.
-Kan jag inte bara få springa tillbaka och prova den? frågade jag bedjande sonen som ryckte på axlarna, stegade ut ut Game butiken för att återvända till New House med mig i hälarna.
Tillbaka i butiken betraktade jag klänningen på sin galge, prislappen och åter klänningen på galgen.
-Du kan inte släppa den riktigt, va? hörde jag bakom mig.
En expedit hade kommit fram till mig där jag stod och funderade.
-Se det som en investering, fortsatte hon med len röst.
Jag tog med mig galgen med klänningen och försvann ut i provrummet. Sonen hade jag parkerat i en av butikens fåtöljer. Fick snabbt av mig på överkroppen och drog klänningen över huvudet.
-Hur går det? undrade expediten utanför.
-Inte bra, pep jag tillbaka inifrån provrummet.
-Behöver du en annan storlek? undrade expediten hjälpsamt.
-Nä, den sitter jättebra, svarade jag olyckligt.
Med hängande huvud och med klänningen i handen släpade jag mig ut mot kassadisken. Några minuter senare stod jag utanför butiken. I handen hade jag kassen innehållande klänningen, som omsorgsfullt blivit inlindad i kräppapper och på bankkontor gapade ett stort hål. Nu hoppas jag bara att detta är den goda investering som utlovats. För att leva som jag lär antar jag att jag får ha den här klänningen på mig vid många festliga tillfällen framöver.

Skönhet är förgängligt

2010-10-09T07:02:00.000+02:00

Hösten rullar på i allt snabbare takt. Planering, möte, uppföljning, planering, möte, uppföljning, sammanfattning av 2010, uppföljning, budgetunderlag, planering 2011. Ju längre tiden går ifrån sommaren och semestern ter sig allt mer avlägsen, desto tröttare blir kroppen och man ser glåmigare och glåmigare ut för var dag. När det ser som mest höstruskigt ut så finns hjälp nära. Den kommer också ofta från ett lite oväntat håll.
Hade möte med kollegan ASA. Vi satt och såg över genomförda aktiviteter och vad som fanns kvar att göra innan jul. Då uppenbarade sig vår fantastiska marknadsassistent JT i dörren. Inte bara ville hon visa det nya alster hon knåpat ihop med information om ett möte företaget ska hålla till våren, utan även informera om de senaste skönhetsknepen just nu i ropet.
-Var precis och köpte hemorrojdsalva, upplyste hon oss.
ASA och jag stannade upp i vår diskussion och vände blickarna mot dörröppningen i vilken hon uppenbarat sig. Med höjda ögonbryn väntade vi båda på fortsättningen som vi antog skulle komma.
-Ja, det ska visst vara bra för påsar under ögonen, fortsatte JT. Har hört att de använder det i USA.
Med en suck av lättnad kunde vi pusta ut, ASA och jag, som varit beredda på lite för mycket information av det mer intimare slaget.
-Ja, se här, visade JT och klappade sig straxt under ögonen. Jag la på lite här.
-Så du har hemorrojdsalva på dig under ögonen? frågade jag . Just nu?
-Japp, svarade JT triumferande och stegade därefter ut ur rummet.
-Det är tur man har dålig syn, kommenterade ASA och rättade till glasögonen. Jag ser inte om ni har påsar under ögonen.
Själv satt jag försjunken i tankar runt den nya informationen som jag precis delgivits. Skulle detta verkligen fungera?
-Vad är det för fel på gurkskivor? fortsatte ASA med en trulig blick åt mitt håll.
Vi avslutade mötet och jag började packa ihop för dagen. Då plingade det till i mobilen. Meddelande från maken! Han undrade förståss om jag skulle bli sen. Öppnade meddelandet och fick se den bild han skickat. Blossas årsglögg 2010 med saffranssmak. Och en flaska väntade hemma på mig. Då fick jag fart. Rafsade ihop det sista, stängde av datorn, hastade hemåt, fick tag på en tub hemorrojdsalva, käkade och satte glöggen på värmning, duschade och sjönk slutligen ner i soffan med min temugg fylld med rykande varm saffransglögg och en tub hemorrojdsalva.
Nu skulle här experimenteras. Tog en stor klunk av glöggen. Åh herre jisses vad den smakade jul. Som lussebulle på kopp. Hur god som helst. Tack Blossa för att ni bryr er. Därefter tog jag en stor klick hemorrojdsalva, fördelade den över fingertopparna och smetade ut den under ögonen. Maken gav mig en sned blick.
Lät salvan verka en stund varpå jag betraktade mig i spegeln. Ingen synbar förändring vad jag kunde se. Bestämde mig för att låta den sitta kvar över natten.
Dagen efter betraktade jag mig åter igen i spegeln. Kanske, kanske såg jag lite mindre svullen ut än vad jag brukar göra, men någon större skönhet kan jag inte påstå mötte min blick. Kan hända har salvan större effekt på 20-åriga fotomodellers påsar än vad den har på mina. De ICA-kassar som jag ådragit mig under åren är nog för mycket även för hemorrojdsalva.

Virka och verka

2010-10-07T19:30:00.000+02:00

Vem vet ur vad saker och ting har sitt upphov. Ville ha hjälp av maken en dag med att täta till kontaktytan för en glödlampa. Bad honom dra upp metallbiten som sitter där nere i hålet högst upp på lampfoten där man skruvar i själva lampan. För ändamålet sprang jag i väg och hämtade mina virknålar, av vilka han valde en i passande storlek. När uppdraget var slutfört samlade jag åter ihop mina virknålar för att föra dem tillbaka varifrån de kom. Märkte dock inte att en av nålarna letat sig ur påsen och glidit ner på hallmattan.
Hemkommen från arbetet dagen efter hittade jag maken sittandes på hallmattan - virkandes. Han hade hittat virknålen samt även ett garnnystan, som jag vid något tidigare tillfälle fått av svärmor, och satt nu på golvet och tillverkade ett långt snöre.
-Vad ska det där bli? undrade jag förbryllat medan jag beskådade den pågående skapelseprocessen.
-Jag vet inte, svarade maken, men jag kom plötsligt på hur man virkar.
-Men inte hur man svänger, la jag till mer som ett påstående än en fråga.
Det mindes han inte längre från de avlägsna slöjdlektionerna, så jag satte mig ner bredvid för att instruera. Efter en stund började snöret ta formen av en tratt. Hemkommen efter ytterligare en dag på jobbet fann jag maken i soffan precis avslutandes tillverkningen av sin första virkade mössa. Fler skulle komma.
Dagen efter for han iväg till arbetet iklädd sin egen skapelse och kom hem stolt som en tupp.
-De ville att jag skulle ta upp beställningar på mössor, upplyste han och sträckte på sig.
Det blev det nu inget av, men till jul hade alla i släkten i alla fall varsin mössa i paketen. Alla utom jag, ska tilläggas med en viss besvikelse. Svärmor hade fått en i all sköns färger, medan svägerskans var mer återhållsam i färgvalen. Sönerna hade fått varsina som de stolt visade upp på dagis. Dagisfröknarna, som det hette på den tiden, gav maken uppskattande blickar när han kom för att hämta grabbarna på eftermiddagen.
Sedan kom våren och makens virkiver avtog och med den mössproduktionen. Har inte sett honom virka på många år nu. Häromdagen hade vi emellertid den första riktigt krispiga höstdagen för säsongen. Maken och jag hade gett oss iväg till ICA Maxi i Häggvik för att veckohandla och hamnade på garnavdelningen. Såg det glittra till i ögonen på maken vid hågkomsten av sin forna förströelse.
-Man kanske skulle virka lite, sa han mer för sig själv än till mig samtidigt som han kände på några garnnystan. Vad tror du om det här?
Han höll fram ett nystan med svart garn.
-Det beror väl på lite vad det ska bli, svarade jag.
Skulle det äntligen vara dags? Var det min tur nu? Kunde jag önska mig någon speciell färg, tro? En randig, kanske? Eller skulle jag passa bättre i en enfärgad. Kanske en grå? Eller varför inte en riktig färgklick till vintern? En röd kanske?
-En mössa förståss, sa maken självklart. Jag ska göra en ny mössa till mig själv. En svart får det bli.

Till topps

2010-10-05T22:16:00.001+02:00

Finns det någonting som ger en sådan tillfredsställande känsla av flärd som att slå sig ner i en roof-top bar efter mörkrets inbrott. Utanför lyser neonljusen utefter stadens alla fasader, nedanför fladdrar ljusen från bilar som hastigt drar förbi, man kan ana människor som skyndar, kanske hem efter en lång arbetsdag. Inifrån hörs dov pianomusik från baren och det svaga sorlet från människor som talar lågt med varandra över en bit mat eller kanske bara en drink. Belysningen är dämpad och det råder ett sådant där harmonisk lugn som ger en varm och skön känsla i hela kroppen.
Just ett sådan ställe är Felix skybar på Peninsula Hotel i Hong Kong. Inrymd på 28 våningen ligger detta vattenhål med utsikt över Hong Kong ön. Redan i hissen upp kommer man i stämning och väl uppe får man en spektakulär vy över det ljusspel som varje kväll utspelar sig på Hong Kongs skyskrapor. Drinkarna är förståss inte billiga, men de är väl värda sitt pris om man lägger till atmosfären man får på köpet. Att bara få sitta där uppe och passivt betrakta staden som pulserar utanför. Obetalbart!
Vilken lycka när jag fick höra att vi skulle få en alldeles egen skyskrapa i grannskapet. Och enligt rykten till råga på allt med skybar. Jag menar förståss det glittriga Victoria Tower som är under uppbyggnad i Kista. Enligt en tidningsartikel i SvD var arkitekterna inspirerade av Charlotte Perellis glittrande mikrofon, som hon hade när hon sjöng "Hero" i melodifestivalen. Ett riktigt bling bling torn på mindre än en kilometers avstånd från Granvägen. Jag kan knappt bärga mig. Inte förrän september 2011 beräknas hotellet stå klart, men som jag väntar.
Och det är inte bara jag. Även ungarna har börjat planlägga första besöket. Hörde yngste sonen och hans kompis FH bestämma vad första beställningen ska komma att bestå av. De satsar på varsin Coca Cola medan föräldrarna intar bärs. Själv kan jag visualisera mig sittandes där uppe med ett glas vitt och blicka ut över Stockholm. Hur långt kommer man att kunna se där uppifrån 33:e våningen och 120 meter över marken? Kanske kommer man att kunna se Globen, Kaknästornet och Hötorgsskraporna. Kanske även Stadshuset och DN-skrapan.
Kanske är det bara jag, men varför har ingen tänkt på att inrymma en skybar i Kista Science Tower? Jag har ingen aning om vad det finns där uppe, men jag kan ju tänka mig att läget med närheten till Kista Galleria skulle skapa en hel del besök. Jag skulle ta mig dit.
Det byggs på höjden i Stockholm. Vem vet, om inte en alldeles för avlägsen framtid kanske det bli lika lätt att hitta en Skybar i Stockholm som i någon annan av världens större metropoler. Man kan alltid hoppas...

Det man inte visste man behövde

2010-10-02T11:15:00.002+02:00

Jag räknar mig till de konservativa. Inte så mycket politiskt kanske som personligen. Jag är den som med kritisk rynka i pannan står bredvid och betraktar nymodigheterna när de kommer. Förmodligen var jag den sista på planeten som skaffade mig en iPhone och vore det inte för mitt arbete så skulle jag förmodligen inte ha en än i denna dag. Nu var det så att jag försågs med en och nu kan jag inte längre leva utan den. Jag använder den till allt och väntar bara på att någon ska lansera appen som ser till att middagen står på bordet när jag kommer hem. Tills dess får jag förlita mig på maken.
Det tog förresten flera år innan jag skaffade mig mobiltelefon överhuvudtaget. Inte heller det var på eget bevåg. Det var maken som till slut försåg mig med en, men det tog flera år innan jag behöll den påslagen. Till en början slog jag bara på den när jag skulle ringa. Detta för att spara batterier och till maken stora förtret var jag därför aldrig anträffbar. Numer har jag mobilen påslagen, men i väskan vilket gör att jag inte alltid hör när det ringer.
Inte har jag skaffat mig GPS heller. Om jag någon gång behöver en så har jag en i min iPhone. Men i bilen har jag ingen och har heller aldrig hyrt bil med en. Har fått för mig att jag hittar bäst själv. De som skaffat sig GPS vurmar förståss för denna lilla fyrkant att placera i framrutan. Våra vänner och tillika grannar har till och med gett sin ett namn passande den myndiga stämma som med pondus leder dem rätt i världen.
En affär som gjort det till sig grej att tillhandahålla prylar som man inte riktigt visste att man behövde är Teknikmagasinet. Detta har förståss blivit sönernas favoritaffär. De reklambroschyrer som leksaksaffärerna skickar ut innan jul med bifogad, praktisk önskelista är numer ersatta med Teknikmagasinets produktkatalog hemma hos oss. Själv undrar jag vem det är som skriver de produktbeskrivande texterna som ska locka till köp i denna katalog. Som exempel kan nämnas Gentlemens Ball Scratcher som utlovar stilfult kli med pungkliarnas Rolls Royce, som i katalogen beskrivs på detta sätt:
"Nu när genusneutralitet är senaste skriket är det få saker man på ett politiskt korrekt sätt kan säga är typiskt manliga - utom möjligen att klia sig på pungen! Att på klassiskt manér använda fingrarna till att ägna sig åt denna mannens sista rättighet hör dock pöbeln till och har ingen plats i det moderna samhället! Kliande medelst silverhand ökar effektiviteten samtidigt som det görs på ett gentlemannamässigt och salongsfähigt sätt, även passande i samhällets finrum. Längd 225 mm. Lev inkl exklusivt etui."
Kanske något för maken i julklapp? Eller vad sägs om den pruttande nyckelringen Dr. Fart, som beskrivs så här:
"Släpp en brutal men doftlös mök när tillfället bjuder! En enkel knapptryckning på den lilla dosan i trånga folkfyllda utrymmen, förslagsvis en hiss, och anklagelserna kommer stå som spön i backen! Tråkigt värre! Mått 70x20x55 mm. Vikt 48 g. Drivs med 3 st GP357-batterier. Lev inkl batterier."
Kan kanske med fördel kombineras med följande förunderliga produkt:
"Liquid ass - Bajslukt på sprayburk! Liquid Ass är definitivt lägre än Glocalnet, samt allt annat du kan tänka dig. Spraya en tredjedel av burken i ett normalstort rum och du har rejäl avföringsstank i upp till tre timmar! Utmärkt att spraya på dörrhandtag, på modebloggare, i möteslokaler, i hissar m.m. As(s)kul och fullkomligt stillöst!"
Eller för finsmakaren Belly Button Brush, en exklusiv navelluddsborste, som hjälper en att hålla rent i naveln och som levereras i en mycket fin förvaringslåda. Och för kvinnor som mig, som lever med 3 män i olika storlekar, LavNav:
"Harmonisk nattbelysning för toaletten! LavNav fästs på insidan av toalettlocket och lyser automatiskt upp när du närmar dig – i grönt om sittringen är nere, i rött om sittringen är uppe! På så vis slipper du begå misstaget att halvt sovande sätta dig direkt på det ofräscha porslinet. Drivs med 2 st AA-batterier. Mått 75x90x25 mm."
Väntar med spänning på att årets produktkatalog ska dimpa ner i brevlådan och upplysa mig om fler prylar som jag inte visste att jag behövde.

Ljuvliga tider - glöggtider

2010-10-01T20:44:00.003+02:00

Nä, nu kan jag inte vänta längre. Det är ju ändå oktober, tänkte jag när jag for hem från jobbet i eftermiddag. Nu är det väl ändå dags. Hade lite bråttom att hinna med för jag hade lovat sönerna en shoppingrunda i Kista Galleria först. Inte så att de hade tjatat så där väldigt mycket, men de hade inget i sina skåp att ha på sig, så det var ett måste. Så fort det var avklarat hastade jag iväg till systemet.
-Ursäkta mig, men var har ni glöggen, frågade jag en passerande expedit.
-Glöggen? svarade han undrande, den har vi nog inte fått in än. Vill ni göra en förhandsbokning?
-Men jag behöver den nu, sa jag.
-Den har tyvärr inte kommit ut än, ursäktade sig expediten. Men jag kan ta emot en förhandsbeställning, så är du säker på att få årsglöggen.
-Aha, årsglöggen, svarade jag lättad, jag menade förståss Blossas starkvinsglögg. Har ni den?
-Nej, tyvärr, inte den heller, sa expediten urskuldande, men jag kan ta reda på var den finns. Vill du det?
Han hastade iväg ut på lagret och återkom snart med information om att det skulle finnas några flaskor kvar på Systembolaget i Rotebro.
-Mamma börjar fira jul tidigt, förklarade sonen för expediten varpå de gav varandra en blick av samförstånd.
Själv slängde jag en irriterad blick på sonen och drog hastigt ut honom ur butiken. Samlade ihop familjen som spridit ut sig i köpcentrat varpå vi kastade oss på cyklarna för att hasta hem och hämta bilen för att hinna upp till Rotebro innan systemet stängde. För ikväll skulle det bli glögg och där med basta.
Väl hemma kastade jag in mig och yngste sonen, som valde att följa med, i bilen och drog iväg så det sladdade i gruset. Lyckligtvis missade jag fredagstrafiken och kunde svänga in på parkeringen utanför Systembolaget i Rotebro efter sisådär en 15 minuter. Inne på systemet blev jag visad till glögghyllan och kunde plocka på mig ett par flaskor innan de stängde.
-Ska du bara ha två? undrade sonen i kassakön. Det brukar ju gå åt så mycket när man dricker glögg.
-Tja, svarade jag generat, så mycket går det väl inte åt. Man dricker ju ur små, små koppar. Fnissade nervöst och såg mig omkring i kassakön.
-Men..., började sonen.
-Tsch..., svarade jag hastigt, det räcker nog. Så mycket jul är det inte än. Jag gav sonen en sträng blick och han förstod att samtalet var avslutat.
Som sonen så riktigt poängterat så går det åt en del glögg hemma hos mig. En säsong drack jag så mycket så jag la på mig 5 kg innan den var över. Så kan man ju inte ha det förstod jag och började därför göra min egen glögg efter recept som jag fått av kollegan ASA. Valde också att ersätta sockret med sötningsmedel, så jag kunde fortsätta njuta av denna kryddiga dryck utan risk för att höja mitt BMI. Enligt receptet ska glöggkryddorna ligga och extrahera i 10 ml vodka i en vecka varpå kryddorna filtreras bort och vodkan sätts till en flaska fruktigt vin. Därefter värms blandningen och tillsätts socker. För att det ska räcka ett tag brukar jag extrahera i en hel kvarting vodka. Efter en vecka tömmer jag en lådvinslåda på sitt innehåll, blandar i den kryddiga vodkan, tillsätter sötningsmedel, häller upp på pet-flaskor och förvarar i kylen.
Brukade skicka maken till systemet för att inhandla ingredienser, men efter att 3 veckor i rad kommit in på samma systembolag för att köpa billigt rödvin på låda och en kvarting Koskenkorva började han protestera. Antar att jag får göra mina egna inköp i fortsättningen.
-Hur mycket glögg ska det vara? undrade maken när jag till slut var hemma med flaskorna från systemet i Rotebro. Det är kanske bäst att du värmer på så mycket som vi ska ha.
-Häll på hela flaskan, instruerade jag honom.
Efter en stund kom han ut ur köket med två stora tekoppar fyllda med säsongens första rykande varma glögg. Vilken underbar fredagskväll.

Höstpyssel

2010-09-29T21:20:00.000+02:00

Hörde en kollega muttra om att det blir så lite tid över till trädgårdspyssel och andra bestyr där hemma så här på hösten. Arbetet rullar på i hundraåttio och man får knappt tid att träffa familjen. Så är det. Här om dagen fick jag för mig att jag hade varit bortrest en längre tid fast jag varit hemma. Jag hade bara jobbat så hårt så hemmet kändes helt främmande. Hade vi mjölk i kylen, var tvätten tvättad, var grabbarnas läxor gjorda, hur såg gräset ut, var det klippt alls? Ingen aning, faktiskt. Maken har fått ta ett lite större ansvar för hem och familj den senaste tiden.
Vid ett tillfälle föreslog maken för yngste sonen att han skulle plocka kottar i trädgården för att maken skulle komma åt att klippa gräset. För detta erbjöds sonen 10 öre per kotte, men föreslog själv 50 öre per kotte. Förhandlingen avslutades vid 25 öre kotten.
Efter denna överenskommelse satte sonen fart ut i trädgården med pappkassar att fylla. Han plockade under tallarna, på garageuppfarten, rensade grusgångarna och gräsmattan. Maken och jag passade på att ta en promenad i kvällssolen. En helt underbar kväll var det. Solen sken lågt på träd och byggnader som kastade långa skuggor över de små villagatorna i Helenelund. Det är ganska värdefullt att hinna med dessa kvällspromenader. Maken och jag får lite egentid och hinner avhandla en del frågeställningar. Motion får man ju på kuppen också.
När vi slutligen styrde stegen tillbaka hemåt och svängde in på Granvägen fick vi se en liten krokig figur som väntade på oss vid garageuppfarten. Det var sonen som inte längre kunde räta ut kroppen efter allt kottplockande. Han gnällde och kved vid våra försök att återge honom sin ursprungliga form. Fast i formen av ett C fick vi därför släpa in honom till soffan där vi la honom att vila. Maken tog hand om de nu till brädden fyllda pappkassarna.
Två stora pappkassar hade sonen lyckats fylla. Maken tog med sig dem ut på altanen för att räkna igenom innehållet. Det gick nog åt några öl innan han räknat färdigt. Sonen hade nämligen lyckats plocka ihop inte mindre än 1092 stycken kottar. Maken blev således tvungen att punga ut med 273 kronor till sonen för arbetet med kottarna.
Nu återstod själva avfallsproblemet. Var gör man av med så många kottar? Det hela slutade med att modern med make tog med sig kassarna med kottar ut till landet för destruktion och maken kunde härefter komma åt att klippa gräsmattan. Även sonen har återtagit sin forna form.
Jag gillar tallar, men jag gillar inte vad de gör med min trädgård. De fyller den med kottar och torkar ut gräsmattan inunder. Det skulle vara skönt att reda upp i mitt woodland, som jag väljer att kalla vår trädbevuxna del av trädgården. Det skulle inte vara så dumt med lite vindlande stengångar mellan azaleor och rododendron. Kanske lite vintergröna eller någon annan marktäckare kan få täcka upp mellan buskarna. Kanske en och annan barrväxt som man kunde tukta till en vacker form. Detta får ännu så länga förbli en dröm tills jag får tid. Det blir ju så lite tid över till trädgårdspyssel och andra bestyr hemmavid så här på hösten.

Ta skydd

2010-09-26T21:59:00.001+02:00

Var uppe i Tällberg i helgen med kollegan MG för att närvara vid ett möte som vårt företag varit med och sponsrat. Det var ett ganska litet möte för ungefär 150 forskare från olika delar av världen, så vi fick plats att hålla till på Åkerblads gästgiveri. De flesta deltagarna var kunder till oss och vi skulle delta som representanter från företaget. Naturligtvis hade vi kontrollerat förekomsten av geocacher i omnejden och den var god, kunde vi se. Vi var ute redan fösta kvällen i väntan på att deltagarna skulle komma med buss och tåg, mestadels från Stockholm och det stora, veckolånga, europeiska diabetesmötet som avslutats på fredagen. Kvällen var lite sval när vi promenerade ner mot Siljan för att leta upp vår första skatt för besöket.
-Den skulle ligga i ett vindskydd, informerade MG. Skulle inte förvåna mig om den ligger där ute.
MG pekade ut mot ett litet tak som syntes på en ö straxt utanför.
-Det hoppas jag verkligen inte, svarade jag.
-Men det skulle vara roligt, sa MG, för du skulle vara tillräckligt envis för att simma ut dit.
Vi traskade vidare och kom snart fram till rätt vindskydd och kunde logga gömman. I närheten låg en eka förtöjd och MG menade att vi skulle kunna låna den i behov av att ta oss ut till den lilla ön. Det skulle visst finnas en skatt där ute också, hade MG kollat upp på GPS:en.
Kvällen efter var vi ute igen och kunde logga några till i närheten innan middagen var serverad.
-Skönt att komma ut ett tag, sa jag in till MG som tryckt in sig i den telefonkiosk, som vi trodde hysa en gömma.
-Ska du komma in och leta? undrade han där inifrån.
-Det blir trångt, svarade jag, jag väntar här.
Regnet strilade där jag stod utanför och väntade under paraplyet. När han hittat skatten, skrivit upp oss båda i loggboken och kommit ut ur kiosken vandrade vi ner mot Åkerblads och de sprakande brasor som tänts för kvällen. Just som vi kommit en bit på vägen mötte vi en grupp forskare på väg mot Tällbergsgården.
-Tur att de inte kom tidigare, sa jag lättad, och att de inte hittat oss båda intryckta i telefonkiosken.
-Ja, det hade sett ut det, svarade MG och nickade hälsande mot gruppen när de passerade.
Mötet avslutades vid lunchtid och vi hade redan sett ut några bra gömmor att leta upp innan avfärd. En av dessa var placerad nere vid stationen, men när vi kom dit såg vi att perrongen var fullproppad med deltagare från mötet.
-Det går inte, utropade jag besviket. Vi kan inte åka dit och leta när dom står där, vi skämmer ut oss.
-Det finns en annan i närheten, upplyste MG tröstande. Vi får ta den istället. Som en bonus.
Irriterad tryckte jag gasen i botten och drog förbi sällskapet som väntade uppe på perrongen. Efter att ha loggat "bonusgömman" gjorde vi ett nytt försök nere på stationen. Ett tåg hade anlänt och i hopp om att detta skulle ta mötesdeltagarna med sig parkerade vi och avvaktade i närheten.
-Fäll ner solskyddet! uppmanade jag MG.
Tysta satt vi bredvid varandra i bilen gömda bakom nerfällda solskydd och väntade. Så fort tåget lämnat perrongen och mötesdeltagarna var borta kastade vi oss ut ur bilen för att hitta gömman. Vid avslutat uppdrag hastade vi iväg mot Tällbergsporten för att leta fram en sista gömma innan bussarna med resten av deltagarna skulle avgå och därmed även de passera Tällbergsporten. Vi ville inte vara med om några fler riskfyllda situationer.
Väl framme vid Tällbergsporten parkerade jag i skydd bakom en husbil. Sedan gled vi ur bilen för att påbörja vårt sökande runt de fyra stengubbarna som pryder platsen. Vi undersökte gubbarna och kom fram till att det inte kunde rymmas så mycket till skatt under någon av dessa. Istället började vi syna de omgivande blå stolparna och jag la mig på knä för att söka i hålrummen inunder.
-Bussarna kommer, ropade MG plötsligt, for upp och tog skydd bakom en stolpe.
Hastigt kom jag på fötter och tog likaså jag skydd bakom en stolpe.
-Tror du de såg oss? undrade jag flämtande och kikade försiktigt fram bakom min stolpe.
Bussarna hade stannat vid vägskälet för att vänta ut trafiken och stengubbarna med sina omgivande blå stolpar, bakom vilka vi stod gömda, var väl synliga från vägen.
-Jag vet inte, svarade MG, men jag skulle gissa att gubbarna är så i ögonfallande att man tittar hit.
Ett bra tag stod vi gömda bakom stolparna. Då och då kikade jag ut för att se om bussarna var borta. När det så äntligen blivit en lucka i trafiken så att de kunde svänga ut och försvinna mot Stockholm med alla mötesdeltagarna kunde vi äntligen pusta ut och återuppta sökandet.
-Du vilken tur att vi inte lånade ekan och rodde ut till ön, sa jag till MG. Någon hade ju kunnat se oss uppe från Åkerblads och undrat varför sponsorerna satt in en liten båt ute på Siljan. I regnet...
När jag tittade upp mot husbilen i närheten såg jag två ansikten i fönstret stirra mot oss där vi stod. Med en rivstart lämnade de därefter platsen.
Gömman hittades slutligen och vi kunde fortsätta vår resa tillbaka mot Uppsala och Stockholm.

Släkten är bäst

2010-09-16T21:52:00.002+02:00

Jag och familjen hade förmånen att bli inbjudna på släktträff i helgen. Med anledning av detta drog vi iväg på blixtvisit till Österbotten. Vi tog båten över från Stockholm till Åbo på fredag kväll, bilade upp till Vörå på lördag morgon för att delta i festligheterna under eftermiddagen och kvällen samma dag.
En ny upplevelse för mig inträffade vid incheckningen på Norrvalla när jag uppgav mitt och familjens inte helt vanliga efternamn.
-Jaha, och vilka av alla Nikus´ar är ni? ville damen i receptionen vänligen veta.
Av sex Nikus i hela Sverige består fyra av dem av mig, maken och våra två söner. De övriga två är släktingar, om än inte helt nära sådana. I Finland finns det dock några fler, men inte många. Jag är således inte helt van vid frågan om vilken Nikus jag är. Jag brukar oftast var den enda.
Efter en regnig morgon sprack himlen upp och solen tittade fram lagom tills det var dags att samla ihop oss uppe vid Nikusbackan, den gård där allt började och varifrån vi också fått vårt namn. Där fick vi oss till livs en portion historia om gården och om bygden i stort. Avvaktande sneglade vi på varandra. Även om vi troligen alla kände någon, var det få som kände många. Efter några glas champagne hade alla dock tinat upp så pass att samtalen flöt på ganska obehindrat under resten av dagen.
Innan middag samlades vi till en lättsammare föreläsning om våra förfäder, vilka de var, deras olika öden samt om alla våra släktgrenar. Maken, som ju är ingift i släkten, lyssnade uppmärksamt, men hade svårt att dölja sin besvikelse över det faktum att det inte var släkten som gett upphov till den gamla släktgårdens namn och som också inspirerat namngivning av de närliggande gatorna Nikusbackvägen och Nikusgränd.
-Det är ju vi som tagit namn efter platsen och inte tvärt om, väste maken från sin plats bredvid mig i föreläsningssalen.
Så sant. Istället tog man förr namnet efter det hemman där man bodde och verkade och det är detta namn, Nikus hemman, som med tiden givit upphov till vårt släktnamn.
-Till sist skulle jag vilja uppmärksamma G Nikus, som vid giftermål med J Nikus valt att ta sig efternamnet Nikus, avslutade vår ciceron T Nikus sin föreläsning för kvällen. Det är väl värt en applåd.
Maken ryckte till när han hörde sitt namn nämnas. En rungande applåd ljöd därefter genom salen och ett 50-tal ansikten vändes mot vår plats bland bänkraderna. Några nickade uppskattande mot maken, som nervöst skruvade på sig av den uppmärksamhet som plötsligt riktats mot hans person. Till sin förvåning blev maken, som trott sig spela en mindre roll i denna tillställning, plötsligt föremål för mångas nyfikenhet och hans roll i sammanhanget utvecklades till en mer central sådan när flera kom fram för att trycka hans hand samt förmedla sin uppskattning om det goda valet av efternamn.
Med anledning av att också hinna med ett besök hos morfar innan återresa till Sverige, avböjde vi inbjudan till söndagens kyrkobesök med visit till förfaders grav. Som de skattjägare vi ändå är var jag och yngste sonen tvungna att försöka oss på en cache (www.geocaching.com) vid Vörå kyrka innan avfärd. Maken och äldste sonen, som anser att vårt ständiga skattletande är genant och ett upphov till frågande blickar från omvärlden där vi rotar bland stenar och buskar, valde att vänta i bilen.
-Nu får ni komma innan de hinner ut ur kyrkan igen, fräste maken från sin glipa i bildörren. Hur skulle det se ut om vi, som sagt att vi har för bråttom för kyrkobesök, fortfarande är utanför och rotar i kyrkomuren när alla släktingar kommer tillbaka ut.
Nej, det kunde jag ju medge att det skulle se ut och vara en aningen svårt att förklara. Som tur var hittades skatten inom kort och vi kunde fortsätta vår färd till morfar och därefter vidare hemåt.

Himlen runt hörnet

2010-09-09T21:04:00.000+02:00

Hösten, arbete, skolan, allt drog igång med en rivstart efter sommarsemestern och med detta viljan till förnyelse.
-Skulle vara skönt, sa jag till maken, att kunna gå in någonstans och bara be dem ta hand om en. Shape me up, liksom. Skulle det inte vara skönt med någon som talar om vad du ska äta, hur du ska träna, hur du ska tänka?
Maken målade upp följande scenario:
Maken i mental-träningsgrupp:
-Hej, jag heter G och jag är tjock.
De andra i kör:
-Hej, tjockis!
Nej, det ville han inte vara med om. Har emellertid flera bekanta som gått med i Viktklubben med goda resultat. Såg en annons från Xtravaganza (vad är det?). Det finns ju massor av alternativ.
-Finns det något ställe dit man kan gå och säga typ "vi vill dricka vin och öl, åtminstone varje helg, vi vill äta pizza och hamburgare ofta" och att de ändå garanterar viktnedgång och god hälsa? undrade maken. Dt kan jag hänga med.
-Nä, tror inte det, svarade jag.
Jag känner mig taggad nu och vill sätta igång med att bli en bättre människa. Min kollega ASA brukar säga till mig att jag måste investera i mig själv. Hon har alltid goda förslag på hur jag kan komma i form. Häng med på yoga, brukar hon föreslå, eller du måste äta mer levande föda.
-Ostron? ville kollegan MN veta.
-Tror hon menar typ råkost, svarade jag.
Jag känner hur jag vill, jag vill, jag vill. Får sådan inspiration av de härliga höstdagarna med hög och krispig luft. Vill ut på långpromenader, vill äta nyttigt, vill få upp flåset, vill se rosig och pigg ut.
Jag har så mycket sportiga kollegor. En av dem är SD. Hon har börjat titta in till mig på eftermiddagarna och ge mig lite pausgympa. Mycket uppskattat. En annan är HJo av vilken jag fått några enkla övningar som jag kan göra över allt - hemma eller när jag är ute och reser. Dessa ska hålla mina ischiasnerver oömma, vilket de gör också. När jag tänker efter så har jag ju egentligen full coachning som det är. Och med kostråd och levnadsregler från ASA, vad kan jag möjligen mer behöva med så många inspirerande kollegor. Det är ju bara att sätta igång.
Tror jag ska börja lite lätt med rött vin och mörk choklad. Det finns väl inget annat som innehåller så mycket antioxidanter som rött vin och mörk choklad. Det måste ju vara nyttigt för mig. Så får det bli.

Den som är utan synd kastar första stenen

2010-08-30T21:50:00.001+02:00

Alla mina grabbar här i huset, make som söner, har en slags förkärlek för radiostyrt. Av någon outgrundlig anledning är det aldrig något av det radiostyrda vi har hemma, som faktiskt fungerar. Istället står de och samlar damm på hallgolvet, ute i garaget, på TV-rumsbordet och på alla möjliga andra obskyra platser i huset.
Maken fick vid ett tillfälle för sig att man skulle ha en bensindriven, radiostyrd bil. Oj, vad han skulle köra med den. Och vad roligt det skulle bli för killarna att vara med och köra med den. Stora planer smiddes. Jag vet inte om den någonsin har fungerat. Dyr var den också.
Grabbarna skulle inför förra sommaren ha varsin radiostyrd båt. Tror de var ute med dem vid ett enda tillfälle innan de packades ihop i sina förpackningar och arkiverades i garaget. Inför denna sommar skulle de prompt ha varsin radiostyrd bil stället. Det var ju mycket bättre, de kunde man ju köra direkt ute på gatan oberoende av tillgången till vatten. I väntan på sommaren har de stått och samlat damm på hallgolvet. Inte en enda gång har de varit ute och kört med dem i sommar. Inte en enda gång.
-Är inte min trasig? undrade äldste sonen när jag tog upp ärendet.
Då har jag inte ens tagit upp alla helikoptrar, småbilar och annat radiostyrt som dräller omkring här hemma. Fick nog häromdagen. Förkunnade med hög och myndig stämma att nu fick det allt vara nog med allt radiostyrt. Inte en endaste till fick det bli.
-Jag blir fullkomligt galen på alla trasiga radiostyrda fordon som ligger och dräller och samlar damm, bullrade jag. Överallt är dom. Ni ska bara ha fler och fler och ingen leker någonsin med dem.
Hur kommer det sig att dessa samma grabbar, som så ofta är av skilda åsikter, som så ofta träter om småsaker, som inte helt sällan gnabbas och bråkar med varandra, hur kan dessa så hastigt och lustigt förena sig till en så stark och enad front.
-Jaha, och det ska du säga, snäste äldste sonen. Varför ligger dina väskor och dräller och samlar damm i hela huset, då?
-Bara i år har du redan köpt tre väskor, poängterade den yngre sonen.
-Det har jag väl inte, muttrad jag skamset. Den lilla svarta var ju en present.
-Ja, och så den lilla gröna och nu den nya röda från New York, fortsatte yngste sonen ivrigt påhejad av maken och den äldre sonen.
-Ja, men den lilla gröna är ju trasig, kontrade jag.
Det skulle jag förståss inte ha sagt.
-Åhå, ropade familjen med en mun. Menar du att det ligger en liten grön, trasig väska i hallen och dräller och samlar damm?
Hm...antog att diskussionen om vad som är tillåtet att ligga och drälla i huset och samla damm därmed var avslutad.

Eftertankens kranka blekhet

2010-08-19T22:51:00.002+02:00

Så var det då slut på sommarsemestern för detta år. Suck! Underbart är kort. Var tillbaka på arbetet redan idag efter en två veckors road trip i USA. Flög med familjen till New York för shopping och annat skoj. Vädret var inte för varmt utan sisådär lagom för att ta sig mellan butikerna. Sönerna hade förståss andra planer och protesterade högljut vid varje entre och för att inte plåga livet ur dem hann vi även med American Museum of Natural History och ett besök på Intrepid. I hopp om vidare shopping vid senare tillfälle under semestern lommade jag således snällt efter grabbarna. Den enda shopping de ägnade sig åt var av souvenirer. Outtröttliga gick de från en souvenirbutik till en annan. Samtliga med samma utbud. Kritiskt granskande vände och vred de på frihetsgudinnor i miniatyr, nyckelringar av Empire State Building med King Kong hängande i toppen och annat krimskrams. De hade fått varsin slant att spendera, men varje köpsignal föranledde ändå en förmaning om eftertanke.
-Men tänk efter nu, bad jag dem. Vad ska ni med det där till? Ni har ju tusen nyckelringar redan.
Surt betraktade de mig och ansåg förmodligen att jag inte hade ett smack aning om vad grabbar i deras ålder behövde och inte behövde.
-Jaja, sa jag och slog ut med armarna. Jag säger bara...
Själv betraktade jag längtansfullt ljusskyltarna vid Times Square och alla reklamaffischers löften om bra dealer på kläder, skor och andra förnödenheter.
Plötsligt var den bara där. På en affisch nere i tunnelbanan. Den mest ljuvliga väska som någonsin skådats i rött krokodilskinnspräglat mönster. En "måste ha" och jag hoppades att våra vägar åter igen skulle mötas vid senare tillfälle.
Efter några nätter i The Big Apple hyrde vi bil för att ta oss ner till Virginia Beach, VA med paus i Washington DC där vi besökte The International Spy Museum. Skulle inte ha hittat dit om jag inte haft min skattletarhobby Geocaching. Spionmuseet hade förståss lagt ut egna gömmor runt om i Washington. Försökte mig på en av dem, men där gick jag bet. I glödhet sol och under stor press från klagande, törstande familjemedlemmar försökte jag febrilt med svetten rinnande ner för ryggen att leta fram gömman, men utan att lyckas. Istället fick jag besviket lämna Washington i oförättat ärende.
Väl nere i Virginia kunde vi bada storstadsdammet av oss i Atlanten. Detta ägnade vi oss åt några dagar innan det äntligen var dags för mig att få gå på Lynnhaven Mall. Som jag längtat. Jag kastade mig in på JC Penny, hastade mellan hyllorna fram till avdelningen för väskor och accessoarer. Febersjuk av längtan såg jag mig febrilt om efter "den röda". Så såg jag den. Röd och oemotståndlig stod den där på en hylla, den röda väskan i krokodilskinnspräglat mönster. Dessutom till 40% rabatt. Jag slängde upp väskan på axeln och såg mig om efter närmsta spegel. Hur i hela friden kan man ha en hel avdelning för väskor och accessoarer utan en enda spegel. Fick leta upp en på en annan avdelning. När jag som bäst betraktade hur väl vi tog oss ut tillsammans, jag och väskan, hörde jag yngsta sonens bestämda stämma bakom ryggen.
-Men tänk efter. Vad ska du med den där till? Du har ju typ tusen väskor redan.

Danger, kom in och ät!

2010-07-30T12:28:00.000+02:00

Sammanstrålade med mina kolleger hemma hos en av oss för en middag innan semestrarna skulle dra igång. Med var även kollegan SC som för tillfället är mammaledig från sin tjänst. Självklart delade hon med sig av sina nyvunna erfarenheter av mammalivet samt bilder på det lilla livet.
-Vad var det nu han skulle heta? var det någon som undrade.
-Ja, det var just det, svarade hon dröjande. Någon som kan gissa vad han heter i mellannamn?
Det kunde vi förståss inte.
-Danger, svarade hon. För att han ska kunna säga "Danger is my middle name". Ja, det är ju pappans idé och det ska ju förståss ändras så fort det blir tillåtet efter sex månader.
-Va, sa jag, ska du ändra det när du en gång har fått det igenom hos Skattemyndigheten?
Jo, det skulle hon. Killen kunde ju inte heta Danger. Tänk om han skulle utvecklas till en mes med Coca Cola-bottnade glasögon. Då är väl Danger inget passande namn. Dessutom var svärmor inget vidare nöjt med mellannamnet, förklarade hon.
-Hur fick ni igenom det egentligen? undrade jag.
-Antar att Skattemyndigheten trodde att det var ett kroatiskt namn i och med att han hade mitt efternamn i början, förklarade hon som är född kroat.
När jag berättade om detta hemma blev maken helt förkrossad vid informationen om att namnet inom kort skulle bytas ut.
-Men du måste ju försöka tala henne tillrätta, kommenterade han upprört. Varför tänkte jag inte på att ge killarna liknande mellannamn? Faktum är att jag skulle vilja ha ett själv. G Horrible N kanske, eller skulle Fear kanske passa bättre? Vilken pondus det skulle ge.
Efter en stunds funderande över vilka namn som bäst skulle passa hans egen personlighet började han även fundera över tänkbara namn till sönerna.
-Gissa vilket ditt nya mellannamn är, frågande han exalterat den äldsta sonen?
-Hm, nä? svarade den förstfödde avmätt.
-Violent! J Violent N, upplyste honom maken förnöjt.
-Vilket är mitt då? ville yngste sonen nyfiket veta.
Efter en stunds funderande svarade maken:
-Evil, det är du det.
-Fett coolt, svarade yngste sonen nöjt.
Hörde också vår sistfödde vid ett senare tillfälle informera sin kamrat om sitt nya mellannamn.
-Vet du vad E:et står för i mitt namn? frågade han kamraten som ovetande ruskade på huvudet. Evil, jag heter R Evil N.
Med en suck avslutade min mammalediga arbetskollega sin historia om sin och sambons namnval för sin nyfödde son.
-Hur det nu än blir med namnbytet, sa hon, tillsvidare kallar vi honom bara WD.

Den som spar han har

2010-07-25T14:05:00.000+02:00

Äntligen kom det några dagar med regn. Jo, du läste rätt. Jag skrev äntligen, för det har varit nästan två månader med oavbrutet soliga dagar. Jag behövde regnet, kände jag. Nu fick jag tid med det där jag inte har "hunnit" göra medan solen gassat. Har tillsammans med maken lackat trappräcken och takbjälkar, vilka har stått olackade i 10-års tid i väntan på patina. Nu är det gjort.
Idag har jag också fått igång maken med att gå igenom sina skåp och garderober i en förhoppning om att innehållet kanske kan reduceras, om än mest sannolikt, minimalt. Han är ju inte mycket för att slänga, den där maken.
Själv lever jag under devisen "det jag inte använt de senaste två åren får gå till insamling". På gått och ont, för jag har nog skickat iväg ett och annat som skulle kunna ha varit användbart vid något senare tillfälle. Men, man kan ju inte spara på allt.
Maken lever mer efter "den som spar han har". Jag vet inte hur han får plats med allt. I hans garderob kan man bl a hitta utsvängda jeans samt passande senapsgul plyschtröja från 70-talet (båda ärvda efter fadern), bomullsbyxor med palmmotiv, vadderade skidtröjor med Disney-motiv, shorts med mer diffust motiv, samtliga från 80-talet, gigantiska, jag vet inte om det ska föreställa hiphopjeans från 90-talet blandat med kläder från 2000-talet. En kavalkad som vilket etnografisk museum som helst skulle finna intresse i. Men nej, dessa klenorder får inte röras.
-Titta mina svampplockarbyxor, säger maken när han kommer utfarande ur sovrummet iklädd ett par svarta, tunna bomullsbyxor med benfickor.
-Svampplockarbyxor? undrar jag. För att de ska fungera som svampplockarbyxor måste man kunna böja sig i dem med upprätthållen andning. Erkänn att du gav dem ett namnbara för att kunna behålla dem, eller hur?
-Näe, titta jag kan sitta på huk i dem, demonstrerade maken nöjt och la tillbaka byxorna i skåpet.
Nåja, en kan inte klaga. Tre kassar har han ändå lyckats få ihop. Bäst att snabbt packa in dem i bilen och bege sig till Myrorna innan han hinner ångra sig.
Dessutom jag jag lyckats få honom att släppa taget om två tomma skokartånger, en kasse gamla fodral till sönernas Gameboy Advance-spel som inte längre går att byta in, ett rött förkläde i barnstorlek, ett gammalt duschdraperi med dinosaurier på, två frigolitbitar och lite annat smått och gått som han sparat under premissen "kan vara bra att ha". Men så har han väl att brås på också. Även morfar är en hängiven samlare. Makens mormor berättade en gång för mig att hon en gång fått morfadern att göra sig av med en hel del gamla saker, däribland en toalettsits, som han sparat på under alla år de bott i lägenheten, tror de flyttade dig under 80-talet. Nu gick det tyvärr så att deras toalettsits, som var under användning, kort därefter gick sönder varpå morfadern var snar med att påpeka "vad var det jag sa".
-Om "någon" inte bett mig att slänga den där gamla toalettsitsen som jag sparat på, så hade vi haft en nu, hade morfadern muttrat.
Antar att det därefter är slutslängt där. Man får gå lite varligt fram med makens saker så att man inte hamnar i samma prekära situation.

Blommor och bin

2010-07-05T23:21:00.000+02:00

Så har midsommardagen passerat och det är väl nästan högsommar. Till min stora glädje är det sommarvärme och man kan redan nu njuta av ljumma sommarkvällar. Var på teater i Ulriksdals slottspark härom kvällen. Såg Life of Bellman. Grät så det skvalade medan grabbarna generat rullade med ögonen i stolarna bredvid. Scenen var denna; Ulla Winblad utgav sig för att var den utomäktenskapligt gravida Kajsa Stina, blev kastad i fängelse för otukt, men hennes svaga lungor klarade inte av den råa fängelseluften, varpå Ulla Winblads liv sakta rann ut. Vid denna vetskap sjöng Movitz "Märk hur vår skugga" så att hjärtat blödde i bröstet på oss som lyssnade. Som jag hulkade. Jag var som Mr. Bean i kyrkan. Ni vet den där scenen när Mr Bean somnar i kyrkbänken, glider ner på knä och lutar pannan mot stengolvet fortfarande sovandes. Jag antar att jag tedde mig ungefär så för ensemblen där jag satt och stortjöt i främre bänkraden. "Därföre, Movitz, kom hjälp mig och välv gravvård över vår syster." Oj, oj, oj...blev inte mig själv på flera timmar efter att föreställningen slutat och vi cyklat hem igen. Tror att jag fortfarande bär men faktiskt.
Jag gillar inte sådana här känsloyttringar. Speciellt inte som jag bor under samma tak som tre grabbar och därför ständigt är under utredning. Det värsta jag vet är att sitta med grabbarna och kolla på någon snyftfilm när jag vet att jag har tre par ögon som betraktar mig som den enda kvinnan i hushållet. Var går gränsen för hur mycket kvinnan tål? När är det dags att bryta samman? Ska hon alls bryta samman? Vanligen biter jag ihop så det knakar. Men inte denna kväll. Min intension var att bita ihop, men Movitz stod för nära, det blev för känslosamt. Det bara brast.
-Gu´ va´ pinsam du är morsan, informerade mig min förstfödde.
Nu var det några dagar sedan och jag har börjat komma över Ulla Winblads tragiska död. Satt och tog ett glas vin med maken ute på altanen i väntan på att köttet skulle bli klart från grillen. Från ingenstans kommer en stor, fet bidrottning flygandes och satte sig på makens försök till tätning av mellanrummet mellan altan- och hustak. Jag bad maken omedelbart avlägsna bidrottningen från fogmassan innan hon skulle kalla på alla sina drönare, men maken viftade bara lite obeslutsamt efter drottningen med grilltången.
-Den är hon eller du, försökte jag.
Maken verkade oberörd. Fortsatte bara att vifta lite förstrött med grilltången.
-Ja, men ta henne då, väste jag. Tar du inte henne nu får du kalla på Anticimex senare för att få ut både henne och hela bikupan.
-Ja men, svarade maken, tänk om hon har en massa ungar att ta hand om?
-Inte då, sa jag bestämt, hur skulle hon ha hunnit med att få dom. Hon håller ju på att leta sig upp på kallvinden för att bygga bo nu.
-Jag ser inte att hon är på väg upp på kallvinden, sa maken med ett vänt leende mot bidrottningen. Jag tror hon bara tycker att fogmassa är gott. Jag tror hon äter den.
-Pyttsan, snäste jag tillbaka, du är lurad. Innan du vet ordet av kan du inte sitta här ute längre utan att ha ett helt bisamhälle svärmande runt knoppen. Är inte du allergisk förresten? Du borde se om ditt eget hus!
Maken var redan förlorad i visionen om framtida bi-bäbisar och gick inte längre att mana till handling.
-Du ska inte vara så hård mot henne, sa maken lent. Se så envis hon är. Det måste bara betyda att hon har ungar att mätta.
Jag antar att vi alla vurmar för olika saker. Medan jag ömmar för de sårbara i samhällets understa skikt, ser maken till de mer välsituerade i samhället, såsom kungligheter och liknande.Ja, ja...

Män och deras leksaker

2010-06-23T20:56:00.000+02:00

Har noterat att man under detta fotbolls-VM slänger en känga åt självaste utformningen av bollen när det någon gång går fel under en match. Den är för ful, för slät, för plastig, för rund, inte vet jag. I vilket fall som helst anser många, främst män, att det är fel på bollen när den slinker in i mål för motståndarlaget eller när bollen inte slinker in i mål för det lag man själv hejar på. Vilken tur för alla dessa, främst män, att man gör om bollen inför varje VM. Då har man alltid den att skylla på, liksom.
Maken spelar, som så många andra, golf och menar å det bestämdaste att det är priset på klubborna som avgör hur bra spelare man är. Jag antar att han med det menar att det är ungefär på samma sätt som med pigment. Man kan sola och sola men man blir inte brunare än man har pigment för. Vissa blir inte bruna alls, utan bara röda. Jag vet inte vad det skulle kunna jämföras med i golfvärlden. I denna tro har han därför låtit specialtillverka golfklubbor speciellt avsedd för sin egen längd, vikt, hårfärg, ja jag vet inte allt. När jag ger honom ett skeptiskt ögonkast försvarar han sig med:
-Jaha, jaha, då ska jag ta med ett gammalt träracket till dig nästa gång vi spelar tennis. Då får du allt se hur bra det går.
Maken brukar stundom spela golf tillsammans med sina goda vänner bröderna UC och BC. De drar i väg i ottan för att återvända någon gång efter lunch beroende på var de spelar. Ibland när de skiljs åt hör jag dem skratta och småprata med varandra, andra gånger blir maken avsläppt hemma under tystnad. Vi ett av de senare nämnda tillfällena frågade jag som vanligt maken hur det gått, varpå han berättade om dagens runda.
-Det gick inte så bra för UC idag, började han. Redan vid utslag gick det snett. Istället för att träffa bollen grävde han med klubban upp en tova, som lade sig som ett lock över bollen. UC böjde sig sammanbitet ner, avlägsnade tovan som täckte bollen, lade tillbaka den på den jordfläck som blottat sig bakom bollen och trampade omsorgsfullt till det hela. När detta scenario upprepat sig för tredje gången tog UC ett resolut grepp om golfbagen, stegade upp på en närbelägen kulle där bagen och dess innehåll kasserades med en smäll. Därefter stegade han tillbaka ner till maken och BC som under tystnad åsett händelsen och sa med sammanbiten stämma:
-Ni får 100 spänn var om vi slutar spela nu.
Så blev det nu inte. UC upptäckte snart att hans bilnycklar låg kvar i golfbagen och när han lugnat sig lite stegade han åter upp på kullen för att återbörda både golfbag och bilnycklar varpå rundan kunde fortsätta.
Skulle UC ha varit behjälpt av en dyrare klubba? Skulle en dyrare klubba inte lyft tuvor lika lätt? Jag vet inte, jag, men jag är skeptisk.
Satt en morgon och lyssnade på morgon-tv och den före detta landslagsmålvakten Ronny Hellström, som var inbjuden som expertkommentator med anledning av fotbolls-VM och diskussionerna runt årets bolldesign. Han menade på att flera mål slunkit in på grund av att målvakten inte fått ett stadigt grepp runt den nya VM-bollen. Flera målchanser hade också gått förlorade på grund av att den nya VM-bollen gått för högt över mål istället för i. Han ansåg att årets boll var plastig och kunde liknas vi de bollar som till låg kostnad kan inhandlas på närmsta mack.
Till samma morgonprogram var också en kvinnlig expertkommentator inbjuden. Under tystnad satt hon och lyssnade till den gamle landslagsmålvaktens åsikter om årets VM-boll. När så programledaren vände sig till henne för en kommentar svarade hon att hon ansåg att spelarna haft god tid på sig att pröva bollen innan mästerskapet och att hon för egen del inte sett några underliga bollbanor under årets VM.
Speglar årets diskussion om VM-bollen åter igen bara män och deras förhållande till prylar? Kanske, kanske inte. Själv säger jag som Zlatan:
-Bollen är rund...

Oljud

2010-06-16T19:59:00.001+02:00

Jag gillar att ligga och lyssna på radion eller ha tv:n på svag volym t ex när jag ska sova. Tycker att det är trivsamt att lyssna till en lågmäld speakerröst och en av mina personliga favoriter är Karlavagnen i radions P4. Det är gemytligt att höra vilka åsikter som figurerar där ute i och vad man tycker om saker och ting i landets alla röda stugor och höghuslägenheter. Däremot kan jag tycka att det är det är ganska störande när tv:n står på med någon sportsändning, speciellt fotboll. Orsaken till detta är mestadels kommentatorernas hetsiga kommenterande. Typiskt nog har de lagt sportsändningarna mellan kl. 22 och 23 och i samband med kvällsnyheterna. Maken har nämligen för ovana att titta på dessa sportsändningar. Och det vid läggdags, i sängen.
Som säljare av bröd till livsmedelsbutiker har maken tidiga morgonvanor. Normalt är han iväg redan innan femtiden på morgonkvisten, medan vi andra i familjen fortfarande ligger och trynar i sänghalmen. Detta leder till att samme man också har tidiga kvällsrutiner. Redan vid 20-tiden är ögonen på halvstång och tv-program efter 21 åses endast bitvis. Däremot är kvällens sportsändningar heliga. Det spelar ingen roll om jag tydligt kan höra hur han redan snarkar där bredvid mig i sängen. Varje gång jag sakta, sakta och försiktigt sträcker mig efter fjärrkontrollen för att byta kanal rosslar han till och kisar upp mot mig för att se vad jag tar mig till.
-Du slår väl inte om, sluddrar han från kudden, jag tittar ju.
Med en suck lägger jag tillbaka fjärrkontrollen på nattduksbordet. Det är bara att vänta ut de där jäkla sändningarna. Ingen människa kan ju sova till ljudet av en hetsig sportkommentator som ser en målchans infinna sig.
Nu är det fotbolls-VM och därmed sportsändningar hela kvällen istället för bara en kvart efter nyheterna. Maken och yngsta sonen har parkerat sig ute i soffan, så fördelen är att jag har sovrums-tv:n helt för mig själv. Förnöjt läser jag tidningens tv-tablå, väljer ut något sevärt varpå jag nerbäddad bland kuddar och täcken ser fram emot en rofylld tv-kväll. Samtidigt inleds kvällens match ute i vardagsrummet och därmed det brölande som är så starkt associerat med samtliga matcher i detta Sydafrika-VM. Jag hör inte längre mig egen tv. Slänger irriterat täcket åt sidan och reser mig från sängen för att drämma igen sovrumsdörren med en smäll. Detta leder endast till en minimal reducering av tutandet.
Antar att maken och sonen måste ha tv:n på högsta volym för att själva uppfatta ens ett uns av det kommentatorerna försöker förmedla genom oljudet. För mig är det som att ha huvudet instucket i ett getingbo där jag ligger i sängen och lyssnar till dessa tusentals vuvuzelas som ljuder utifrån vardagsrummet. Hur kan detta få hålla på? Hur kan det vara lagligt? Varför förbjuder man inte dessa otäcka horn? Läser att de vanligen används vid fotbollsmatcher i Sydafrika, men att deras användning blivit hårt kritiserad pga risken för de hörselskador som ljudet från dem kan orsaka. Efter en stund somnar jag, förmodligen av ren utmattning.
Dagen efter och hemkommen från en lång arbetsdag sticker jag in huvudet genom ytterdörren. Inga vuvuzelas. Skönt! Glad i hågen sätter jag fart med middagsbestyren. Maken är ledig i morgon och kan därmed unna sig ett glas vin till maten. Dukar fram och kallar därefter familjen till middagsbordet. Häller upp ett stort glas rött vardera till mig och maken. Barnen får hemgjord läsk från familjens Soda Stream. Just som jag för glaset till munnen för att avnjuta denna röda, antioxidantrika och därmed enligt mig, hälsosamma dryck som somliga kallar rödtjut börjar det plötsligt bröla från makens sida av matbordet.
-Vad är detta för oljud nu då? undrar jag strängt och spände ögonen i maken.
Maken brände av ett finurligt leende från andra sidan matbordet.
-Jag laddade ner en vuvuzela-applikation till min iPhone.

Sommartider

2010-06-15T20:35:00.000+02:00

I förra veckan var det skolavslutning för killarna. Den yngste sonen avslutar lågstadiet i Eriksbergsskolan för att till hösten gå upp i mellanstadiet (om det nu heter så fortfarande) i samma skola, medan den äldste sonen slutar i Eriksbergsskolan för att i sexan till hösten börja i Helenelundsskolan och därmed också i högstadiet. För femmorna var detta således en epok som gick i graven.
-Hur många av er har gått här på skolan ända sedan förskoleklass? undrade fröken högtidligt.
Nästan alla barnen räckte upp handen. Till hösten ska de blandas om i nya klasser med elever från Helenelundskolan och andra skolor. Lite trist kan jag tycka nu när de har byggt upp en sådan gemenskap i klassen. Trist också för oss föräldrar som skolan så stenhårt arbetat för att ska lära känna varandra. Detta för att underlätta för oss när barnen kommer upp i just högstadiet och börjar hänga ute om nätterna. Då är det ganska skönt att känna till vilka de hänger med.
Med ett vemodigt leende såg jag ut över alla förväntansfulla elever som satt och viftade med armarna i luften. Jag vände mig om mot maken för att säga någon, för att upptäcka att bredvid mig sitter också han ivrigt viftande med armen.
-Jaha, sa fröken undrande när hon upptäckte makens viftande från längst bak i klassrummet, har du också gått här sedan förskoleklass?
-Japp, nickade maken belåtet.
-Jasså, log fröken, gick du här uppe på Eriksbersskolan eller började du nere på Fågelsångsskolan (annexet, undertecknads anmärkning)?
-Poppelvägsskolan, förklarade maken förnöjt. Fågelsångsskolan hette Poppelvägsskolan då och låg nere på Poppelvägen.
-Intressant, sa fröken eftertänksamt. Då är det liksom en tradition i familjen, då att ha gått här på Eriksbergsskolan.
Efter denna historielektion förflyttade vi oss ut till skolgården där eleverna framförde sina avslutningssånger och på kvällen blev det picnic i Mässparken nere vid Cedervägen. Alla barn i 3C med familjer och fröken samlades för att grilla, käka samt spela fotboll eller brännboll tillsammans innan sommarlovet skulle ta fart på allvar.
Lille hunden Z, var förståss med. Inte helt nöjd med sällskapet, kan jag säga, utan passade på att visa sina sämsta sidor. I stället för att att leka med alla barnen, morrade han åt dem och satt och tryckte bakom makens rygg hela kvällen. Märkligt band de har byggt emellan sig, de där två. Tror båda känner en slags motvillig kärlek för varandra. Kan se dem sitta där rygg i rygg, utan att se på varandra, men ändå liksom känna ett slags tyst samförstånd. Precis som hunden är maken till viss del petig med vilka han väljer att verkligen umgås med. Kan kanske småprata en stund i mindre passande sällskap, men är då precis som hunden ganska snar med att visa tänderna. Denna kväll var det dock endast hunden som visade tänderna, medan maken turligt nog visade sig förnöjd. Chitchatade med fröken och de andra föräldrarna och vi kom in på det där med hur man måste ställa upp som förälder för barnens olika fritidsföreningar.
Har ju själv ställt upp som både parkeringsvakt och arbetat i café på uppdrag av yngste sonens fotbollsklubb, medan maken ställt upp som matchvärd. En av de andra föräldrarna och tillika yngste sonens fotbollstränare O, berättade att han vid ett tillfälle ställt upp som funktionär vid sin sons friidrottstävling och blev tilldelad uppgiften krattning av längdhoppsgrop. Nöjd över tilldelningen och i tron av att detta förmodligen inte skulle innebära något tyngre arbete gav han sig iväg till friidrottsarenan. Väl på plats blev han snart varse att krattning av längdhoppsgropen ändå var ett ganska ansträngande uppdrag. Efter flera åldersgrupper och sex hopp per deltagare kunde han konstatera att armarna var ganska möra.
-Man blev ju smått förbannad också när man såg deltagare som efter hoppet fortsatte springa i sanden ända till längdhoppsgropens slut, menade han. De kunde väl för fasiken ha tänkt på att vika av innan. Istället blev jag tvungen att kratta hela gropen igen efter dessa.
Vi andra föräldrar nickade instämmande åt den tanklöshet dagens ungdom stundom uppvisar. Kastade ett öga på mina egna smågrabbar som bekymmerslöst spelade fotboll på gräsplanen en bit bort. Vad skönt det var med sommarlov ändå. Inga måsten, inga krav, bara härliga tanklösa sommardagar.

Teknikens under

2010-06-11T23:00:00.000+02:00

Så drar det igång igen, fotbollskalaset. Inte för att jag själv är så värst intresserad, men det engagerar resten av familjen. Maken och vår yngste sitter klistrad. Till och med vår äldste lyfter blicken från datorn stund. Våra tv-apparater går varma, för man kan ju naturligtvis inte enas om att titta på en tv tillsammans. Nej då. Maken måste se nere och killarna med kompisarna där uppe.
Jag minns när vi inredde vinden för sisådär en sju år sedan och därmed lät halva övervåningen bli till ett stort sällskapsrum. I ett rum på 36 kvadratmeter blev vår dåvarande 28-tummare en prick i hörnet och vi förstod både maken och jag att vi skulle komma att behöva något större. Som så ofta när jag befinner mig på resande fot passar maken på att fatta stora beslut. Så även denna gång.
Åter på hemmaplan kom jag knappt in genom ytterdörren. I vardagsrummet, innanför hallen stod något som syntes vara ett slags rymdskepp. Maken hade i min frånvaro inhandlat en stor-tv till övervåningen, men som han placerat i vårt betydligt mindre vardagsrum på nedervåningen. Och det var minsann ingen platt-tv. Allt hade väl varit frid och fröjd om maken på något sett varit svenskt lagom. Det är han nu inte när det kommer till teknik. Då ska det vara storslaget. I vardagsrummet stod en 55-tums tjock-tv med lika stor inbyggd högtalare undertill.
-Härligt!, sa jag ironisk. Hur hade du tänkt att få upp den till övervåningen?
Nästkommande vecka ringde maken på förstärkning i form av armstark kamrat, men hur de än puffade och skuffade kom tv:n inte upp på övervåningen. De var således tvungna att inkalla ytterligare förstärkning. Till deras hjälp slöt sig ännu en, men vad hjälpte det. Tv:n var för stor för att kunna tas genom den krök som vår trappa gör från hallen och upp till övervåningen. Det blev till att demontera trappräcket för att få upp schabraket.
När jag kom hem från jobbet en dag var tv:n dock slutligen på plats, men maken satt i trappen fullt sysselsatt med att spackla igen de rispor i väggen som tv:n gjort på sin väg upp. Jag betraktade honom med stort missnöje.
-Bäst för dig att det där blir ordentligt gjort, sa jag torrt nerifrån hallen medan jag ställde ifrån mig väskan och fortsatte in i köket för att ta i tu med middagsmaten.
Maken var emellertid sprudlande lycklig över sitt inköp. Tror att det var fotbolls-EM som var på tapeten då en tid efter att tv:n kommit på plats. In bjöds både den ena och den andra till den "fotbollsstudio" som maken inrättat på övervåningen med anledning av evenemanget. Från takbjälken vajade svenska flaggan och ölen stod välkyld på bordet.
Där uppe står den fortfarande, vår enorma TV. Om vi någon gång vill ha ut den igen får vi ta fram motorsågen, misstänker jag. Men inte idag, för nu är det dags för fotbollskalas igen.

Människans bäste vän

2010-06-06T22:46:00.000+02:00

I grund och botten är jag för husdjur, speciellt i barnfamiljer. Barnen lär sig empati och att ta ansvar. Jag är också själv uppvuxen med diverse husdjur, alltifrån snigelsamlingar och akvariefiskar till marsvin, undulater, katter och hundar. Och självfallet ska mina barn få växa upp på samma sätt. När grabbarna föddes hade vi katter. Tre stycken för säkerhets skull. Jag hade två och maken tog med sig sin in i vårt dåtida samboförhållande. Nu har samtliga katter gått till sällare jaktmarker och killarna har istället akvariefiskar och varsitt marsvin. Utöver detta brukar det flytta in ett och annat djur vars hussar och mattar är på semester, såsom svägerskans tre marsvin och grannarnas lille jack russel Z.
Att ha marsvin är som att ha ett litet stall inomhus. Bland strö, hö och exkrementer frodas både det ena och andra. Vid ett tillfälle upptäckte vi en svampodling i marsvinsburen och häromdagen fann maken att ett gäng småflugor gjort sig hemmastadda bland stråna. Detta skapade en viss panik hos maken som hivade ut både bur och marsvin (de har en utomhushage ska sägas för att vi inte ska få djurrättsaktivisterna efter oss). När jag i all sköns ro svängde in på garageuppfarten hemkommen från arbetet, fann jag maken med vild blick och svettpärlor i pannan i fullfärd med storstädning av marsvinsburen. Marsvinens lilla hängmatta fick sig också en rejäl omgång när maken hängde upp den i torkvindan och piskade ur den med flugsmällan.
Väl färdig med sina åtaganden sjönk maken ner i trädgårdsfåtöljen ute på altanen med en kall öl och en lättnadens suck över att ha gjort slut på ohyran. Han hade väl inte suttit många minuter innan det plingade på dörren. Där stod grannen med lille Z, som kamperar hos oss medan grannarna själva tillbringar ett par veckor utomlands. Ivrig som bara en jack russel kan vara och med förväntansfull uppsyn stod så Z i hallen med allt sitt bohag i form av sovkudde och matskålar, koppel och bajspåsar.
-Vem vill leka, var är barnen, var förvarar ni era pinnar och bollar? såg han ut att tänka medan han sprang runt och undersökte sin tillfälliga bostad.
Grabbarna som hört att den lille gästen äntligen anlänt kom utfarande från dator- och tv-rum. Efter en kvart låg alla mattorna i en rynkig hög vid altandörren, stumporna som nyss tagits av men ännu inte nått fram till tvättkorgen var nu fulla med hål och på vardagsrumsgolvet låg en hög med flisor som alldeles nyss suttit ihop i formen av en träpinne. Lagom till sänggående hade hunden fått tag i en lurvig, uppblåsbar sittpuff som på alla vis skulle ruskas livet ur. Medan vi andra försökte få en blund i ögonen for lille Z runt i huset och bullrade med sittpuffen.
Dagen efter kliver jag upp tidigt för att hinna ut med jycken innan det är dags att ta sig till arbetet. Med ihålig blick klär jag på mig och hasar ut i köket för att sätta på kaffe så att det är klart när jag kommer tillbaka efter morgonrundan. Av hunden syns inte ett spår. Jag hasar tillbaka in i sovrummet. Kvar i sängen ligger lille Z, nu på rygg med alla tassarna i luften och med en förnöjd min över att slippa trängseln. Ler han inte till och med?
-Hörrö, ropar jag åt honom. Upp och hoppa om du ska ut.
Besvärat tittar han upp, gäspar med krullad tunga och reser sig sedan långsamt och sträcker på kroppen innan han motvilligt lämnar sängvärmen. Men när vi efter efter en lång arbetsdag vill sitta och slappa i kvällssolen ute på altanen, då ska lille Z leka. Missnöjd med vår passiva inställning till sällskapslekar hund och människa emellan, står han trampande och gnisslar och gnäller i änden på det rep vi bundit fast honom i.
-Ska man ha hund ska man ha en som kan ligga och ta det lugnt här vid mina fötter, konstaterar maken. En som inte äter och bajsar så mycket heller.
-Någon sådan hund finns inte, säger jag, annat än en gammal och sjuk en.
-Japp, svarar maken, en sån hund kan jag tänka mig. En gammal och sjuk en.

Tiden går fort när man har roligt

2010-05-30T22:05:00.000+02:00

Bråda dagar, bråda dagar. Snart är det skolavslutning och med den följer alla "inför" aktiviteter. Förra helgen var yngste sonen iväg med klassen på skolresa till Vässarö. Maken var med som "medföljande förälder". Idag var äldste sonen iväg på skolresa över dagen till Bodaborg. Till den krävdes iordningställande av en hög med smörgåsar av oss föräldrar som inte hängde med och skjutsade denna gång. Vad fort det går. Yngste sonen slutar 3:an och går därmed upp i mellanstadiet, om det nu finns längre. I alla fall byter han lärare till hösten. Äldsta sonen slutar 5:an och går därmed redan till hösten upp i högstadiet. Äldsta sonen, nu 12 år, börjar komma in i puberteten med allt vad det innebär.
-Åh, vad jag är arg på dig nu, väser han till mig mellan sammanbitna tänder när jag missar att fixa stylen på hans frilla. Den där j-vla frisören som klippt mig så man ser rakt in i huvudet, också.
Yngste sonen är än så länge en aningen mer medgörlig. Tycker fortfarande det är mysigt att ägna tid åt mamma och pappa. Älskar att höra berättelser sedan han själv var liten. I går ville han prompt att pappa skulle ta fram den lilla mössa han fått på sig direkt efter förlossningen och som maken sparat bland så många andra ting i sina lådor.
-Kolla i min låda i sovrummet så hittar du den, sa maken nöjd med sig själv och sitt eviga sparande av ditt och datt.
Efter lite rotande kom sonen utfarande med sin första "mössa" på huvudet, en slags tub i samma material som gasbindor är gjorda av.
-Cool mössa, den vill jag ha på mig på måndag, sa han efter att förnöjt ha granskat sig själv i spegeln.
-Eh...har du kollat ordenligt nu, svarade jag tvekande och orolig över kamraternas möjliga kommentarer vid åsynen av sonen med en slags strumptub på huvudet tidigt på måndag morgon. Om du tar lilla spegeln och kikar därbak så ser du kanske nått du gillar mindre.
-Ja, du har nog rätt, konstaterade sonen efter en stunds betraktande av sitt strumpbeklädda bakhuvud i spegeln.
Med en lättnadens suck kunde jag pusta ut. Har ju varit med förr. Vid ett tidigare tillfälle knallade jag runt i en galleria i USA med sonen hack i häl efter att ha provat skor i en lokal skoaffär. Småpratade lite med sonen där bakom mig och vänder mig om för att se om han instämde i mina påståenden. Vad får jag se, om inte sonen iklädd en av de provstrumpor jag lånat i skoaffären. Dock hade han inte den på foten utan istället som ett hårnät på huvudet. När jag konfronterade honom om den saken svarade han bara att han skulle hålla ögonen öppna efter en äkta "gangsta" huvudprydnad om denna besvärade mig.
-Vet du mamma, sa sonen upplysande till mig härom dagen, min högsta önskan är ett riktigt afro och en tröja med stora dollartecken i guld. När jag blir stor ska jag bli en rik man med afro.
Ut ur kontoret uppenbarade sig äldsta sonen som avbrutit sitt dataspelande för en stunds jakt efter godsaker i skafferiet.
-Hörrö, ropade jag efter honom, om du inte ser upp blir du tjock.
-Jag vill bli ett fetto i källaren, svarade sonen trotsigt.
-Vad menar du med det? undrade jag oroligt.
-Ja...jag vill bli en sån där datahacker som sitter i källaren på filmer och så, förklarade han. De är alltid supercoola och jättetjocka och räddar världen via datorn.
Vad har mina söner för förebilder? Är det jag som inte hänger med? Hur ser världen egentligen ut där ute? En rik man med afro och ett fetto i källaren, är det framtiden för mina söner? Ska jag vara orolig eller stolt?
-Kolla vad jag hittade, ropade yngste sonen triumferande och höll upp en påse för halstabletter, men tömd på sitt innehåll.
-Håller du fortfarande på och rotar i min låda? undrade maken förnärmad med en sned blick åt mitt håll.
-Vem är förvånad, kommenterade jag torrt åt makens håll och van med att hitta tomma förpackningar och annat skrot bland makens samlingar. Likt en skata samlar han på sig allt möjligt och omöjligt.
Ivrigt återvände yngste sonen till makens låda på jakt efter mera. Efter en stunds rotande kom han tillbaka med en av sina egna gamla leksaker i handen.
-Men pappa, du kunde ju faktiskt bara ha frågat, förmanade han sin far.
-Nu räcker det, röt maken barskt. Lägg tillbaka den där.
-Men det är ju min, kontrade sonen.
-Jaja, nu räcker det för ikväll, sa maken i ett försök att låta myndig, men ett svagt darr på rösten avslöjade en viss nervositet över vad sonen möjligen mer kunde komma släpande med. Nu stänget vi lådan.
Sitter och betraktar sonen när han med med ett nostalgiskt leende vrider och vänder på sin återfunna leksak, som av någon outgrundlig anledning hamnat ibland makens samlingar. Vad fort det går, tänker jag för mig själv.

Ska man vara fin får man lida pin

2010-05-21T19:58:00.000+02:00

Efter en vecka på hardcore-diet vaknade maken och hastade ut till badrumsvågen, nyfiken på resultatet. Han har varit mycket noggrann, inte avvikit från matschemat och noterat sin viktminskning dagligen.
-Det har inte hänt nånting från igår, ropade han uppgivet till mig som fortfarande låg kvar och drog mig i sängvärmen.
Jag äntrade mig upp ur sängen, hasade mig ut till honom i badrummet och ställde mig på vågen jag också.
-Nä, inte för mig heller, svarade jag snopet, snarare gått upp. Kanske hade jag för mycket salt på tomaten igår och nu har jag samlat på mig vatten?
Jag visste ju med mig att jag hållit mig strikt till dieten och ätit min dietsoppa varje dag. Och som jag har slitit. Vad gör man inte för att slippa ligga i vassen. Det var lättare förr. Då behövde man bara sluta med godis, så gick man automatiskt ner några kilo. Och det bara på några dagar. Nu för tiden äter jag inte godis, så för att gå ner i vikt måste jag således sluta äta helt. Och inte går det fort heller. Besviket såg jag framför mig en blek-fet start på sommaren.
När modern var ung använde hon och hennes systrar i Finland spensalva som solkräm. Senare i livet tipsade hon mig om detta, varför spensalva genast inhandlades. Prövade effekten hemma i trädgården uppe på Södra berget i Sundsvall. På bara en dag var jag pepparkaksbrun och såg ut som om jag tillbringat en vecka på solsemester på varmare breddgrader. Genast spred jag kännedom om detta undermedel till bekantskapskretsen och snart låg grannskapets alla tonårstjejer på rad i trädgården, glänsande som sillar av rikliga mängder spensalva.
Här om året drog jag mig till minnes detta undermedel och skickade därför iväg maken till Granngården för att inhandla spensalva från Lantmännen. Han kom tillbaka med en rekorderlig tub. Förväntansfull gav jag mig ut med tuben i trädgården för att pressa. Där låg jag och svettades hela dagen under stekande sol. På kvällskvisten hastade jag åter in för att betrakta resultatet. Döm om min förvåning när jag betraktade min bleka kropp i spegeln. Vad fanken nu då? Hämtade tuben. Det var väl vanlig spensalva? Jo då, Spensalva 500 ml, stod det. Vände på tuben för att läsa det finstilta. Men vad i helv... "Det är extra viktigt att använda salvan, som innehåller solskyddsfaktor, vid betesgång då påfrestning på juver och spenar är stor". SOLSKYDDSFAKTOR! Hela dagen förstörd. Där hade jag legat och pressat och svettats hela dagen till ingen nytta.
Med en suck masade jag mig ut ur badrummet för att klä på mig, fixa frukost och väcka killarna. Innan jag krängde på mig jeansen passade jag på att väga mig en sista gång. Det kan ju ligga ett och annat kilo i pyjamasen.
-Ha, jag gick ner några hekto när jag tog av mig pyjamasen, ropade jag till maken.
Maken kom därför infarande i badrummet med kalsongerna i handen. Förväntansfull klev han upp på vågen.
-Jag gick upp några hekto när jag tog av kalsongerna, konstaterade han besviket.
Jag fortsatte med mina morgonbestyr medan maken rumsterade i badrummet.
-Jag prövar snyta mig, hörde jag honom säga för sig själv. Nä, nu blev jag ännu tyngre.
-Ha ha, ropade han plötsligt triumferande inifrån badrummet, jag flyttade runt på vågen och nu har jag hittat ett ställe på badrumsgolvet som visar på ett halvt kilo minus mot igår. Bäst att jag snabbar mig ut och noterar dagens vikt.
Efter en veckas diet kan vi emellertid båda konstatera en viss viktnedgång. Däremot visar vågen inte någon skillnad mellan makens hardcore-diet och min något mindre hårda soppdiet. Nu är det bara det värsta kvar, att hålla sig nere.

Soppa på en spik

2010-05-16T11:00:00.001+02:00

Inspirerad av den första, riktiga sommardagen drar vi igång ett sista viktminskningsförsök innan sommaren tar fart på allvar. Vännen K har försett oss med scheman över veckans totala matintag. Själv har jag valt att satsa på en vecka på dietsoppa baserad på protein, men med mindre andel kolhydrater. Maken har valt en extremare metod av mer oklar bas, typ starta dagen med en kopp kaffe och en sockerbit och till lunch tomater, ägg och spenat.
För att få lite variation i min soppdiet har jag valt att passera en del av soppan och behålla resten som traditionell kyckling- och grönsakssoppa med ett tydligare innehåll. Började således gårdagsmorgonen med en kopp varm passerad soppa av mer otydligt ursprung samt en kopp svart kaffe.
-Ser ut som om någon spytt där, konstaterade yngsta sonen vid frukostbordet.
-Gör inte saken värre än vad det är, muttrade jag surt.
Resten av dagen passerade ganska problemfritt. Frukostsoppan höll mig mätt länge och lunchsoppan med ett mer tydligt innehåll gjorde mig också förvånansvärt nöjd. I ett tappert försök att ändå njuta av tillvaron intogs middagssoppan respektive makens biff med bladsallad ute i eftermiddagssolen på altanen. Båda försökte vi intala oss att äldste sonens tallrik med parmesanbeströdd spagetti bolognese inte såg ohållbart inbjudande ut.
-Nä, nu orkar jag inte mer, informerade sonen och reste sig från middagsbordet.
Kvar satt jag och maken och betraktade de rester som han lämnat efter sig. Hur f-n kan man inte orka spagetti och köttfärssås? I normala fall skulle jag ha gjort slut på sonens tallrik. I normala fall skulle jag och maken ha suttit och avnjutit den varma lördagskvällen med varsitt glas kallt vitt vin.
-Man äter för att man inte har något annat för sig, väste jag irriterad och nu otillfredsställd av middagens knappa intag. Så fort man får ett hål i dagen ska det fyllas med något ätbart. Så fort solen lyser ska det vara något kaloririkt, alkoholhaltigt. Hur kan det vara så? Skulle vi varit fullt upptagna med att påta i trädgården nu skulle vi inte suttit här och suktat.
-Det är som en hobby, svarade maken.
-Vad är det för jäkla hobby att trycka huvudet fullt, replikerade jag surt.
-Det är gott, kontrade maken.
-Se och lär, ropade jag efter sonen på väg mot sin hobby; dataspelande. Så här går det när man äter för mycket chips i din ålder. Då får man sitta här och peta bland bladen.
Sonen tittade med höjda ögonbryn ner på sin egen platta mage, oförmögen att se kopplingen.
-Du växer fortfarande, förklarade jag. Men du drar på dig ovanor.
Istället för att avsluta kvällen med ett glas vin i dagens sista, värmande solstrålar ute på altanen, lommade vi in för att se vad kvällens tv-tablå hade att erbjuda. Det tog inte lång stund förrän maken knoppade in likt sitt lunchägg i tv-soffan, antagligen i brist på annat. Blev således ensam sittandes och tittandes på årets första sommarprogram, "Sommarkrysset" från Gröna lund. Äntligen har sommaren kickat igång, tänkte jag förnöjt för mig själv. Jag har varit jätteduktig idag och följt min diet till punkt och pricka. Bra start på sommaren. Vid tid för sänggående, gav jag maken en knuff för att han skulle förstå att det var dags. Med en gäspning, tittade han upp, reste sig ur tv-soffan och släpade sig ut i badrummet.
-Jaha, sa maken och ställde sig på vågen. Nu ska vi se vad det gett för resultat att jag inte har utövat min hobby på ett tag.

Ett gott skratt förlänger livet

2010-05-09T15:32:00.002+02:00

När ska våren egentligen anlända? Bara grått, grått, grått mest hela tiden. Suck! Tur att det är kortvecka nästa vecka. Alltid nått att glädjas åt. När det är som trögast på jobbet, vädret är som gråast och barnen som gnälligast, då får man ta fram något gammalt minne att le åt istället. Jag brukar tänka på den roligaste historia jag någonsin hört, tror jag. Det var Tommy Cooper, engelsk, numera död komiker och trollkarl, som drog den en gång. Måste ha varit omkring 20 år sedan, minst, som jag satt och kollade på ett av hans tv-framträdanden. Bäst det var när han stod och fipplade med några trollerigrejer vid ett bord vände han sig mot publiken och sa liksom i förbigående:
-Tänk, i natt drömde jag att jag åt en 5 kg`s marshmallow och när jag vaknade på morgonen var kudden borta.
Bara det, men jag skrattar än. Man får liksom samla på sig sådana här små skämt för att använda vid senare tillfällen. En annan rolig episod hände mig mer nyligen. Det var i Prag härom veckan när jag var nere på kongress med kollegan MG. Vi skulle delta med en utställning, men alla grejerna som vi skickat blev försenade pga askmolnet från vulkanen på Island. Utställningen kom ner till slut, men först på kongressens näst sista dag. När vi så skulle packa ihop grejerna igen för att åter skickas hem till Sverige fick vi inte upp lådan som de skulle packas ner i. Vi höll på en timme med att försöka få upp låset. Till slut bara snurrade nyckeln i nyckelhålet, medan lådan förblev låst. När killen, som skulle hämta upp grejerna för skeppning, kom förbi passade MG på att fråga ifall inte han också kunde göra ett försök med låset. Efter en lång stunds prövande utan framgång reste sig MG och sa sammanbitet och med återhållen vrede till killen vid låset och med hänvisning till lådan:
-No problem, no problem...we will just ship it home and burn it.
Skeppningskillen tittade tveksamt upp på MG och visste nog inte vad han skulle tro. Själv skrattade jag så att jag kiknade när jag efter hemkomst berättade om episoden för övriga kolleger. Vi fick upp lådan till slut genom att bända upp låset med en mejsel och själva knäppningen höll ihop så pass att vi kunde skeppa hem grejerna.
På radion diskuterades vid ett tillfälle dåliga översättningar av utländska filmer. I en film som då diskuterades var det två cowboys som efter dagar ute i öknen, dammiga kom ridandes på varsin häst och i horisonten skymtade en stad. Den ene tog av sig cowboyhatten, torkade svetten ut pannan med ärmen och sa till sin medryttare:
-I´m so hungry I could eat a frozen dog.
I texten stod det "jag är så hungrig att jag kunde äta en kall korv". Troligen antog översättaren att "frozen dog" måste hänvisa till kall korv i och med att varm korv kallas "hot dog", men det blev liksom inte coolt att en dammig, tuff cowboy endast vid ytterst stor hunger, som efter flera dagars ritt ute i öknen och utan mat, först då kunde tänka sig att äta en kall korv. Hur kan det bli så fel? Kanske var översättaren en riktig gourmet själv. Jag fick mig i alla fall ett riktigt gott skratt, då som nu.

Onda andar i garaget

2010-05-01T13:01:00.002+02:00

På Valborgsmässoafton tänder vi eldar av olika skäl varav ett kan vara att skrämma bort onda andar och liknande otyg. I år känner jag att jag har anledning att tända en eld just av denna orsak.
Hemkommen från jobbet efter en tvåveckorsperiod av obrutet arbetande blandade jag mig och maken varsin kall draja, som var tänkt att inmundigas ute på altanen i vårvärmen. Ställde ifrån mig glasen på altanbordet för att hämta stolskuddarna, som vintervilat i garaget i väntan på en ny vår. Glatt visslande knallade jag så ut i garaget med en lätt nick mot grannen till hälsning. Arbetade mig fram genom bråten mot kuddarna som legat i en hög över ett gammalt bord, bara för att upptäcka stora hål i dem genom vilka stoppningen dragits ut. Vad hade hänt här, då? Tyckte mig höra ett knaprande ljud längre ner i kuddhögen och lyfte därför lite lätt på de övre kuddarna för att finna ut orsaken till knaprandet. Ut for en hårboll som skjuten ur en kanonkula, nuddade min axel innan den for vidare över garagegolvet in under några hyllor. Då blev det fart på mig. Med ett skri flög jag ut ur garaget. Skräckslaget flämtande och med vild blick drämde igen porten med en smäll bakom mig. Grannen, som rofyllt flanerat runt i sin trädgård, ryckte till vid det plötsliga ljudet och kastade en förundrad blick åt mitt håll.
Med långa, bestämda steg och med rest ragg hastade jag in till maken.
-Va´ fan är det som bor i garaget? vrålade jag från hallen och in i huset.
Maken kom skyndande för att se var som stod på.
-Jag blev överfallen av en hårboll ute i garaget, fortsatte jag flämtande, och jag tror att den har ätit hål i kuddarna till utemöblerna också.
-Jaha ja, en mus, förklarade maken. Det bor en mus där ute. Ville inte säga något tidigare, men den har inte bara ätit av kuddarna. Den har också omstrukturerat skosnörena på mina snowboardpjäxor till små dörrar som den täppt till pjäxorna med. Det gör inget, fortsatte han, snörena var ändå för långa.
-För långa? utropade jag ilsket. Det är ju pjäxor för flera hundra spänn. Vad mer har den gett sig på?
En närmare besiktning av garaget avslöjade fler spår av musen. Bland annat hade den legat och kalasat på fröer i mina slalompjäxor, gnagt på stoppningen i min skidhjälm, sågat av och kastat ut delar av fodret i makens skridskor och bajsat i killarnas snowboardpjäxor.
-Nu är det krig, väste jag med käkarna hårt sammanpressade. Var får man tag på råttgift i stora mängder?
-Lugna dig lite, försökte maken som är en djurvän av stora mått. Så farligt är det väl inte.
-INTE? pep jag i falsett. Den har ju förstört saker för tusentals kronor. Den ska ut!
Maken lyckades lugna mig så pass att jag lovade låta saken bero för ikväll och istället ägna mig åt at ta emot grannarna som skulle titta in på ett glas vin innan vi gemensamt cyklade ner till scouternas majbrasa i Tegelhagen för att fira in våren. Innan avfärd värme jag O´boy som jag blandade Minttu i och hällde upp på termos för att ta med till brasan som förfriskning till oss vuxna. Så hoppade vi upp på cyklarna och begav oss ner mot Tegelhagen och kvällens begivenheter.
Väl framme knallade vi runt, hälsade på bekanta och kikade i de olika lotteristånden i väntan på scouternas fackeltåg, braständning och gosskören som skulle sjunga in våren. Plötsligt kunde jag känna en svag mintdoft sprida sig i omgivningarna.
-Hm...gott, var kommer den ifrån? hann jag tänka innan jag kom på vad jag hade där bak i ryggsäcken.
Hastigt prånglade jag av mig ryggsäcken för att upptäcka en mindre sjö av O´boy med Minttu vari de medtagna muggarna låg och flöt runt.
-Men herre Gu´, utbrast maken. Vad har du gjort?
Maken gjorde vad han kunde för att rädda de dyrbara dropparna och delade upp drycken i de medtagna, och nu mycket kladdiga, plastmuggarna.
-Och en mattermos har du använt också, suckade han uppgivet. Den går ju inte ens att hälla ur.
-Öppet-knappen måste ha varit intryckt, försökte jag olyckligt.
-Men det är gott! sa maken vänd mot de övriga i sällskapet i ett tappert försök att släta ut sin hustrus tanklösa tilltag.
Själv var jag fullt sysselsatt med att tömma ryggsäcken på dess kladdiga innehåll. Nog behövs det majbrasor alltid och jag hoppas att de fyller sin funktion och skrämmer bort åtminstone några av mina onda andar.

Den stora ostbitskampen i Prag

2010-04-27T10:44:00.002+02:00

Vi är totalt fyra personer från företaget på plats i Prag, så det har inte blivit så mycket seriös shopping på kvällarna. Istället har vi ägnat oss mer åt mat, öl och geocaching. Mycket korv och sauerkraut har det blivit och hittills totalt fem funna cacher. MG har förståss loggat några fler, för han ska alltid vara värst. Har mycket svårt att låta en utmaning passera. På kongressens inledande "welcome reception" utmanade jag honom på hur-många-ostbitar-får-plats-på-en-tandpetare. Han inledde med sex stycken, varpå jag toppade med sju. Han kom tillbaka med åtta, varpå jag tog ledningen med nio.
-Du vinner, sa han.
Jag trodde jag hade segern i min hand, men då känner man inte MG. Kanske inte han helt och hållet sig själv heller. Kanske trodde han själv att han skulle kunna släppa ostbitssegern till kollegan, men efter en stund började förlusten att karva för djupa fåror i själen. När jag vände ryggen till tog han sikte på ostbitarna, kavlade upp ärmarna (nä, det gjorde han inte för han är företagets dandy som vet exakt hur många knappar som ska vara uppknäppta i kavajärmarna och skulle således aldrig närvara med uppkavlade skjortärmar som utställare på en kongress, inte ens om det gällde segern i en ostbitstävling), gjorde en stor lov runt ostbitsbordet för att hitta de plattaste bitarna, greppade ett väl utvalt ostspett med vilket han gick igång på ostbitarna. Jag kunde se på hans ryggtavla hur han arbetade. Färdig med sitt värv vände han sig om och skred sakta tillbaka mot mig i utställningsbåset, nöjt leende över sin bragd. I handen hade han ett ostspett dekorerad med 10 bitar ost och kammade därigenom hem segern i ostbitskampen. Grattis MG!
I övrigt har vi konverterat en ny geocachare bland kollegerna. Hon gick igång med en rivstart och så till den milda grad entusiastisk så att hon genast loggade två, varpå hon varmt agiterade för geocaching för en kongressdeltagare vid en kaffepaus. Jag är inte säker på att intresset var helt delat för han gav henne en nervös blick och ett snett leende varpå han hastigt lämnade bordet.
Kongressen är så gott som över. Den har väl inte varit helt lyckad även om förutsättningarna varit lovande. Vi har haft toppenplacering på utställningen, rätt deltagare var på plats, mötesfokus helt i linje med företagets. Dubbelt trist att behöva stå som miffon i ett tomt bås så när som på en medtagen poster. Vi kunde se hur passerande deltagare med höjda ögonbryn undrade över vilka vi var som hade bokat ett helt bås för vår poster när övriga deltagare nöjde sig med att presentera sina på mötets gemensamma poster session. I går, på kongressens tredje dag fick vi ner själva utställningen, men allt broschyrmaterial saknas fortfarande. Förhoppningsvis kommer det idag på kongressens fjärde och näst sista dag.
-Vi skojade bara, vi har också produkter, snälla stanna en stund så vi hinner berätta, men ta en T-shirt i alla fall. En penna då...?
Fedex, vi är inte på samma sida...

På skattjakt i Prag

2010-04-25T17:58:00.004+02:00

Ett annorlunda, roligt och ofta lärorikt sätt att utforska sin omgivning är Geocaching, en slags skattjakt som pågår världen över. Det enda man behöver göra är att registrera sig på www.geocaching.com. Härifrån söker man sedan upp lämpliga skatter i omgivningen, man kan t ex söka på postnummer eller ort, springer ut och letar upp dem, skriver ner sitt användarnamn och datum för fångsten på en liten lapp som alla "cachar" innehåller varpå man går tillbaka till hemsidan och loggar sitt besök. Uppdrag slutfört.
Sedan finns det massor av olika skatter, eller sk cacher. Det finns de traditionella som innehåller en penna och papper för att notera besöket och kanske någon liten skatt som man gärna får byta ut mot någon annan liten sak, vilket kanske speciellt är roligt för barnen. Det finns multicacher som innehåller ledtråd till nästa ledtråd, osv tills man hittar den slutliga cachen. Det finns cacher som innehåller föremål som vill resa och som man tar med sig och lägger i någon annan cache kanske någon annanstans i världen. Ofta har den som lagt ut cachen skrivit ner en liten berättelse om platsen där cachen är gömd. Det kan vara något om platsens historia, en legend eller händelse förknippad med platsen eller liknande.
Det finns flera miljoner cacher gömda över hela världen. Döm om min förvåning när jag hittade 16 cacher inom en radie av 1 km från mitt eget hus i Helenelund. Vem hade trott det. Där har de legat gömda i åratal flera av dem, utan en oinvigds kännedom. Nu som invigd är det bara att ge sig ut och leta. Och självklart gör jag det också här nere i Prag.
Själva stadskärnan i Prag vimlar av cacher och på vägen från hotellet till kongresscentret finns ett antal för mig och kollegan MG, inbiten geocachare och också den som introducerat mig till skattjakten, att leta fram. Två har vi lyckats hitta, loggat och också fått med oss en bit av Prags historia av den som gömt cachen. En tredje är lite marigare. Den ska finnas i en hålighet vid foten av ett träd. Vi gjorde ett halvhjärtat försök igår att hitta skatten utan att lyckas. I morse låg vi på alla fyra båda två med rumporna i luften, ivrigt grävande runt trädstammen. Det måste ha sett ut, det. Vi lyckades inte lokalisera cachen innan vi var tvungna att borsta av oss jorden från våra utställningskostymer och dra oss bort mot kongresscentret. Mycket nedslagna över vårt misslyckade försök och surt muttrande över att någon måste ha avlägsnat den från platsen lommade vi iväg mot kongressen för att bemanna vår utställning.
Ikväll ska vi ut och käka middag i gamla stan. På vägen har vi en cache intill en av Prags många kyrkor. Platsen är förknippad med Andrzej Sapkowski, en polsk fantasy- och skräckförfattare och ska finnas vid "den galna änkans hus", får vi veta av den som lagt ut skatten. Spännande, den tar vi ikväll!

Jag, ett vulkanoffer

2010-04-23T21:24:00.002+02:00

Befinner mig i Prag för en 5-dagars konferens inom endokrinologi där vi tänkte delta med en utställning, jag och min kollega MG. Då vi inte var säkra på hur det skulle bli med vår resa väntade vi in i det sista med att skicka ner själva utställningen till i förrgår morse. Vi trodde i vår enfald att utställningsgrejerna skulle hinna ner hit på tre dagar. När de inte var här när vi kom ner trackade vi försändelsen och fick veta att den inte ens hunnit till Paris där den skulle packas om för att skickas vidare till Prag. Även om försändelsen går med bil, hur i hela friden har den inte ens hunnit till Paris på tre dagar? Nu står vi här i Prag utan utställning och konferensen börjar i morgon. Antar att Fedex inte har anständigheten att leverera den på lördag eller söndag heller, så vi blir väl utan utställningsgrejer till på måndag. Om vi får hit utställningen på måndag, så kan vi få upp den på tisdag bara för att packa ihop och åka hem på onsdag.
Nåja, nu är vi ju inte strandsatta på något sätt här nere. Vi bor bra och mat och öl finns inom räckhåll. Läser på dn.se att flygbolagen överger sina resenärer världen över, som inte kunnat ta sig hem pga av att Eyjafjallajökull behagade få ett utbrott mitt i folks förehavanden. Antar att det är vid kriser som denna som agnarna sållas från vetet. Kommer att hålla ett noga öga på vilka bolag som inte ersätter sina strandsatta resenärer och i framtiden välja att flyga främst med de bolag som står upp för sina resenärer när det verkligen gäller. Läser vidare på svt.se att Arlandas långtidsparkeringar inte kommer att ge sina kunder P-böter bara för att de varit tvungna att parkera längre än planerat pga att de inte kommit hem i tid. Alla utom en. Den största långtidsparkeringen Benstocken kommer att kräva sina kunder på en mindre avgift för tiden de varit strandsatta i utlandet och därför varit tvungna att parkera längre än planerat. Gissa om de är dissade från min sida i framtiden. Hädan efter väljer jag att flyga med Europeiska bolag som SAS som ersätter sina kunder för mat och husrum under deras ofrivilliga frånvaro pga vulkanaskan. Finnair och Air France-KLM går bort. Parkerar gör jag på Swedavia och de privata bolag som låtit udda vara jämt och inte straffar sina kunder ytterligare med en P-bot efter att de väl tagit sig hem efter oviss väntan i fjärran länder.
I kväll käkar vi fet mat och sköljer ner den med svart öl på bryggeriet U Fleku. Vilken stämning. Vi glömmer rask våra missöden och låter oss istället dras med i glädjeyran när grannbordet plötsligt skuttar upp och sjunger och dansar till trubadurernas Tjeckiska toner. Oss går det ingen nöd på. Inte ikväll i alla fall.

På krigsstigen

2010-04-19T21:59:00.000+02:00

Inget driver fram så mycket överraskande sidor hos människor som en rejäl sammandrabbning på en lasergame arena. I helgen stod det stora slaget. Det var föräldrar mot barn, grannar mot grannar, bröder mot systrar, hustrur mot äkta män. Vi var sex grannfamiljer på sammanlagt 25 personer som drabbade samman. På tåget in till Stockholm och med vett och sans fortfarande i behåll fick de större barnen instruktioner av omtänksamma föräldrar att inte gå ut för hårt mot de mindre barnen, som antogs vara ett allt för lätt byte. Kanske skulle det vara bäst ändå om de mindre barnen gick i sällskap av någon vuxen. Tänk om de små skulle bli rädda och oroliga i mörkret?
När vapnen var laddade och mörkret lagt sig över arenan var alla regler och förmaningar glömda. Vi hade 20 sekunder på att gömma oss för varandra och under den tiden förvandlades barn, grannar och makar till bittra fiender. Ensam smög jag därför i jakten på mina mål. Lyckades hålla mig undan ett tag för fiendens laserstrålar. Lilla A smög upp bakom mig och då vi var i samma lag bildade vi team ett tag, hon och jag. Tillsammans tassade vi genom mörkret. Fick in en träff på någon av motståndarna. Plötsligt darrade västen till och vapnet slocknade. Jäklar, jag hade blivit träffad.
-Hähähää, hörde jag äldsta sonen skrocka i mörkret.
Sex sekunder senare var jag på banan igen. Hamnade i närstrid med H, en mycket stridslysten kvinna, varpå västen darrade till igen och vapnet slocknade. Attans också, träffad igen. Åter aktiv smög jag efter några mörka individer som lös i motståndarnas färger. Kanske fick jag in några träffar, kanske var det någon annan som träffat mina mål. Förnöjt leende kunde jag i alla fall konstatera hur deras vapnen och västar slocknade för en stund.
Plötsligt dök L´s huvud upp bakom en vägg, samma mamma L som myndigt förmanat de större barnen att ta det lugnt med de mindre, men som själv hänsynslöst oskadliggjort de allra mista så fort tillfälle gavs i mörkret. Bäst att hålla sig undan, vi var inte på samma sida. Jag backade försiktigt tillbaka varifrån jag kommit, bara för att känna ett darr i västen och vapnet svartnade. Träffade igen! Av vem denna gång? Vände mig om och där stod TB med ett brett flin i ansiktet. Det dunkla blå ljuset fick hans tänder att fluorescera i mörkret. Ingen nåd alltså, trots att jag delade lag med hans hustru. Hann med nöd och näppe bli aktiverad igen innan jag åter igen var träffad och därmed inaktiverad.
-Tihi, fnissade yngste sonen och pinnade bort genom mörkret.
Svetten rann och adrenalinet pumpade. Stod i bakhåll bakom en vägg och lyckades inaktivera en hel klunga av små huliganer innan de visste vad som lurade på dem i mörkret. Hehe... Men så darrade västen till, vapnet slocknade och jag var ännu en gång oskadliggjord.
Efter 15 minuter var vi så åter ute i dagsljuset. Föräldrar blev föräldrar igen, makar blev makar och systrar och bröder åter igen syskon. Stridslusten dog sakta bort och freden lägrade sig bland grannarna. Ordningen var återställd. För denna gång...

Det händer inte mig, eller...

2010-04-14T20:43:00.001+02:00

Ända sedan barnen var små har jag haft problem med mitt högra bröst. Det var alltid det jag fick mjölkstockning i och det har känts lite knotigare än mitt vänstra. Förra veckan blev jag kallad till min första mammografiundersökning. Gick dit, röntgade brösten, gick hem för att vänta på det svar som skulle komma ungefär efter två veckor. Tänkte inte mer på saken. I måndags kom telefonsamtalet man inte vill ha.
-Vi skulle vilja att du kommer tillbaka för en kompletterande undersökning. Det är bra om du kan komma på onsdag då bröstläkarna är på plats.
Jag blev helt tom i huvudet. Vad hade de hittat? Hon kunde inte svara på det utan bad mig bara komma tillbaka på onsdag. Tänkte att det säkert inte var något, men kunde ändå inte släppa tanken på detta. Det är ju så mycket det kan vara som inte är farligt, men hur skulle det bli om jag fick positivt besked för bröstcancer? Hur blir det med semestrar och andra familjeaktiviteter, tjänsteresor, etc? Tänk om jag skulle få det svar jag mest fruktade. Hela familjens liv skulle gå i stå. I går när jag nattade killarna kramade jag dem lite extra, för tanken föresvävade att det kunde vara sista kvällen som jag kramar dem utan allvarligare diagnos.
I morse åkte jag iväg med en klump i magen för min kompletterade undersökning. Jag fick genomgå röntgen igen, fick fylla i formulär och sätta mig ner i väntrummet medan läkare tog del av röntgenbilderna.
-Det kan bli ultraljudsundersökning också, sa röntgensköterskan.
I väntrummet bläddrade jag förstrött i ett nummer av Amelia från 2008, men jag såg egentligen inte vad jag läste. Noterade dock några rader av en Lotta Sandberg; om du inte njuter av livet så blir det mest en transportsträcka och om du blir lycklig av att umgås med vänner så låt det vara målet i ditt liv. Jag kom att tänka på min kollega ASA som precis hemkommen från en påsklovsvecka i schweiziska alperna ringde sig sjuk i måndags och då berättade att hon drabbats av influensa redan första dagen och att hon sedan legat inne hela veckan medan familjen åkt skidor. Hon hade inte åkt ett enda åk, sa hon. På min fråga om hon inte var väldigt besviken över oturen av att ha blivit sjuk under alpresan svarade hon att hon inte kunde gräma sig över så små saker. Hon hade ju fått vara med familjen, hotellet var toppen, omgivningarna vackra och hon hade inte drabbats av någonting livshotande. Till saken hör att vi har en gemensam kollega som precis är hemkommen från en tvåveckors vistelse på sjukhus i Frankrike efter att ha blivit påkörd i franska alperna och krossat käken.
-Man blir ständigt påmind om hur skört livet är, sa ASA. Man får vara glad att man har hälsan.
Så klok hon är. Vad är lite snuva och feber mot att ensam bli liggande på sjukhus i ett land där man inte ens förstår språket och där ingen ens pratar engelska. Eller mot en bröstcancerdiagnos...
Bredvid mig i väntrummet satt två väninnor varav den ena tröstade den andra.
-Det känns så jobbigt, snyftade den andra tyst.
Det kändes som att en kalldusch sköljde över mig där jag satt och betraktade dem båda. Detta är på riktigt. Vad skulle de säga till mig? Vilken skulle min diagnos bli?
Så blev jag till slut inkallad på ultraljudsundersökning. Läkaren gick igenom mitt högra bröst varpå han vände sig till mig.
-Jaha, så blev du allt inkallad i onödan, upplyste han mig om. Här finns inget att oroa sig över, men vi hade inga tidigare bilder att jämföra med. Unga kvinnor (!?) har ofta mycket körtelvävnad i brösten som kan kännas men inte är något att oroa sig över.
En sådan lättnad jag kände. Kunde ha tagit tag i öronen på läkaren och gett honom en flatpuss mitt i nyllet, men hindrade mig från det under största självbehärskning. Skuttade ut ur undersökningsrummet med lätta steg. Kändes som att ha fått livet tillbaka, fast det aldrig varit borta.
Denna episod leder ändå till en viss eftertanke hos mig. Kanske dags att evaluera sina premisser och sätta målsättningen i livet på det som verkligen gör en lycklig. För att livet inte bara ska bli en transportsträcka, där till och med ledigheterna passerar utan riktig närvaro.
-Mindfulness, hör jag min kollega SACs ord eka i mina tankar.
Absolut! Hädanefter är det mindfulness som gäller. Idag skänker jag en slant till rosa bandet och ägnar tankarna åt mina medsystrar och -bröder (prostatacancer finns också på livets meny) som inte får samma lättande besked utan får gå hem med ett mycket tyngre. Jag tänker på kvinnan i väntrummet, hon den ledsna, och undrar hur hon mår ikväll?

Att bryta cirkeln

2010-04-09T18:23:00.000+02:00

Var hemma hos grannen på besök härom veckan. Till min förtjusning såg jag att hon hakat på den nya tofs-trenden myntad av Maria Montazami, en av Hollywood-fruarna.
-Min första tofs, kvittrade grannen. Inköpt på Tiffanys i Stockholm för 220 kr på rea.
-Va´? flämtade jag. 220 kr på REA!!!
Men den var vit och fin och prydde sin plats på en dörrknopp. Själv har jag gett upp alla försök till någon form av heminredning. Om jag vid något inspirerat tillfälle kommit mig för att inhandla några piffiga kuddar till soffan i vardagsrummet, så ingår de snart som vapen i något kuddkrig. Har jag någon gång försökt få till en mer inbjudande presentation av vardagsrumsbordet, så drunknar mina vedermödor inom kort under högar av tidningar och ritpapper. Bara att åstadkomma en normal middagsdukning hemma hos oss kräver en djup dykning ner bland post och annat bråte som familjen anser vara behövligt just där på köksbordet.
När jag lämnar familjen att husera fritt inomhus och istället försöker ägna mig åt att få någon slags ordning i trädgården röner jag ingen större framgång där heller. Har jag planterat en prydnadsbuske på sommaren, har den körts över med pulka på vintern. Sorgset kan jag bara konstatera att det enda som blivit kvar av min buske är några ynkliga pinnar som sticker upp ur marken. Bakom garaget har yngsta sonen förvandlat min gröna, visserligen mossbelupna, oas till en lerig fotbollsplan.
Men jag minns en annan tid, innan barnen, medan jag fortfarande höll oredan stången. På den tiden hade jag bara maken att hålla efter. Bara en som drog fram och "glömde" lägga tillbaka.
-Complete the circle, mullrar min amerikanskättade kollega. Det är vad jag brukar uppmana familjen när de inte lägger tillbaka grejerna.
Tiden innan barnen bestod av fler kompletterade cirklar än idag. På den tiden hyrde en 4-barnsmamma med familj och färre kompletta cirklar än jag hade, huset mitt emot vårt.
-Men det ser ju inte ut som om det bor någon här, hojtade hon när hon en dag stod och betraktade min ordning.
Min förstfödda låg fortfarande i magen, så saker och ting fick ännu ligga där man lagt dem. Ett par år senare var hon emellertid tillbaka.
-Ja, nu kan man se att det bor folk här, log hon förnöjt betraktandes de drivor av icke-kompletterade cirklar som täckte golvet, samt möjligen även de jack och håligheter som sonen med hjälp av dessa cirklar tillfogat parketten.
När jag idag sitter och suckar över alla kvarglömda saker kan jag plötsligt komma på mig själv med att le åt de där radiostyrda bilarna som stått och dammat i hallen sedan i höstas i väntan på våren. Jag skrattar till vid åsynen av makens "senilhörna" i köksskåpet där han förvarar nycklar, plånbok, mobiler och deras laddare, solglasögon, alcogel, rabattkuponger från McDonald´s och allt annat för de dagliga behoven. Istället för irriterad blir jag alldeles varm i kroppen av tygödlan och örnen av plast som istället för ljuslyktor a la Ernst Kirchsteiger pryder fönsterbrädan eller där högen av dekorativa inredningsböcker borde ligga istället hittar sonens pingisracket. För här bor det någon. Här bor min familj.

Vardagslyx

2010-04-07T21:18:00.000+02:00

Jag älskar att cykla. Far fram som ett jehu genom Sollentuna och närliggande kommuner. Känner mig (och ser antagligen också ut) som Hedvig, hon som hade ugglan på taket, när hon rak i ryggen kom ångande på sin postcykel. Jag känner mig så lyckligt lottad som bor där jag bor. Inga mastiga backar att trampa uppför, bara långa rakor att sträcka ut på. Och jag vet vad jag talar om, kan jag säga, född och uppvuxen i Sundsvall som är allt annat än en cykelvänlig stad. Att cykla i Sundsvall, denna annars så trevliga stad, är som att köra halfpipe. Staden ligger nämligen inklämd nere i dalen mellan Norra och Södra berget. Själv bodde jag på Södra. Ibland på vintern när man skulle hem med bussen från stan, och då körde den inte rakt upp utan runt och mer utmed berget, var samtliga passagerare beordrade att ställa sig längst bak i bussen för att den överhuvudtaget skulle orka upp. Jag skojar inte. Ibland när man skulle ner till stan igen, så gick det inte att svänga på de hala vintervägarna. Istället bara gled bussen och man fick helt enkelt ta vägen om den gata där bussen behagade glida in. Tog ju körkort där uppe också. Gissa om man blev bra på "start i motlut".
Så är det inte i Sollentuna. Här finns vare sig mot- eller medlut. Därför cyklar jag oftast varhelst jag ska. Min absoluta favorittur är att cykla ner till Edsviken och utefter Edsviksvägen ner till båtklubbarna i Tegelhagen. Där tar jag in på skogsstigen som går utmed vattnet, genom polisskolans grindar (som håller öppet till sena kvällen) och hela vägen till Ulriksdals slott i Solna. Väl där tar jag mig ett glas vin på Slottscaféet innan jag cyklar samma väg tillbaka. Hur trevligt är inte det en varm sommarkväll med maken i släptåg? Jäkligt trevligt, kan jag säga. Detta är min i särklass främsta favorittur, då den ju också är kopplad till en belöning i form att ett glas vin i trevlig miljö. Är killarna med får de glass på samma café.
Maken försöker titt som tätt att få med mig på andra rundor. Ibland cyklar vi därför istället norrut, förbi Shell på Kanalvägen, utefter Sveavägen och Trädgårdsvägen, via kolonistugorna i Knista, under E4:an och förbi Bögs gård för att slutligen komma fram till Översjön i Järfälla. Trevligt även om det inte erbjuds något vin på slottscafé.
Men idag gick cykelfärden till Coopen i Häggvik. Det enda vin de hade där var matlagningsvin till fiskgrytan som tillagades senare på kvällen. Det får väl duga i väntan på att sjövägen till Ulriksdals slottscafé ska tina fram och bli cyklingsbar igen. Som jag längtar efter denna vardagslyx.

Vårtecken

2010-04-05T10:41:00.000+02:00

Men vart tog våren vägen? Snön bara vräker ner här i Helenelund. Suck! Nu hoppas jag verkligen att mina teorier om att nyfallen snö hjälper den gamla kvarvarande att smälta bort. För på torsdag har de lovat våren tillbaka och därefter vill jag inte se mer snö.
Var i Väsjöbacken och åkte skidor i lördags. Motvilligt och med hängande huvuden fick jag med mig familjen. Tänkte att vi skulle ta vara på den sista snön och samtidigt passa på att vara ute lite i solen. Vilken dag vi fick. Perfekta backar, ingen liftkö och fika ute i solen. Om man blundade där man satt med sitt kaffe kunde man nästan låtsas att man var i Alperna, och att det inte var kaffe man drack utan jägertee. I brist på strohrom fick det bli kaffe.
Men visst har våren kommit till Helenelund. Både krokus och snödroppar blommar för fullt här hemma och i dikesrenarna lyser det gult av tussilago. Hörde på radion att tranorna anlänt till Honborgarsjön för sin sedvanliga trandans. Tranor lever i samma parförhållanden livet ut fick vi veta och att man därför inte tror att trandansen är en parningsdans utan snarare ett sätt att stärka förhållandet.
-Bah, utropade maken vid denna information. Det har dom ingen aning om.
-Så du påstår att du aldrig har struttat runt för att stärka ditt förhållande? undrade jag.
-Om jag någon gång struttat runt i något som liknat en trandans så ber jag så mycket om ursäkt, bullrade maken.
Kisande betraktade jag maken. Så vad är det om då, de där tidiga vårdagarna då det struttas runt i trädgården i snickarbyxorna? Är inte det en slags trandans? Något snickrande har det då i alla fall inte blivit. Med höjda ögonbryn lät jag saken bero. Ute ser det just nu ut som om det är ett tag kvar tills det är dags för snickarbyxorna. Idag låter jag påskfjädrarna hänga kvar och torka ute i träden. I väntan på våren.

Det är så trendigt i år...

2010-04-02T10:30:00.000+02:00

Så var det dags för uppdatering av vårgarderoben. Inte för mig, men för husets unga herrar. Det ska vara ny vårjacka, nya gympaskor, nya mjukisar. Det var fasligt vad de växt under vintern.
Är det bara mina ungar, eller är jeans helt ute? Det betraktas närmast som ett straff att behöva bära byxor. Nu är det mjukisar som gäller. Dryftade saken med en branschkollega, vars barn går i privatskola inne i Stockholm.
-Samma sak där, svarade hon. Det är bara dyrare mjukisar.
Himlandes med ögonen lommade jag således efter äldsta sonen från butik till butik för att hitta vårjacka av rätta märket. Annars är det yngste sonen som är familjens modelejon. Av honom hade jag i uppdrag att hitta Adidas Condivo fotbollsbrallor. Troligen fick jag hjälp av högre makter med detta för jag hittade sista paret, som också råkade vara i rätt storlek. Resten av dagen var jag "världens bästa mamma".
Nåja, det var inte mycket annorlunda på min tid. Bergis och Mac Free, hette jeansen som gällde i lågstadiet. Någon som minns? Till min stora förtret var jag för liten för Puss & Kram. Oj, vad det grämde mig att de där superläckra jeansen med hög midja och knappar på framfickorna (har jag för mig att det var) inte fanns i min storlek.
I mellanstadiet kom de urblekta, ballongliknande jeansen som skulle bäras med militärskärp. Viktigt var också att skärpet inte var väl instoppat i hällorna, utan änden skulle istället hänga lite slarvigt utefter ena benet. Sedan kom trenden med målarbyxor, inköpta på Arbetarboden i Sundsvall, insydda nertill och färgade i någon pastellfärg. Superinne 1980. I alla fall i Sundsvall.
På högstadiet var det endast Levi´s 505:or eller möjligen 501:or som skulle sitta på. Alla andra nummer var töntiga. Sedan skulle jeansen sys in nertill innan de gick att använda. Och när de blivit välanvända skulle de lappas till oigenkännlighet och därtill sys ut med kilar i sidorna. För komplett outfit krävdes collegetröja. Eller gärna två, varav den övre hade ärmarna avklippta. Tror inte att jag hade på mig annat än Levi´s jeans och collegetröja under hela högstadiet. Collegetröjor hade jag dock i mängder och flertalet hade modifierats genom att få ärmarna avklippta, halsen uppklippt till båthals eller två som klippts av diagonalt på mitten och sytts ihop med varandra för en tvåfärgad effekt.
Kanske var det bara vi i Sundsvall med klent utbud i butikerna, som var tvungna att modifiera allt innan användning. Man kan ju annars tycka att det borde varit någon trendguru som fattat galoppen och designat kläder som gick att använda direkt.
I somras noterade jag med viss munterhet att hudfärgade nylonstrumpbyxor hade fått ett kraftigt uppsving och bars av i stort sagt alla tonårstjejer mellan 13 och 15 till korta shorts och ballerinaskor. Nylonstrumpbyxindustrin måste ju själva blivit tagna på sängkanten. Att efter mångårig tantstämpel och utan egentlig marknadsföringsstrategi, plötsligt vara tillbaka i trendfacket. Vad hände?
Nu, precis som då ter sig kidsen stöpta i samma form, det är bara formen som ändrats under åren.

Skev verklighetsuppfattning, eller...?

2010-03-30T21:16:00.002+02:00

Jag har inte drabbats av någon större livskris än. Ingen åldersstress har ännu gett sig till känna. Nu undrar jag om detta egentligen beror på att jag inte har insett min verkliga ålder. När jag läser i tidningen om "kvinna i 40-årsåldern" så ser jag framför mig någonting annat än någon liknande mig.
-Jasså, en så gammal, tänker jag för mig själv.
Vad som emellertid fått mig att fundera är ungarna. De verkar inte ha samma bild av mig som jag har. Jag verkar ha gått från "när jag blir stor ska jag bli mamma" (sagt av min äldste son i småbarnsårsåldern) till "åh, gu´ va´ pinsam" (sagt av samma son mer nyligen). När hände detta?
Okej, jag läser inte Veckorevyn längre, men inhämtar motsvarande information ur Aftonbladets helgbilagor. Jag kanske inte kan nämna några EMO-band så där i all hast, men börjar ofelbart att headbanga vid tonerna av Iron Maiden´s "Number of the beast". Detta är ett men jag har kvar sedan tonåren, men som enligt min mening inte borde ge många vuxenpoäng. Kanske inte är speciellt trendig heller, men vad är det för fel på klassisk? En klassiker går väl aldrig ur tiden, eller?
-Tycker du att jag ser gammal ut? frågade jag således maken en morgon vid frukostbordet.
-Tja..., svarade maken dröjande. Du ser väl ut att vara i den åldern du är.
-Mäh, ser jag ut att vara jämnårig med Anna Skipper? undrade jag upprört.
-Mmjaa..., svarade maken tvekande.
-I så fall ser du ut som Fredrik Reinfeldt, pep jag i falsett.
Men det finns nog fler där ute med motsvarande skeva verklighetsuppfattning som mig. Skickade över länken på denna blogg till min gamla klasskompis från grundskolan.
-Jag fattade först inte att det var du som skrev, svarade hon tillbaka. 40 nånting, det låter så himla gammalt. Är det du, verkligen?
Tja, tänkte jag i mitt stilla sinne – och du.

Jag sköter mitt, jag

2010-03-26T22:59:00.001+01:00

Jag hade tidigare en väldigt gul bil. Det var en bra bil på många sätt och ett av dem var att folk hälsade. Av den enkla anledningen att jag syntes. Nu har jag en grå bil, bland så många andra grå bilar. Ingen hälsar längre när jag far fram på gatorna i Helenelund. Jag hoppas och tror att det är för att jag inte sticker ut på samma sätt som jag gjorde i min gula bil. Jag syns inte längre. Men för en man syns jag fortfarande.
Vår relation började redan på den gula bilens tid. Ofta, om inte dagligen, passerade vi varandra. Jag på väg hem från mitt arbete, han på väg hem från sitt. Alltid någonstans mellan Love Almqvist och Granvägen. Jag minns inte hur det började, vem som tog fösta steget. Antar att det var så att vi sågs så ofta att det till slut blev ohållbart att inte hälsa, men vår relation utvecklades sedermera till att vi alltid hälsade.
Sedan bytte jag bil till min nuvarande gråa och folk slutade hälsa. Jag trodde nog att även hälsande mannen skulle missa mig, men han såg. När jag första gången passerade honom i min nya bil, kikade han bara upp som vanligt och vinkade glatt.
Jag berättade för maken om denna mystiska man som alltid hälsar så glatt och döm om min förvåning när maken direkt visste vem jag talade om.
-Jag vet precis vem du menar, svarade maken ivrigt. Ser honom ofta, om inte dagligen. Hälsar alltid.
Nu har det gått en tid av hälsande och det känns liksom som om vi borde ta vår relation vidare på något sätt.
-Vi borde bjuda in honom på en öl, sa maken en dag när mannen som vanligt passerade vårt hus glatt vinkande.
-Kan man det? undrade jag tveksamt medan jag såg efter mannen som försvann uppför Granvägsbacken. Vi känner ju inte honom.
Vad skulle han tro? Är det inte lite framfusigt att flyga på folk och bjuda in dem på öl? Speciellt de man inte känner. Vilka galningar skulle han inte kunna ta oss för?
Vi ser honom fortfarande, lite senare än vanligt kan jag tycka. Jag har ofta redan hunnit hem och är på väg ut med maken på vår sedvanliga kvällspromenad. Vi diskuterar honom. Var kan han tänkas bo, har han familj, barn också rentav, vad sysslar han med? Det enda vi tror oss veta är att han nog arbetar i Kista, men det kan ju vara så att han kommer hem med T-banan och att detta är orsaken till hans sena ankomst. Man kan ju undra vad han tänker?
-Där kommer hon hem igen. Jasså, han är redan hemma. Så där bor dom - båda två. Det är till att vara ute och motionera igen. Undrar om dom bjuder på en öl?
Nä, så tänker han nog inte. Han kanske inte ens dricker öl, även om han ser ut att göra det. Det är nog bäst att bara fortsätta hälsa, men därefter sköta sitt. Som vanligt. För tänk! Hur skulle det se ut om man plötsligt fick för sig att ropa till honom, inget ont anande och på väg hem efter en lång arbetsdag.
-Halloj där! Ska´re va´en stänkare?
Från bakom busken. Som ”grannen” i Beck-filmerna. Nä, det är nog bäst att bara sköta sitt.

En sån där dag...

2010-03-23T22:42:00.002+01:00

Usch, vilken morgon. Den började bryskt med att jag hade sönder tv:ns antennkabel. För att se på morgon-tv var jag tvungen att dra ut antennkabeln från tv:n i sovrummet och flytta den till tv:n i vardagsrummet. Det är ju värre än på 70-talet då man var tvungen att stega fram till tv:n för att byta kanal. Ändringen från analog till digital tv har tagit mig längre tillbaka än någonsin. Vi har en tv på övervåningen, en på undervåningen och en i sovrummet, också den på undervåningen. Då vår satellitdekoder står på övervåningen, var man tidigare tvungen att springa upp dit för att byta kanal på den tv som står på undervåningen och som är kopplad till samma dekoder. För att befria oss från denna extra motion, köpte vi oss en tv med inbyggd digitalmottagare. Den fungerade ett tag, men gav upp mitt i vinter OS. Tv:n i sovrummet är kopplad till en antennkabel från fiberkabelanslutningen, så för att återigen kunna se på tv i vardagsrummet på undervåningen var vi tvungna att flytta antennkabeln från sovrums-tv:n till undervåningens vardagsrums-tv, varje gång man ville sitta och se på tv i vardagsrummet. Antennkabeln till fiberanslutningen löper från kontoret, så hur vi än gör så är det en massa sladd genom huset.
Bara detta arrangemang skapar en viss stress. Vad som hände denna morgon när jag skulle flytta antennkabeln från sovrums-tv:n till undervåningens vardagsrums-tv var att jag drog sönder kontakten när jag drog ut den. Uppretad rev jag ut sladden ur tv:n och tryckte ner den i lådan under.
-Vi kan flytta till hyresrätt, tröstade yngsta sonen som precis varit på besök hos sin faster i ny hyresrätt-tvåa. Då behöver man bara ringa på någon.
-Mitt WoW account är hackat, vrålar den äldsta sonen från bakom datorn.
Suck, ännu en sak att ta tag i. Det är ju jag som står för kontot för World of Warcraft.
Sammanbiten föser jag ut sönerna till bilen för att droppa av dem vid skolan innan jag åker till jobbet i Uppsala. Innan vi är iväg måste min kvarglömda matlåda, likaväl som yngsta sonens kvarglömda ryggsäck, in och hämtas . På vägen till skolan blir jag hindrad av grannens mycket breda bil. Vi kan inte mötas pga att kommunen inte har ploga vägarna tillräckligt breda för både mig och grannen. Försöker köra åt sidan in på en uppfart, men det räcker inte för grannen som får backa tillbaka varifrån hon kom. Hur tänker man när man köper en så bred bil när man bor bland småvägarna i Helenelund, undrar jag irriterat.
Droppar av killarna vid Eriksbergs torg, de får gå sista biten, och svänger norrut på Eriksbergsvägen. Där är sopbilen! Hur lång tid kan det ta att tömma sopor på Eriksbergsvägen? Länge, tydligen! Kön bakom ringlar sig oändlig, men sopåkarna gör sig ingen brådska. Varför måste de tömma sopor kl. 08.00 på en vardagsmorgon när alla ska till arbetet, tänker jag bittert.
Och alla dessa 30-skyltar. Leder de verkligen till det bättre? Är man inte bara mer fokuserad på dessa gatlopp som alltid utspelar sig vid de "midjor" som kommunen har byggt vid 30-skyltarna. Ska grannen eller jag hinna först igenom? Gasar, gasar och tvärnitar - nä, idag var det grannen som hann föst. Men i morgon...då tar jag honom.
Det är ett stort, fett, grått, tungt moln över Sollentuna den här morgonen när jag motigt rattar mig iväg mot Uppsala.
På vägen upp ringer jag maken för att få lite tröst och förståelse. Där kammar man noll.
-Man får ha vilken bil man vill, även när man bor i Helenelund, säger maken myndigt. Vi har ju en stadsjeep. Inte speciellt liten, den heller.
Och inga skulle bli gladare än sophämtarna om de fick köra på natten. Det är sådana gnällspikar som jag, får jag veta, som förhindrar detta genom att klaga på att sopbilarna stör nattsömnen. Va? När har jag klagat på störd nattsömn? Sover som en klubbad säl på nätterna. Faktiskt!
-Varje gång du ringer och även när du är gnällig, fnissar maken, gör det mig glad ändå.
Vilka kärleksfulla ord. Maken tycker allt bra om sin lilla fruga i alla fall, ler jag för mig själv. Gnällig eller ej.
-För jag har ändrat ringsignalen när du ringer, förklarat maken, till Surfin´ Bird.

I en klass för sig

2010-03-21T22:49:00.004+01:00

Så är det snart dags för påsk igen. Såg att grannarna hade börjat pynta så smått. Var ute och handlade och passade då på att köpa med mig några små, luddiga påskkycklingar. Medan jag letade rätt på några tåliga blommor att förgylla barnens rum med nu när det börjar våras, passade maken på att förälska sig i en skapelse som inte var av denna värld. En slags växt var det, en taggig pinne med en topp som såg ut som en fotografiskt fryst explosion. Euphorbia lactea. Ja, ja den fick väl följa med hem.
Väl hemma åkte påskpyntet fram. Inget märkvärdigt, men lite kycklingar, någon tupp och så en gul bordsduk. Det är allt bra mysigt med storhelger. Väntar nog lite med påskriset i alla fall.
När det var klart satte vi oss ner, maken och jag, vid vår gula bordsduk med varsin dry martini och bara njöt av söndagens lugn.
-Den är helt i sin egna klass, suckade maken kärleksfullt betraktande euphorbian, som han försiktigt placerat i en kruka på bästa plats i köksfönstret.
-Det kan man lugn säga, svarade jag och undrade vad i hela friden han kunde ha sett hos den.
Maken reste sig för att ge föremålet för sin kärlek en skvätt vatten.
-Oj, såg du, sa han förvånat. Jag tyckte att den riktigt sträckte på sig.
Jag försökte se efter, men allt jag såg var en taggig stam som slutade i en slags uppkastning av växtmassa. Undrar just om det ska bli något mer av den där toppen, eller om den bara ska vara så där?
Utanför fönstret vräkte snön ner. Jag är av den tron att nysnö hjälper den gamla snön att töa bort fortare. Kanske för att den slaskar uppe på den gamla, som då luckras upp. Jag vet inte.
-Det är minus två grader muttrade maken. Jag tror inte att dina teorier håller.
-Du ska se, sa jag. Nästa vecka kommer det att töa undan riktigt duktigt.
-Dream on, svarade maken sarkastiskt.
Jag försökte locka fram lite vårkänslor hos maken med Vivaldis Fyra årstider. Undrade om han inte kunde höra hur vårbäcken riktigt porlade genom musiken, men han ruskade bara sammanbitet på huvudet, vände blicken mot fönsterbrädan och sprack upp i ett saligt leende.
-Av en helt egen klass, suckade han förnöjt.

Drunknar i erbjudanden

2010-03-19T21:56:00.001+01:00

Jag vet inte vad det är med maken och köksknivar, men han älskar dem. Så fort det kommer ett erbjudande eller något som involverar köksknivar så är han på. Vi hade t ex en prenumeration på Allt om Resor ett tag. Då jag aldrig hade tid att läsa tidningen så valde jag att säga upp prenumerationen. Döm om min förvåning när tidningen fortsatte att komma hem i brevlådan.
-Men det var väl fasiken också att de inte ska förstå när det är nog, sa jag till maken en kväll när jag åter igen hittade tidningen i högen av post och stegade iväg mot datorn för att skriva dem ett sanningens ord.
-Eh...hm...de hade ett bra erbjudande, harklade sig maken.
Jag såg undrande på maken, men lät saken bero. När jag åkte till Japan för något år sedan, var det enda maken önskade sig en keramikkniv. Jag hade ingen aning om hur de såg ut, men lyckade till sist hitta en. Måste motvilligt erkänna att detta är den i särklass bästa kniv vi har hemma i knivlådan.
-Vad var det jag sa, kuttrar maken belåtet.
Oj, som han vårdar den där keramikkniven. Använder den ju själv allt som oftast, vilket vanligen leder till bannor från maken. Hur kan jag stoppa keramikkniven i diskmaskinen? Det fattar jag väl att den inte är gjord för det. Och hur i hela friden kan jag lämna den under disken i diskhon, den kan ju för guds skull gå sönder.
-Det hör man ju på namnet - KERAMIK - ömtåligt, tillrättavisar maken buttert.
Har en tid försökt förmå familjen att haka på erbjudandet från Linas Matkasse. De skickar en färdig matkasse med ingredienser och recept, allt hemlevererat direkt till dörren. Matkassen räcker till fem dagar och fyra personer och innehåller kött, fisk, fågel och en dag är vegetarisk. Mindre planering för mig.
-Livet är för kort för vegetariskt, bullrade maken.
Har aldrig fått något gehör för denna idé hemma, men idag kom ett erbjudande från Middagsfrid. Maken var eld och lågor.
-Det här ska i ha, kvittrade han och fladdrade med reklamerbjudandet framför näsan på mig. Färdig matkasse med ingredienser och recept för hela veckan, allt hemlevererat direkt till dörren.
Detta fick mig nu att höja en aning på ögonbrynen. Vad kunde det möjligen vara som fått maken att tycka att livet var tillräckligt lång för en vegetarisk maträtt i veckan. Hur skiljde sig Middagsfrid från Linas Matkasse.
-Satake-kniv, svarade maken drömskt, de skickar med en äkta japansk satake-kniv.
Med en suck reste jag mig upp från köksbordet. Vår knivlåda är redan till bredden fylld med makens alla "erbjudanden". Jag rev med mig dagstidningen och under den blottade sig tre nya knivar, fortfarande kvar i förpackningen.
-Och vilka är det här då? undrade jag förvånat.
-Jaha, dom, svarade maken som om det var den självklaraste sak i världen. Det är ju erbjudandet från Allt om Resor.

Att inte döma hunden efter håren

2010-03-16T23:47:00.002+01:00

Jag är generaliseringarnas mästare. Enligt några av mina antaganden har snygga förpackningar motsvarande innehåll, är hamburgare alltid rätt och medelålders män bakom ratten på en Audi alltid aggressiva. Mina teorem kanske inte skulle hålla för en djupare filosofisk analys. Jag är alldeles för inkonsekvent, min bevisning alltför svag och skenet bedrar mig allt som oftast.
Som doktorand arbetade jag vid en institution tillsammans med en riktigt gemen man. Han var så elak, ryktades det, att han var bannlyst från all forskning i hela den delstat i USA varifrån han var bördig. Doktoranderna flydde i tårar från hans laboratorium. I min grupp hade vi en mycket trevlig forskarassistent. Hon och hennes familj envisades med att bjuda honom till sig gång efter annan. Jag kunde inte förstå hur detta kom sig. Han var ju han så ovanligt otrevlig. Vi ett tillfälle, kan nämnas, hade hennes dotter i 7-årsåldern tagit skolfotografier. Han betraktade fotot på den lilla dottern, varpå han informerade oss alla om vilken rysligt ful klänning dottern bar. Sådan var han. En dag blev jag varse att han delade boende med sina två, små marsvin. Från den dagen såg jag honom i nytt ljus. En man med marsvin måste någonstans därinne känna ett visst mått av empati, trots allt. Så varifrån kom då denna bitterhet? Det fick jag aldrig veta.
På jobbet brukar vi tala om rufs- och svanfaktor. Hög rufsfaktor har den som går omkring med gylfen öppen och tröjan bak-och-fram. Hög svanfaktor har en person som är välsminkad, välmanikyrerad, välklädd och välfriserad. Vi hade teambuilding-dag på jobbet i höstas då vi ägnade oss åt olika teambuilding-aktiviteter. En handlade om överlevnad efter en tänkt flygplanskrasch mitt ute i en snöig, kall vildmark. Där satt vi och försökte komma överens om vilka sex stycken saker som, från den lista vi hade blivit tilldelade, kunde vara oss mest behjälpliga för vår överlevnad. Med oss hade vi en riktig svan. Hon lyssnade på oss en stund, kollade så att naglarna var i ordning, rättade till en hårtest som legat fel varpå hon meddelade oss vilka saker hon ansåg att vi främst skulle komma att behöva. Bland annat var det stålull och en gammal tändare utan gas. Vad det mer var minns jag inte så noga. Vad jag däremot minns var min förvåning över hennes vetskap att man med gnistan från stiftet som var kvar i tändaren, kunde göra upp eld med hjälp av stålullen och pinnar som vi hade fått veta fanns för insamling i omgivningen. Så var hade hon då hämtat denna essentiella kunskap? Hon såg då sannerligen inte ut att ha tillbringat många timmar ute i ödemarkerna. Hemifrån tv-soffan, delgav hon oss, hade hon studerat Survivalman på Discovery Channel. Och vem sa att tv-tittande inte är hälsosamt? Det kan ju vara rent av livsavgörande, för guds skull. Fem av de sex saker som hon plockat ut , fick vi senare veta, var bland de mest viktiga enligt överlevnadsexperter. Vi andra hade dött där ute i vildmarken. Hon hade överlevt och hade förmodligen då fortfarande varit prydligt tillrättalagd.
Under min tid i Helenelund har familjen kommit att umgås med en del av grannarna. Detta är helt vanliga familjer, föräldrar med helt vanliga arbeten och barn med helt vanliga intressen. Kort sagt, inget utanför det ordinära. Trodde jag! Av en händelse talade jag här om dagen med en väninna i grannskapet om valutaväxling. Hon berättade att hon vid ett tillfälle i Syrien växlat pengar till mycket hög avgift bakom ett skjul. Jag undrade förståss hur det kom sig att hon varit i just Syrien, enligt min mening en aningens ovanlig semesterort. Hon berättade att hon varit där under sin tid i trolleribranchen. Va? Trolleri? Jag trodde att jag hört fel, men hon berättade att hon arbetat som trolleriassistent och då turnerat land och riken runt, bland annat som svävande damen. Jag lyssnade med höjda ögonbryn på hennes minst sagt udda berättelse.
-Men jag var tvungen att lägga av när jag blev gravid, avslutade hon sin berättelse. För en del trick var jag tvungen att vika ihop mig i en låda, förklarade hon. Blev för tjock helt enkelt och fick inte längre plats i trollerilådan.
Människor är inte alltid vad de ser ut att vara. Nästa gång du står i kassakön på ICA, se dig omkring! Kanske står du bakom en svävande dam. Vem vet?

Att döma hunden efter håren

2010-03-14T23:03:00.004+01:00

For till Stinsen för att handla på Vinn idag, bara för att finna att man bytt namn till City Gross. Varför har man bytt namn till City Gross? Hur sexigt är det? City Gross, det får mig att känna mig som en medelålders fru med två ungar och boende i förort. Eh...ja, ja jag vet, men jag ser mig mer som "sportig, gift kvinna med två välartade söner och villa i norrort". Kan man få lite flärd här? I nya Sollentuna centrum, där har man förstått. Där glider jag över röda helteckningsmattor, under vita, draperade tyger i taket på min väg till ICA. Om jag inte orkar ta mig hela vägen fram kan jag ta mig en latte vid elden som Wayne´s Coffee erbjuder sina gäster. Eller rent av ett glas vin på Verandan. Japp, där förstår man mig. Men idag var det alltså City Gross. Jäkla affär, rörigt är det också nu när de håller på att ändra om.
-Men det har ju varit City Gross i flera år, sa maken bevandrad i livsmedelsbranschen. Det är ju bara namnet som har ändrats.
-Här handlar vi aldrig mer, svarade jag surt.
-Det är som vilken affär som helst, muttrade maken.
Själv är jag av eller på, det är svart eller vitt. Maken är mer jämn i humöret och agerar mer i det tysta. Som den gången när han, som arbetar som säljare i brödbranchen, tyckte att det saknades shorts bland arbetskläderna och klippte av uniformsbyxorna. Eller då han var missnöjd med den babyblå färg som företaget tyckte att alla säljare skulle bära, och därför färgade om alla piké-tröjor till svarta. Fast han använde för lite färg till för många tröjor, så de blev gråaktiga istället.
Det finns trots allt några saker som maken högljutt går igång på. En sak som han ljudligt protesterar över, visserligen bakom gardinen i köket, är när en kvinnlig hundägare i grannskapet kastar hundbajspåsen i vår soptunna. På lördagsmornar dyker hon upp med sin hund, ser sig omkring innan hon hastigt låter påsen slinka ner i vår tunna för komposterbart. Alltid vår tunna. Jag har försökt att lugna maken med visdomen att det nog inte adderar så mycket till sopavgiften att hon slänger med sin bajspåse. Vi betalar på vikt här i Sollentuna. Men detta gör alltså maken topp tunnor rasande.
En annan sak som maken brinner för är ekologiska mejeriprodukter. Jag föreslog vid detta tillfälle att vi skulle välja vanlig mjölk istället för ekologisk pga det längre hållbarhetsdatumet.
-Så vi ska skita i korna nu också, väste maken mellan tänderna.
Jag är mer för förpackningar. Väljer t ex vin, schampoo eller kaffe bara för att förpackningen är snygg. Om innehåller är bättre eller ej vet jag inte, men jag vill få en positiv känsla när jag köper något.
I och med att det är måndag i morgon så är det dags att starta diet. Ja...okej...det gick inte så bra förra veckan. Men nu är det måndag och dags för nya tag. Delgav därför maken information om att han från och med i morgon och fram till påsk ska få leva på enbart GI-kost. Maken kollade med besvikelse ner i kundvagnen.
-Elvahundra spänn och inget gott.

En ryslig historia

2010-03-12T19:18:00.003+01:00

Det har verkligen varit en vårvecka den här veckan. Så soligt och varmt att man nästan kan skymta asfalten genom snön på vägarna här i Helenelund. Våren brukar ju föranleda vårstädning, vilket får mig att minnas en garagestädning som vi hade här hemma ett år. Vi hade hyrt container och allt. Vissa människor är samlare och andra är kastare. Maken hör till den tidigare sorten och jag räknar mig till den senare kategorin. Jag bar således ut saker ut garaget medan maken bar tillbaka dem in igen. Ut ur garaget bar jag mina gamla lurviga after ski-boots från 70-talet, varpå maken bar tillbaka dem in. Jag har försökt att bli av med de där gamla bootsen i flera år, men de har liksom hängt sig kvar av någon anledning. Smått skalliga har de blivit med åren också. Jag frågade maken vad i all världen han skulle med bootsen till.
-Man vet aldrig när de kan komma till användning, svarade han och stälde tillbaka dem på hyllan.
I ett obevakat ögonblick hämtade jag ut dem ur garaget och tröck ner dem i containern, under lite bråte så att de inte skulle synas. Ja, så där höll vi på tills grannen kom ut och ställde sig bredbent på garageuppfarten med händerna i sidan.
-Ser ut som om du behöver lite hjälp här, sa han vänd till mig.
Fick därmed hjälp av grannen att mota bort maken som desperat försökte få tag i vad han kunde av skräpet. Märkligt nog, vartefter garaget tömdes på gamla grejes så fylldes det på av andra gamla grejer. Från grannens garage. Tror jag kammade plus-minus-noll den där dagen.
Några dagar senare när jag en morgon skulle ut och hämta tidningen råkade jag kasta ett öga bakom garaget. Där fick jag se en skymt av något lurvigt som stack fram under presenningen. Tog några snabba kliv fram och drog hastigt bort presseningen för att se vad som där dåldes. Nackhåren reste sig och huden knottrade sig på armarna. Men va fa... Samma känsla drabbade mig som den gången när vi i på en engelska-lektion i högstadiet läste en riktigt ruskig historia om två män som blivit fast i en snöstorm uppe i bergen. Efter mycket stretande kom de slutligen fram till en övergiven stuga i vilken de sökte skydd. Den ena var redan så illa därän av köld att han senare avled. Den andre grävde då ner sin vän i snön utanför, höll en kort ceremoni för vännen och gick därefter och lade sig för natten. På morgonen dagen därpå hittade han sin döde vän sittandes vid köksbordet. Skräckslagen grävde han ner honom igen under snön, bara för att morgonen efter åter igen finna vännen sittande vid köksbordet. Historien slutade med att man hittade honom galen i stugan och på något sätt kom man fram till att det var han själv som gått i sömnen varje natt, grävt upp sin vän och placerat honom vid köksbordet. Samma känsla som då, drabbade mig nu när jag stod där och tittade ner på det som dålde sig under presenningen. Där stod de, prydligt uppställda bakom garaget - mina gamla lurviga after ski boots från 70-talet.

Shopping när och fjärran

2010-03-10T23:25:00.002+01:00

Jag vill slå ett slag för Malmö. Hade inte varit där själv förrän hösten 2009, men vilken shoppingstad. Här hittar man alla möjliga småbutiker med kläder, inredning, skor, mm blandat med de större kedjorna. Det var också i Malmö jag upptäckte Håkanssons (www.hakanssons.com). Hade aldrig hört talas om denna skoaffär. Helt underbar och väl värd ett besök.
Düsseldorf med sin lokalisering i Ruhrområdet kanske inte är den stad man först och främst tänker på när man börjar planera sin semester. Tänk om! Düsseldorf har allt, i alla fall som jag gillar. För den shoppingsugne finns Königsallee (eller Kö, som Düsseldorfarna själva kallar den). Här trängs modehusen med varandra. Efteråt tar man sig en härligt skummande öl i Altstadt bara ett stenkast ifrån, på andra sidan Heinrich-Heine-Allee. Här hittar man ett gytter av barer och restauranger. Väl värt ett besök är Fischhaus (www.fischhaus-duesseldorf.de) på Berger Straße 3 i Altstadt, som serverar underbara fisk- och skaldjursrätter i stimmig miljö. Alla dessa platser nås på bekvämt promenadavstånd från spårvagnsstation Heirich-Heine-Allee. Kan det bli bättre?
Tillbringade en vecka i Hong Kong i januari. Var där på konferens, och hade maken med mig så jag passade på att ta ett par dagars semester. Hade ju hört att Hong Kong var en shoppingmetropol, så jag försökte reka hemma innan avresa. Sökte i guideböcker och på internet, men hittade inga säkra tips om var jag skulle börja. Så det blev ”learning by doing” och vill därför förmedla mina erfarenheter här. Stanley market på södra sidan av Hong Kong-ön samt Temple Street night market och Ladies´ market på Kowloon-sidan är alla stora marknader för krimskrams samt märkeskopior av främst väskor och kläder. Ladies´s market hade kanske större fokus på kopior av klockor och väskor än de övriga marknaderna. På Temple street night market hittade jag en helt underbar målning som jag bara var tvungen att släpa hem. När man shoppat på Temple street night market knallar man söderut utefter Nathan Road till Peninsula Hotell på Salisbury Road. Väl där tar man hissen upp till Felix, en rooftop bar på 28:e våningen med utsikt över Hong Kong-ön. Det känns lyxigt. Utefter Queen´s Road och närliggande gator i Central på Hong Kong-ön hittar man de äkta varorna. Här ligger modehusen på rad. Väl värda besök är de små marknaderna under sina presenningar, mellan husen i denna del av staden. Här kan man göra riktiga fynd. Glöm inte att besöka affärerna bakom marknadsstånden. Här hittar du de lite dyrare, men fortfarande prisvärda varorna. Efter shopping runt Queen´s Road tar man rulltrapporna upp till SoHo (South of Hollywood)för en drink eller en bit mat. Ett tips på en riktigt bra restaurang med kinesisk mat är American (Peking) Restaurant på 20 Lockhart Road i Wan Chai på Hong Kong-ön. Här äter man prisvärt och hur gott som helst. Mums!

Har´et på tungan…

2010-03-09T23:07:00.001+01:00

Var på skottårsfest hos grannarna härom veckan. Inbjudna var mestadels boende i området. Några kända, andra okända. Sollentunabor, har jag noterat är ofta väldigt platsbundna. Eller så är det Sollentuna som är en ovanligt trevlig kommun. I vilket fall, så är det inte helt ovanligt att man träffar på Sollentunabor som inte rört sig ur fläcken. Maken är en av dem. Nåja, lite har han allt rört sig. Han växte upp i huset bredvid vårt. Rätt ska vara rätt. Som följd har maken koll på husen i området, vem som bott var, vem som växt upp var, vem som är nyinflyttad, osv. Flera i grannskapet är också gamla skolkompisar från grundskolan, varav några tagit över det gamla föräldrahemmet.
Nåväl, där var vi alltså och vartefter gästerna strömmade in presenterade man sig förståss, men inte bara med namn utan även med information om vilket hus man bebodde och med vem. Maken var i sitt esse. Ja, det huset kände han till för där bodde den förut och den kände han igen för det var ett syskon till en gammal parallellklasskompis och de visste han vilket hus de bodde i för på grannhusets trappräcke hade maken själv frusit fast med tungan i yngre år.
Informationen om var makens tunga frusit fast väckte genast minnen hos de övriga gästerna. Man började delge varandra sina egna upplevelser i ämnet. Märkligt nog kunde alla dra sig till minnes var deras respektive tungor frusit fast tidigare i livet.
-På den stolpen satt jag fast riktigt illa, ska jag säga.
-Oj, hur kom du loss till slut?
-Nä, vettu nån fick ju hämta varmt vatten för att en annan skulle lossna.
Ja, så gick diskussionen när jag själv drog mig till minnes min egen erfarenhet av att fastna med tungan på metall en kall vinterdag. Det var uppe i Sundsvall där jag bodde nästgårds en jämnårig liten väninna. Jag kan väl knappast ha börjat skolan ens och om jag gjort det så var det i alla fall i de tidigare åren i grundskolan. Vi sprang alltid mellan husen, hon och jag och denna dag var jag på väg till henne. Ringde på dörren och medan jag väntade på att den skulle öppnas så fick jag syn på dörrhandtaget i metall. Vad är det för tankar som föranleder detta behov av att pröva om tungan ska fastna eller ej? Inte vet jag, men vad det än är för tankar så var det just dem som jag hade i huvudet denna kalla vinterdag. Var således tvungen att pröva. Och fast satt jag. Och självklart fick jag problem när dörren väl flög upp.
Då modern och även modens make är på besök hos oss, passar jag på att fråga om även de kunde dra sig till minnes när de för första gången gjort liknade erfarenheter och visst kunde de det. Modern hade passat på att fastna på vägen till skolan i den finländska by i Österbotten där hon växte upp. Moderns make hade fastnat tillsammans med sina kompisar under en lek i den sydtyska småstad där han växt upp.
När jag däremot har kollat av läget med generationen efter mig har jag inte lyckats hitta en enda som fastnat med tungan på liknande sätt. Nu hör det till saken att jag endast utrett ärendet bland barn och ungdomar i Helenelund, den del av Sollentuna där vi bor. Kan hända är läget annorlunda längre norrut. Jag vill inte heller påstå att min undersökning på något sett är statistiskt signifikant, men medge att det väcker en del frågor. Är barn av idag helt plötsligt mycket kokare eller är detta en följ av växthuseffekten?

Redo för ”Beach 2010”

2010-03-07T23:24:00.002+01:00

Vilken vecka vi har haft! Svenska fjällen visade sig från sin bästa sida. Åre bjöd på skön skidåkning, massor av sol, alldeles för mycket mat och Glüwein. Känner mig således redo för att ta tag i det där med beach 2010 nu. Har inte riktigt haft tid tidigare. Bestämde mig precis som många andra att ta tag i det där omedelbart redan den första dagen på det nya året, men saker kom i vägen. Hade ju kvar rester från nyårsfirandet som behövde förtäras, sedan var det ju inte riktigt slut på julen bara för att nyåret var inringt och så vet ju alla att man inte kan börja en ny diet mitt i veckan. Det MÅSTE ske på en måndag. Skulle man påbörja en diet på måndagen en vecka, men bli tvungen att äta upp någon gammal chokladbit som blivit kvar sedan helgen och som man inte hittat förrän på tisdag, då är ju dieten förstörd för den veckan och ny måndag måste väntas in. Så är det bara. I morgon är det måndag och jag har egentligen ingen ursäkt att ta till längre. Julen varar inte ända in till påska, för däremellan kommer fasta.
Det är svårt det där med dieter när man har barn. Maken blir ju så illa tvungen att haka på. Ska jag lida så ska han. I nöd och lust, var det inte så? Barnen däremot, måste ju få riktig mat med pasta eller potatis eller ris till köttet. Jag har försökt att äta samma sak, men lite mindre av kolhydraterna bara. Det blir alltid en massa kolhydrater över. En massa potatis i matlådan till jobbet är inte lockande och som 60-talist har jag fått lära mig att man inte kan slänga mat. Min egen moder är en hängiven anhängare att allt måste gå jämt upp. Man får helt enkelt dela upp all mat till alla runt bordet tills det är slut i kastrullerna. Japp, annars gör vi henne till martyr, för om inte vi alla hjälper till så måste hon äta allt själv. Detta faktum påminde hon oss alla om vid en lunch i Tegefjäll under vår Årevistelse förra veckan. Vi hade åkt skidor i Duved hela förmiddagen och gled över för mat och eftermiddagsåkning till angränsande Tegefjäll. Barnen, som är dålig på att äta frukost, hade hunnit bygga upp en rejäl hunger medan vi vuxna mest passade på att äta medan vi ändå var inne. Modern beslöt att avstå helt under muttranden om hur dyrt det var och att portionerna var så stora att man inte orkade äta upp, vilket skulle resultera i rester.
Jag har försökt att inte föra detta ätmönster vidare till mina egna barn, då jag inbillar mig att det är en grundläggande orsak till att jag själv är i behov av en diet till och från. Mina killar måste inte äta upp varje smula på tallriken. Jag hoppas och tror att de på så sätt ska lära sig känna efter när de är mätta och inte när tallriken är tom.
Min äldste son, som beställt in pizza den där lunchen i Tegefjäll, åt således så mycket han orkade och lämnade därefter resten. Han såg det inte som ett problem att det fortfarande fanns mat kvar på tallriken när han betraktade sig som mätt och tittade därför storögt på mormodern som muttrade något om att beställa in mer mat än man orkade äta medan hon resolut avslutade den kvarlämnade pizzan. När mormor under vidare muttranden stoppade i sig några efterlämnade pommes frittes ifrån någon annan i sällskapet, kände han sig nödgad att gripa in.
-Men mormor, inte ska du behöva städa det där. Det finns personal här som kommer och plockar undan.

Har de bättre toaletter i Östersund?

2010-02-27T00:00:00.005+01:00

Nästa vecka är det sportlov. Jag åker till Åre med familjen. Det ska bli underbart skönt. Hoppas bara att vädret blir någorlunda. Det ser i alla fall lovande ut på väderprognosen. Vi brukar ofta åka skidor i Alperna av den anledningen att min mamma bor i södra delarna av Tyskland. Då är det enkelt att flyga ner, bli upplockad på flygplatsen och så bilar vi tillsammans ner, oftast till Österrike. Och visst är det jättehärligt med Alperna, att kunna sitta ute i solen och ta en gulasch och en öl på lunchen. Nackdelen är att snön ofta är som äppelmos på eftermiddagen.
I svenska fjällen är snön nästan alltid perfekt. Som den gången vi åkte skidor i Ramundberget i mellandagarna julen för ett par år sedan. Minus 5, lite soldis – perfekt! Dessvärre steg temperaturen under natten, det regnade och sedan frös det på till morgonen efter. Kanske hann jag med ett par åk innan jag fick ett felskär, ramlade och bröt armen. Då båda benen i underarmen gått av fick jag åka taxi till Östersunds sjukhus för operation. Inte roligt att lämna familjen kvar i Ramundberget. Dagen efter var det dessutom planerad hemresa.
-Vad hände? undrade en kollega. Bröt du armen under några häftiga stunts eller spelade du Guitar Hero tills armen gick av. Om inte – ljug!
Ja, vad kunde jag säga. Inga häftiga stunts i backen hade förorsakat detta armbrott. Ska sanningen fram, så hade backen liksom inte ens börjat. Det var mer typ strax efter att jag klivit av liften. Inte ens brant. Nåväl, familjen fick åka hem och själv blev jag kvar i Östersund. Maken var inte glad över mitt krav på att bli hämtad med bil från Östersund några dagar senare. Men faktum var att jag stod i Östersund i bara kalsongerna. Hur skulle jag annars ta mig hem? Det var bara för honom att hoppa in i bilen och sträckköra till Östersund och hämta frugan på självaste nyårsdagen. Väl framme hade han väldigt bråttom på toa. Det kan man förstå efter sju timmars bilkörning.
Maken berättade vid ett senare tillfälle om en kollega som växt upp i en liten by i Hälsingland och om hur han tillsammans med sina kompisar brukade köra två timmar till Sveg bara för att käka korv. Inget ovanligt kvällsnöje i Norrland, kan jag säga. Som uppvuxen i Sundsvall åkte vi ofta till Hudiksvall eller Härnösand för att fika. Vet inte om de hade så mycket godare fika i dessa grannstäder jämfört med Sundsvall, men så var det bara. Maken berättade alltså om sin arbetskompis som vid yngre år från sin hälsingeort brukade bila två timmar för en varmkorv från Sveg.
-Hm…, svarade jag. Du kan ju berätta för honom om den gången när du körde 7 timmar från Stockholm till Östersund för att bajsa.

Utan byxor i Berlin

2010-02-26T00:15:00.002+01:00

Det där att jag har lite svårigheter med att leva i nuet kan orsaka en del problem för mig. Jag reser ju en del i mitt arbete. Vi ett tillfälle när jag var i färd med att packa min väska för att åka iväg till en kongress i Berlin kom jag på något som gjorde att jag var tvungen att avbryta packningen för att genomföra det där jag kommit att tänka på medan jag packade väskan. Väl tillbaka la jag väskan åt sidan i väntan på necessären som ju inte blir klar förrän tänderna är borstade på morgonen.
Framme på hotellet i Berlin, när jag skulle packa upp mina kläder för att hänga in dem i garderoben upptäcker jag att jag bara fått med mig överdelar av olika slag – blusar, kavaj, toppar – men inga byxor. Jag hade alltså tre dagar i en utställningsmonter framför mig, utan byxor. Jag hade blivit avbruten av andra tankar mitt i packningen av min kostymdräkt och därmed enbart fått med mig kavajen. Byxorna hade blivit kvar hemma. Så kan det gå när man inte fokuserar på här och nu utan alltid ligger steget före i tanken. Som tur var hade jag på mig ett par mörka jeans på resan ner. De fick duga.
Den där utställningen vi hade i Berlin, jag och min kollega, var otursförföljd i övrigt också. Vår display hade kommit fel och hamnat i USA. Där stod vi med enbart ett bord och ett broschyrställ. Kongressbesökarna förstod aldrig att vi var utställare utan uppfattade oss som kongressvärdinnor. Vi hade vissa svårigheter att få igenom vårt budskap, skulle man kunna säga, vad vi sålde och vilka fördelarna var med just våra produkter. De frågor vi fick rörde mestadels var lunchen skulle serveras eller visste vi möjligen var toaletterna låg. Vi hade tur som åtminstone hade några broschyrer och broschyrställ. Vi hade åkt ut till mässan dagen innan öppnandet för att dumpa väskan med broschyrerna och stället i montern, men städarna som kom efter oss trodde att någon glömt en resväska och tog den med sig. Efter mycket om och men fick vi emellertid tillbaka väskan, men utan display syns man inte nämnvärt.
Vid ett annat tillfälle i Kapstaden var våra utställningsgrejer en dag försenad. Där satt vi i vår tomma monter på utställningens första dag och såg dumma ut. På en av väggarna hängde en liten lapp med information till utställaren från kongressvärden rörande elektricitet, monterstädning, etc. Kongressdeltagarna trodde att det var vad vi hade att visa och försökte ivrigt se vad det möjligen kunde stå på den lilla lappen. Vi kunde höra hur de talade med varandra, pekade på oss och undrade ”what is this”. Vi visste inte om vi skulle skratta eller gråta. Dagen efter kom våra grejer och resten av utställningen blev riktigt lyckad.
Jag reser mest i Europa, men vid ett tillfälle var jag i Japan för att träffa en samarbetspartner. Vid lunchtid tog de ut mig och min chef på en exklusiv restaurang och jag blev tillfrågad om jag åt rå fisk. Sushi, tänkte jag och svarade ”ja visst”. Vad jag inte visste var att rå fisk i Japan inte nödvändigt är liktydigt med sushi. I Japan äter man även sashimi, som är bitar av rå fisk och andra vattendjur. Det hör till bilden att jag är en aning känslig för råa vattendjur och vill ogärna ha för stora bitar i munnen. Här kom det alltså in ett hav av ganska stora bitar rå fisk i olika former, lite olika tillbehör samt en kopp grönt te att skölja ner med. Jag vet inte om du har sett det där avsnittet med Mr Bean när han är på restaurang och beställer in ”steak tartare” ovetande om att han beställt råbiff. Jag kände mig som Mr Bean då. Tänkte nästan välta bordet och skylla på jordbävning för att bli av med fisken. Det visade sig emellertid att lunchen var helt underbar, när jag väl vågade smaka.

Det där med ledarskap…

2010-02-25T20:49:00.003+01:00

Jag har ganska nyligen blivit mellanchef, en position som allmänt anses vara besvärlig. Man ska vara någon slags mellanhand mellan ledning och anställda. Så är inte fallet på mitt jobb. Jag har goda relationer både uppåt och neråt. Jag tror det underlättar och kanske också var en bidragande orsak till att jag fick förtroendet. Jag trodde nog att mitt uppdrag i mångt och mycket skulle handla om ett slags ordförandeskap i gruppen. Istället har det kommit att handla mycket om relationer.
Jag var på Kunskapsdagarna i Sollentuna i måndags. Riktigt inspirerande talare runt ämnet ledarskap. Ingvar Bengtsson talade om hur man skapar en vinnande kultur på sin arbetsplats och hur viktigt det är att medarbetarna har roligt och är trygga för att uppnå resultat. En person som känner sig osäker på sin position och uppgift presterar inte bra. Mats Petersson berättade om hur viktigt det är att ge varandra en dopamindusch genom en lite klapp på axeln nu och då och att man får höra att man är bra och bidragande. Man behöver uppmuntran och ansvar för att växa. Hur tar jag då dessa nyvunna kunskaper till användning i gruppen?
Genom att vara tydlig med vilka arbetsuppgifterna är, vilken bidragande del medarbetarna har i gruppen och vad jag förväntar mig tillbaka i form av t ex rapportering, ha löpande uppföljningsmöten för att stämma av och coatcha i det fortsatta arbete, är jag då för resultatinriktad?
Hur skulle det bli om jag enbart försökte uppmuntrade en persons positiva sidor? Borde jag fokusera mer på prestationen? Om det är viktigt för resultatet att man har roligt på jobbet, och det tror jag att det är, hur får jag då medarbetarna att finna glädje i sina arbetsuppgifter? Borde mitt mål vara kamratskap i gruppen, snarare än budgetmål? Hur skulle det bli om mitt fokus för året var harmoni i arbetsgruppen istället för säljsiffror? Skulle det synas på säljsiffrorna i slutändan?

Vad gör folk om kvällarna?

2010-02-24T21:25:00.001+01:00

Så himla uttråkad. Inte det att jag inte har några fritidsintressen för det har jag – skidåkning, långfärdsskridskor, cykling, etc, etc. Men de är liksom inga hobbys att göra kl. 20.00 på kvällen, i mörkret med en halvmeter snö utanför dörren. Maken kollar på OS i Vancouver. Inte så att jag inte är intresserad av hur det går för Sverige, men för mig räcker det med den summering jag får dagen efter på TV:s morgonnyheter. Blev precis utskälld av yngste sonen som upptäckt att jag käkat alla hans popcorn. Inte för att jag var hungrig utan för att jag var uttråkad.
- Men mamma, du ska ju banta. Du kommer ju aldrig att bli smal om du äter mina popcorn.
Dags att göra något annat således. Jag gillar att skriva. En bok, kanske? Nä! Börjar kanske med något lite mindre. En dagbok kanske? Så kan jag ta det lite som det kommer. Skrev dagbok tidigare, faktiskt. Började som 13-åring och höll på tills jag var 35. Skrev varje dag. Det blev liksom som ett måste. Med mig är allt svart eller vitt, har inga gråzoner. Det är allt eller inget. Var tvungen att bestämma mig för att sluta, så jag bestämde mig för att sluta den dag jag disputerade. Vilken befrielse. Ingen mer dagbok att skriva när man är dödstrött och inte har något att förmedla, ingen dagbok att komma ihåg när man ska ut och resa och för vilken man måste skriva anteckningar som sedan ska föras in i dagboken vid hemkomst. Numer använder jag dator i större utsträckning och den är ju oftast med. Då skrev jag för hand.
Har så här i efterhand läst några av mina gamla dagböcker och fått mig ett och annat gott skratt. Dels för att jag formulerade mig så roligt, dels för de tankar jag hade runt saker och ting på den tiden. Jag kan inte minnas att jag någonsin hade långtråkiga kvällar. Antagligen var jag inte hemma och när jag väl var det så var det bara avkopplande. Sedan kom maken och barnen in i mitt liv. När killarna var små hade jag häcken full med deras behov. Det skulle matas och badas och nattas och när man väl var klar så somnade man väl av utmattning. Nu är killarna snart 10 och 12 år och har inte samma behov av att matas och badas. De sköter sådant själva nu mer. Så då är det maken och jag, då. Han gillar att koppla av framför tv:n, själv är jag alldeles för rastlös för att koppla av.
Jag har blivit beskylld för att vara allt från arbetsnarkoman och hyperaktiv till att inneha någon form av bokstavskombination som innebär att jag inte bara kan vara. En kollega brukar säga att jag ”måste leva i nuet”.
-Mindfullness, brukar hon säga till mig. Man måste vara närvarande i nuet.
Själv är jag alltid steget före i tankarna. Maken brukar ironisera mig för att jag redan nu i 40-årsåldern lägger upp planer för våra dagar som pensionärer. Han är mycket bättre på mindfullness än jag är. Han har inget som helst problem med att lägga arbetet åt sidan och helhjärtat ägna sig åt sporten från tv-soffan, medan jag sitter som på nålar bredvid.
-Men herregu´ , säger du, kan jag inte kolla på något program som jag gillar på TV:n i sovrummet?
Nu är det tyvärr så att det är ytterst få program som jag kan kolla på från början till slut utan att zappa sönder dem helt och hållet. Är alldeles för rastlöst för ett helt tv-program. Kollar på ”Halv åtta hos mig”, för det är bara en halvtimme och Helge Skoog är helt underbar i sin roll som kommentator.
-Men gör nått annat då, säger du?
Det skulle jag gärna. Men vad? Vad gör folk på kvällarna? Bakar? Inte min grej. Blir inte bra. När jag gick i högstadiet skulle jag baka till mina kusiner, som på den tiden gick i lågstadiet. De skulle ha med sig kakor till något event på skolan. Det slutade med att de grät när de fick se resultatet. Brukar få recept på olika bakverk av kollegor på jobbet ibland. När jag försöker förklara för dem att jag inte kan baka stirrar de förvånat på mig.
-Men för guds skull, du är ju kemist, sa en kollega till mig en gång. Du måste väl kunna läsa ett recept.
Det är inte själva receptet jag har problem med, det är ugnen. Mina kladdkakor blir alldeles rinniga i mitten och stenhårda runt om. Bara en liten bit mitt emellan blir ganska bra. Köper därför mina kladdkakor. Det finns de som jobbar med att baka kladdkakor och de gör det mycket bättre än jag.
När killarna var små stickade jag dem varsina tröjor för att fördriva kvällarna framför tv:n. De fick själva bestämma färgerna. Men det blev så himla stressigt i och med att jag var tvungen att sticka båda tröjorna samtidigt så att ingen skulle få sin tröja färdig före den andra. I och med att jag själv inte har några syskon har lite svårt att relatera till denna syskonkamp som hela tiden utspelas hemma hos oss. Försöker förklara för grabbarna att det inte alltid är bäst att vara först. Den som får sitt sist har ju mest kvar. Om de mot förmodan lyssnar, så har de glömt allt till nästa gång.
Nu ska jag gå och natta min förstfödda. Den yngre hade somnat i soffan redan, så honom var det bara att placera till sängs. Den äldre måste jag först slita från World of Warcraft.
-Men mamma, jag har så lite kvar, titta så lite det är kvar tills jag ”levlar”. Kan jag bara få göra klart här så går jag och lägger mig sedan.
Antar att jag får vänta någon minut, så kan i alla fall ingen säga att jag hindrat honom i hans utveckling. I alla fall inte som worrior på World of Warcraft.