Skev verklighetsuppfattning, eller...?

Jag har inte drabbats av någon större livskris än. Ingen åldersstress har ännu gett sig till känna. Nu undrar jag om detta egentligen beror på att jag inte har insett min verkliga ålder. När jag läser i tidningen om "kvinna i 40-årsåldern" så ser jag framför mig någonting annat än någon liknande mig.
-Jasså, en så gammal, tänker jag för mig själv.
Vad som emellertid fått mig att fundera är ungarna. De verkar inte ha samma bild av mig som jag har. Jag verkar ha gått från "när jag blir stor ska jag bli mamma" (sagt av min äldste son i småbarnsårsåldern) till "åh, gu´ va´ pinsam" (sagt av samma son mer nyligen). När hände detta?
Okej, jag läser inte Veckorevyn längre, men inhämtar motsvarande information ur Aftonbladets helgbilagor. Jag kanske inte kan nämna några EMO-band så där i all hast, men börjar ofelbart att headbanga vid tonerna av Iron Maiden´s "Number of the beast". Detta är ett men jag har kvar sedan tonåren, men som enligt min mening inte borde ge många vuxenpoäng. Kanske inte är speciellt trendig heller, men vad är det för fel på klassisk? En klassiker går väl aldrig ur tiden, eller?
-Tycker du att jag ser gammal ut? frågade jag således maken en morgon vid frukostbordet.
-Tja..., svarade maken dröjande. Du ser väl ut att vara i den åldern du är.
-Mäh, ser jag ut att vara jämnårig med Anna Skipper? undrade jag upprört.
-Mmjaa..., svarade maken tvekande.
-I så fall ser du ut som Fredrik Reinfeldt, pep jag i falsett.
Men det finns nog fler där ute med motsvarande skeva verklighetsuppfattning som mig. Skickade över länken på denna blogg till min gamla klasskompis från grundskolan.
-Jag fattade först inte att det var du som skrev, svarade hon tillbaka. 40 nånting, det låter så himla gammalt. Är det du, verkligen?
Tja, tänkte jag i mitt stilla sinne – och du.

Jag sköter mitt, jag

Jag hade tidigare en väldigt gul bil. Det var en bra bil på många sätt och ett av dem var att folk hälsade. Av den enkla anledningen att jag syntes. Nu har jag en grå bil, bland så många andra grå bilar. Ingen hälsar längre när jag far fram på gatorna i Helenelund. Jag hoppas och tror att det är för att jag inte sticker ut på samma sätt som jag gjorde i min gula bil. Jag syns inte längre. Men för en man syns jag fortfarande.
Vår relation började redan på den gula bilens tid. Ofta, om inte dagligen, passerade vi varandra. Jag på väg hem från mitt arbete, han på väg hem från sitt. Alltid någonstans mellan Love Almqvist och Granvägen. Jag minns inte hur det började, vem som tog fösta steget. Antar att det var så att vi sågs så ofta att det till slut blev ohållbart att inte hälsa, men vår relation utvecklades sedermera till att vi alltid hälsade.
Sedan bytte jag bil till min nuvarande gråa och folk slutade hälsa. Jag trodde nog att även hälsande mannen skulle missa mig, men han såg. När jag första gången passerade honom i min nya bil, kikade han bara upp som vanligt och vinkade glatt.
Jag berättade för maken om denna mystiska man som alltid hälsar så glatt och döm om min förvåning när maken direkt visste vem jag talade om.
-Jag vet precis vem du menar, svarade maken ivrigt. Ser honom ofta, om inte dagligen. Hälsar alltid.
Nu har det gått en tid av hälsande och det känns liksom som om vi borde ta vår relation vidare på något sätt.
-Vi borde bjuda in honom på en öl, sa maken en dag när mannen som vanligt passerade vårt hus glatt vinkande.
-Kan man det? undrade jag tveksamt medan jag såg efter mannen som försvann uppför Granvägsbacken. Vi känner ju inte honom.
Vad skulle han tro? Är det inte lite framfusigt att flyga på folk och bjuda in dem på öl? Speciellt de man inte känner. Vilka galningar skulle han inte kunna ta oss för?
Vi ser honom fortfarande, lite senare än vanligt kan jag tycka. Jag har ofta redan hunnit hem och är på väg ut med maken på vår sedvanliga kvällspromenad. Vi diskuterar honom. Var kan han tänkas bo, har han familj, barn också rentav, vad sysslar han med? Det enda vi tror oss veta är att han nog arbetar i Kista, men det kan ju vara så att han kommer hem med T-banan och att detta är orsaken till hans sena ankomst. Man kan ju undra vad han tänker?
-Där kommer hon hem igen. Jasså, han är redan hemma. Så där bor dom - båda två. Det är till att vara ute och motionera igen. Undrar om dom bjuder på en öl?
Nä, så tänker han nog inte. Han kanske inte ens dricker öl, även om han ser ut att göra det. Det är nog bäst att bara fortsätta hälsa, men därefter sköta sitt. Som vanligt. För tänk! Hur skulle det se ut om man plötsligt fick för sig att ropa till honom, inget ont anande och på väg hem efter en lång arbetsdag.
-Halloj där! Ska´re va´en stänkare?
Från bakom busken. Som ”grannen” i Beck-filmerna. Nä, det är nog bäst att bara sköta sitt.

En sån där dag...

Usch, vilken morgon. Den började bryskt med att jag hade sönder tv:ns antennkabel. För att se på morgon-tv var jag tvungen att dra ut antennkabeln från tv:n i sovrummet och flytta den till tv:n i vardagsrummet. Det är ju värre än på 70-talet då man var tvungen att stega fram till tv:n för att byta kanal. Ändringen från analog till digital tv har tagit mig längre tillbaka än någonsin. Vi har en tv på övervåningen, en på undervåningen och en i sovrummet, också den på undervåningen. Då vår satellitdekoder står på övervåningen, var man tidigare tvungen att springa upp dit för att byta kanal på den tv som står på undervåningen och som är kopplad till samma dekoder. För att befria oss från denna extra motion, köpte vi oss en tv med inbyggd digitalmottagare. Den fungerade ett tag, men gav upp mitt i vinter OS. Tv:n i sovrummet är kopplad till en antennkabel från fiberkabelanslutningen, så för att återigen kunna se på tv i vardagsrummet på undervåningen var vi tvungna att flytta antennkabeln från sovrums-tv:n till undervåningens vardagsrums-tv, varje gång man ville sitta och se på tv i vardagsrummet. Antennkabeln till fiberanslutningen löper från kontoret, så hur vi än gör så är det en massa sladd genom huset.
Bara detta arrangemang skapar en viss stress. Vad som hände denna morgon när jag skulle flytta antennkabeln från sovrums-tv:n till undervåningens vardagsrums-tv var att jag drog sönder kontakten när jag drog ut den. Uppretad rev jag ut sladden ur tv:n och tryckte ner den i lådan under.
-Vi kan flytta till hyresrätt, tröstade yngsta sonen som precis varit på besök hos sin faster i ny hyresrätt-tvåa. Då behöver man bara ringa på någon.
-Mitt WoW account är hackat, vrålar den äldsta sonen från bakom datorn.
Suck, ännu en sak att ta tag i. Det är ju jag som står för kontot för World of Warcraft.
Sammanbiten föser jag ut sönerna till bilen för att droppa av dem vid skolan innan jag åker till jobbet i Uppsala. Innan vi är iväg måste min kvarglömda matlåda, likaväl som yngsta sonens kvarglömda ryggsäck, in och hämtas . På vägen till skolan blir jag hindrad av grannens mycket breda bil. Vi kan inte mötas pga att kommunen inte har ploga vägarna tillräckligt breda för både mig och grannen. Försöker köra åt sidan in på en uppfart, men det räcker inte för grannen som får backa tillbaka varifrån hon kom. Hur tänker man när man köper en så bred bil när man bor bland småvägarna i Helenelund, undrar jag irriterat.
Droppar av killarna vid Eriksbergs torg, de får gå sista biten, och svänger norrut på Eriksbergsvägen. Där är sopbilen! Hur lång tid kan det ta att tömma sopor på Eriksbergsvägen? Länge, tydligen! Kön bakom ringlar sig oändlig, men sopåkarna gör sig ingen brådska. Varför måste de tömma sopor kl. 08.00 på en vardagsmorgon när alla ska till arbetet, tänker jag bittert.
Och alla dessa 30-skyltar. Leder de verkligen till det bättre? Är man inte bara mer fokuserad på dessa gatlopp som alltid utspelar sig vid de "midjor" som kommunen har byggt vid 30-skyltarna. Ska grannen eller jag hinna först igenom? Gasar, gasar och tvärnitar - nä, idag var det grannen som hann föst. Men i morgon...då tar jag honom.
Det är ett stort, fett, grått, tungt moln över Sollentuna den här morgonen när jag motigt rattar mig iväg mot Uppsala.
På vägen upp ringer jag maken för att få lite tröst och förståelse. Där kammar man noll.
-Man får ha vilken bil man vill, även när man bor i Helenelund, säger maken myndigt. Vi har ju en stadsjeep. Inte speciellt liten, den heller.
Och inga skulle bli gladare än sophämtarna om de fick köra på natten. Det är sådana gnällspikar som jag, får jag veta, som förhindrar detta genom att klaga på att sopbilarna stör nattsömnen. Va? När har jag klagat på störd nattsömn? Sover som en klubbad säl på nätterna. Faktiskt!
-Varje gång du ringer och även när du är gnällig, fnissar maken, gör det mig glad ändå.
Vilka kärleksfulla ord. Maken tycker allt bra om sin lilla fruga i alla fall, ler jag för mig själv. Gnällig eller ej.
-För jag har ändrat ringsignalen när du ringer, förklarat maken, till Surfin´ Bird.

I en klass för sig

Så är det snart dags för påsk igen. Såg att grannarna hade börjat pynta så smått. Var ute och handlade och passade då på att köpa med mig några små, luddiga påskkycklingar. Medan jag letade rätt på några tåliga blommor att förgylla barnens rum med nu när det börjar våras, passade maken på att förälska sig i en skapelse som inte var av denna värld. En slags växt var det, en taggig pinne med en topp som såg ut som en fotografiskt fryst explosion. Euphorbia lactea. Ja, ja den fick väl följa med hem.
Väl hemma åkte påskpyntet fram. Inget märkvärdigt, men lite kycklingar, någon tupp och så en gul bordsduk. Det är allt bra mysigt med storhelger. Väntar nog lite med påskriset i alla fall.
När det var klart satte vi oss ner, maken och jag, vid vår gula bordsduk med varsin dry martini och bara njöt av söndagens lugn.
-Den är helt i sin egna klass, suckade maken kärleksfullt betraktande euphorbian, som han försiktigt placerat i en kruka på bästa plats i köksfönstret.
-Det kan man lugn säga, svarade jag och undrade vad i hela friden han kunde ha sett hos den.
Maken reste sig för att ge föremålet för sin kärlek en skvätt vatten.
-Oj, såg du, sa han förvånat. Jag tyckte att den riktigt sträckte på sig.
Jag försökte se efter, men allt jag såg var en taggig stam som slutade i en slags uppkastning av växtmassa. Undrar just om det ska bli något mer av den där toppen, eller om den bara ska vara så där?
Utanför fönstret vräkte snön ner. Jag är av den tron att nysnö hjälper den gamla snön att töa bort fortare. Kanske för att den slaskar uppe på den gamla, som då luckras upp. Jag vet inte.
-Det är minus två grader muttrade maken. Jag tror inte att dina teorier håller.
-Du ska se, sa jag. Nästa vecka kommer det att töa undan riktigt duktigt.
-Dream on, svarade maken sarkastiskt.
Jag försökte locka fram lite vårkänslor hos maken med Vivaldis Fyra årstider. Undrade om han inte kunde höra hur vårbäcken riktigt porlade genom musiken, men han ruskade bara sammanbitet på huvudet, vände blicken mot fönsterbrädan och sprack upp i ett saligt leende.
-Av en helt egen klass, suckade han förnöjt.

Drunknar i erbjudanden

Jag vet inte vad det är med maken och köksknivar, men han älskar dem. Så fort det kommer ett erbjudande eller något som involverar köksknivar så är han på. Vi hade t ex en prenumeration på Allt om Resor ett tag. Då jag aldrig hade tid att läsa tidningen så valde jag att säga upp prenumerationen. Döm om min förvåning när tidningen fortsatte att komma hem i brevlådan.
-Men det var väl fasiken också att de inte ska förstå när det är nog, sa jag till maken en kväll när jag åter igen hittade tidningen i högen av post och stegade iväg mot datorn för att skriva dem ett sanningens ord.
-Eh...hm...de hade ett bra erbjudande, harklade sig maken.
Jag såg undrande på maken, men lät saken bero. När jag åkte till Japan för något år sedan, var det enda maken önskade sig en keramikkniv. Jag hade ingen aning om hur de såg ut, men lyckade till sist hitta en. Måste motvilligt erkänna att detta är den i särklass bästa kniv vi har hemma i knivlådan.
-Vad var det jag sa, kuttrar maken belåtet.
Oj, som han vårdar den där keramikkniven. Använder den ju själv allt som oftast, vilket vanligen leder till bannor från maken. Hur kan jag stoppa keramikkniven i diskmaskinen? Det fattar jag väl att den inte är gjord för det. Och hur i hela friden kan jag lämna den under disken i diskhon, den kan ju för guds skull gå sönder.
-Det hör man ju på namnet - KERAMIK - ömtåligt, tillrättavisar maken buttert.
Har en tid försökt förmå familjen att haka på erbjudandet från Linas Matkasse. De skickar en färdig matkasse med ingredienser och recept, allt hemlevererat direkt till dörren. Matkassen räcker till fem dagar och fyra personer och innehåller kött, fisk, fågel och en dag är vegetarisk. Mindre planering för mig.
-Livet är för kort för vegetariskt, bullrade maken.
Har aldrig fått något gehör för denna idé hemma, men idag kom ett erbjudande från Middagsfrid. Maken var eld och lågor.
-Det här ska i ha, kvittrade han och fladdrade med reklamerbjudandet framför näsan på mig. Färdig matkasse med ingredienser och recept för hela veckan, allt hemlevererat direkt till dörren.
Detta fick mig nu att höja en aning på ögonbrynen. Vad kunde det möjligen vara som fått maken att tycka att livet var tillräckligt lång för en vegetarisk maträtt i veckan. Hur skiljde sig Middagsfrid från Linas Matkasse.
-Satake-kniv, svarade maken drömskt, de skickar med en äkta japansk satake-kniv.
Med en suck reste jag mig upp från köksbordet. Vår knivlåda är redan till bredden fylld med makens alla "erbjudanden". Jag rev med mig dagstidningen och under den blottade sig tre nya knivar, fortfarande kvar i förpackningen.
-Och vilka är det här då? undrade jag förvånat.
-Jaha, dom, svarade maken som om det var den självklaraste sak i världen. Det är ju erbjudandet från Allt om Resor.

Att inte döma hunden efter håren

Jag är generaliseringarnas mästare. Enligt några av mina antaganden har snygga förpackningar motsvarande innehåll, är hamburgare alltid rätt och medelålders män bakom ratten på en Audi alltid aggressiva. Mina teorem kanske inte skulle hålla för en djupare filosofisk analys. Jag är alldeles för inkonsekvent, min bevisning alltför svag och skenet bedrar mig allt som oftast.
Som doktorand arbetade jag vid en institution tillsammans med en riktigt gemen man. Han var så elak, ryktades det, att han var bannlyst från all forskning i hela den delstat i USA varifrån han var bördig. Doktoranderna flydde i tårar från hans laboratorium. I min grupp hade vi en mycket trevlig forskarassistent. Hon och hennes familj envisades med att bjuda honom till sig gång efter annan. Jag kunde inte förstå hur detta kom sig. Han var ju han så ovanligt otrevlig. Vi ett tillfälle, kan nämnas, hade hennes dotter i 7-årsåldern tagit skolfotografier. Han betraktade fotot på den lilla dottern, varpå han informerade oss alla om vilken rysligt ful klänning dottern bar. Sådan var han. En dag blev jag varse att han delade boende med sina två, små marsvin. Från den dagen såg jag honom i nytt ljus. En man med marsvin måste någonstans därinne känna ett visst mått av empati, trots allt. Så varifrån kom då denna bitterhet? Det fick jag aldrig veta.
På jobbet brukar vi tala om rufs- och svanfaktor. Hög rufsfaktor har den som går omkring med gylfen öppen och tröjan bak-och-fram. Hög svanfaktor har en person som är välsminkad, välmanikyrerad, välklädd och välfriserad. Vi hade teambuilding-dag på jobbet i höstas då vi ägnade oss åt olika teambuilding-aktiviteter. En handlade om överlevnad efter en tänkt flygplanskrasch mitt ute i en snöig, kall vildmark. Där satt vi och försökte komma överens om vilka sex stycken saker som, från den lista vi hade blivit tilldelade, kunde vara oss mest behjälpliga för vår överlevnad. Med oss hade vi en riktig svan. Hon lyssnade på oss en stund, kollade så att naglarna var i ordning, rättade till en hårtest som legat fel varpå hon meddelade oss vilka saker hon ansåg att vi främst skulle komma att behöva. Bland annat var det stålull och en gammal tändare utan gas. Vad det mer var minns jag inte så noga. Vad jag däremot minns var min förvåning över hennes vetskap att man med gnistan från stiftet som var kvar i tändaren, kunde göra upp eld med hjälp av stålullen och pinnar som vi hade fått veta fanns för insamling i omgivningen. Så var hade hon då hämtat denna essentiella kunskap? Hon såg då sannerligen inte ut att ha tillbringat många timmar ute i ödemarkerna. Hemifrån tv-soffan, delgav hon oss, hade hon studerat Survivalman på Discovery Channel. Och vem sa att tv-tittande inte är hälsosamt? Det kan ju vara rent av livsavgörande, för guds skull. Fem av de sex saker som hon plockat ut , fick vi senare veta, var bland de mest viktiga enligt överlevnadsexperter. Vi andra hade dött där ute i vildmarken. Hon hade överlevt och hade förmodligen då fortfarande varit prydligt tillrättalagd.
Under min tid i Helenelund har familjen kommit att umgås med en del av grannarna. Detta är helt vanliga familjer, föräldrar med helt vanliga arbeten och barn med helt vanliga intressen. Kort sagt, inget utanför det ordinära. Trodde jag! Av en händelse talade jag här om dagen med en väninna i grannskapet om valutaväxling. Hon berättade att hon vid ett tillfälle i Syrien växlat pengar till mycket hög avgift bakom ett skjul. Jag undrade förståss hur det kom sig att hon varit i just Syrien, enligt min mening en aningens ovanlig semesterort. Hon berättade att hon varit där under sin tid i trolleribranchen. Va? Trolleri? Jag trodde att jag hört fel, men hon berättade att hon arbetat som trolleriassistent och då turnerat land och riken runt, bland annat som svävande damen. Jag lyssnade med höjda ögonbryn på hennes minst sagt udda berättelse.
-Men jag var tvungen att lägga av när jag blev gravid, avslutade hon sin berättelse. För en del trick var jag tvungen att vika ihop mig i en låda, förklarade hon. Blev för tjock helt enkelt och fick inte längre plats i trollerilådan.
Människor är inte alltid vad de ser ut att vara. Nästa gång du står i kassakön på ICA, se dig omkring! Kanske står du bakom en svävande dam. Vem vet?

Att döma hunden efter håren

For till Stinsen för att handla på Vinn idag, bara för att finna att man bytt namn till City Gross. Varför har man bytt namn till City Gross? Hur sexigt är det? City Gross, det får mig att känna mig som en medelålders fru med två ungar och boende i förort. Eh...ja, ja jag vet, men jag ser mig mer som "sportig, gift kvinna med två välartade söner och villa i norrort". Kan man få lite flärd här? I nya Sollentuna centrum, där har man förstått. Där glider jag över röda helteckningsmattor, under vita, draperade tyger i taket på min väg till ICA. Om jag inte orkar ta mig hela vägen fram kan jag ta mig en latte vid elden som Wayne´s Coffee erbjuder sina gäster. Eller rent av ett glas vin på Verandan. Japp, där förstår man mig. Men idag var det alltså City Gross. Jäkla affär, rörigt är det också nu när de håller på att ändra om.
-Men det har ju varit City Gross i flera år, sa maken bevandrad i livsmedelsbranschen. Det är ju bara namnet som har ändrats.
-Här handlar vi aldrig mer, svarade jag surt.
-Det är som vilken affär som helst, muttrade maken.
Själv är jag av eller på, det är svart eller vitt. Maken är mer jämn i humöret och agerar mer i det tysta. Som den gången när han, som arbetar som säljare i brödbranchen, tyckte att det saknades shorts bland arbetskläderna och klippte av uniformsbyxorna. Eller då han var missnöjd med den babyblå färg som företaget tyckte att alla säljare skulle bära, och därför färgade om alla piké-tröjor till svarta. Fast han använde för lite färg till för många tröjor, så de blev gråaktiga istället.
Det finns trots allt några saker som maken högljutt går igång på. En sak som han ljudligt protesterar över, visserligen bakom gardinen i köket, är när en kvinnlig hundägare i grannskapet kastar hundbajspåsen i vår soptunna. På lördagsmornar dyker hon upp med sin hund, ser sig omkring innan hon hastigt låter påsen slinka ner i vår tunna för komposterbart. Alltid vår tunna. Jag har försökt att lugna maken med visdomen att det nog inte adderar så mycket till sopavgiften att hon slänger med sin bajspåse. Vi betalar på vikt här i Sollentuna. Men detta gör alltså maken topp tunnor rasande.
En annan sak som maken brinner för är ekologiska mejeriprodukter. Jag föreslog vid detta tillfälle att vi skulle välja vanlig mjölk istället för ekologisk pga det längre hållbarhetsdatumet.
-Så vi ska skita i korna nu också, väste maken mellan tänderna.
Jag är mer för förpackningar. Väljer t ex vin, schampoo eller kaffe bara för att förpackningen är snygg. Om innehåller är bättre eller ej vet jag inte, men jag vill få en positiv känsla när jag köper något.
I och med att det är måndag i morgon så är det dags att starta diet. Ja...okej...det gick inte så bra förra veckan. Men nu är det måndag och dags för nya tag. Delgav därför maken information om att han från och med i morgon och fram till påsk ska få leva på enbart GI-kost. Maken kollade med besvikelse ner i kundvagnen.
-Elvahundra spänn och inget gott.

En ryslig historia

Det har verkligen varit en vårvecka den här veckan. Så soligt och varmt att man nästan kan skymta asfalten genom snön på vägarna här i Helenelund. Våren brukar ju föranleda vårstädning, vilket får mig att minnas en garagestädning som vi hade här hemma ett år. Vi hade hyrt container och allt. Vissa människor är samlare och andra är kastare. Maken hör till den tidigare sorten och jag räknar mig till den senare kategorin. Jag bar således ut saker ut garaget medan maken bar tillbaka dem in igen. Ut ur garaget bar jag mina gamla lurviga after ski-boots från 70-talet, varpå maken bar tillbaka dem in. Jag har försökt att bli av med de där gamla bootsen i flera år, men de har liksom hängt sig kvar av någon anledning. Smått skalliga har de blivit med åren också. Jag frågade maken vad i all världen han skulle med bootsen till.
-Man vet aldrig när de kan komma till användning, svarade han och stälde tillbaka dem på hyllan.
I ett obevakat ögonblick hämtade jag ut dem ur garaget och tröck ner dem i containern, under lite bråte så att de inte skulle synas. Ja, så där höll vi på tills grannen kom ut och ställde sig bredbent på garageuppfarten med händerna i sidan.
-Ser ut som om du behöver lite hjälp här, sa han vänd till mig.
Fick därmed hjälp av grannen att mota bort maken som desperat försökte få tag i vad han kunde av skräpet. Märkligt nog, vartefter garaget tömdes på gamla grejes så fylldes det på av andra gamla grejer. Från grannens garage. Tror jag kammade plus-minus-noll den där dagen.
Några dagar senare när jag en morgon skulle ut och hämta tidningen råkade jag kasta ett öga bakom garaget. Där fick jag se en skymt av något lurvigt som stack fram under presenningen. Tog några snabba kliv fram och drog hastigt bort presseningen för att se vad som där dåldes. Nackhåren reste sig och huden knottrade sig på armarna. Men va fa... Samma känsla drabbade mig som den gången när vi i på en engelska-lektion i högstadiet läste en riktigt ruskig historia om två män som blivit fast i en snöstorm uppe i bergen. Efter mycket stretande kom de slutligen fram till en övergiven stuga i vilken de sökte skydd. Den ena var redan så illa därän av köld att han senare avled. Den andre grävde då ner sin vän i snön utanför, höll en kort ceremoni för vännen och gick därefter och lade sig för natten. På morgonen dagen därpå hittade han sin döde vän sittandes vid köksbordet. Skräckslagen grävde han ner honom igen under snön, bara för att morgonen efter åter igen finna vännen sittande vid köksbordet. Historien slutade med att man hittade honom galen i stugan och på något sätt kom man fram till att det var han själv som gått i sömnen varje natt, grävt upp sin vän och placerat honom vid köksbordet. Samma känsla som då, drabbade mig nu när jag stod där och tittade ner på det som dålde sig under presenningen. Där stod de, prydligt uppställda bakom garaget - mina gamla lurviga after ski boots från 70-talet.

Shopping när och fjärran

Jag vill slå ett slag för Malmö. Hade inte varit där själv förrän hösten 2009, men vilken shoppingstad. Här hittar man alla möjliga småbutiker med kläder, inredning, skor, mm blandat med de större kedjorna. Det var också i Malmö jag upptäckte Håkanssons (www.hakanssons.com). Hade aldrig hört talas om denna skoaffär. Helt underbar och väl värd ett besök.
Düsseldorf med sin lokalisering i Ruhrområdet kanske inte är den stad man först och främst tänker på när man börjar planera sin semester. Tänk om! Düsseldorf har allt, i alla fall som jag gillar. För den shoppingsugne finns Königsallee (eller Kö, som Düsseldorfarna själva kallar den). Här trängs modehusen med varandra. Efteråt tar man sig en härligt skummande öl i Altstadt bara ett stenkast ifrån, på andra sidan Heinrich-Heine-Allee. Här hittar man ett gytter av barer och restauranger. Väl värt ett besök är Fischhaus (www.fischhaus-duesseldorf.de) på Berger Straße 3 i Altstadt, som serverar underbara fisk- och skaldjursrätter i stimmig miljö. Alla dessa platser nås på bekvämt promenadavstånd från spårvagnsstation Heirich-Heine-Allee. Kan det bli bättre?
Tillbringade en vecka i Hong Kong i januari. Var där på konferens, och hade maken med mig så jag passade på att ta ett par dagars semester. Hade ju hört att Hong Kong var en shoppingmetropol, så jag försökte reka hemma innan avresa. Sökte i guideböcker och på internet, men hittade inga säkra tips om var jag skulle börja. Så det blev ”learning by doing” och vill därför förmedla mina erfarenheter här. Stanley market på södra sidan av Hong Kong-ön samt Temple Street night market och Ladies´ market på Kowloon-sidan är alla stora marknader för krimskrams samt märkeskopior av främst väskor och kläder. Ladies´s market hade kanske större fokus på kopior av klockor och väskor än de övriga marknaderna. På Temple street night market hittade jag en helt underbar målning som jag bara var tvungen att släpa hem. När man shoppat på Temple street night market knallar man söderut utefter Nathan Road till Peninsula Hotell på Salisbury Road. Väl där tar man hissen upp till Felix, en rooftop bar på 28:e våningen med utsikt över Hong Kong-ön. Det känns lyxigt. Utefter Queen´s Road och närliggande gator i Central på Hong Kong-ön hittar man de äkta varorna. Här ligger modehusen på rad. Väl värda besök är de små marknaderna under sina presenningar, mellan husen i denna del av staden. Här kan man göra riktiga fynd. Glöm inte att besöka affärerna bakom marknadsstånden. Här hittar du de lite dyrare, men fortfarande prisvärda varorna. Efter shopping runt Queen´s Road tar man rulltrapporna upp till SoHo (South of Hollywood)för en drink eller en bit mat. Ett tips på en riktigt bra restaurang med kinesisk mat är American (Peking) Restaurant på 20 Lockhart Road i Wan Chai på Hong Kong-ön. Här äter man prisvärt och hur gott som helst. Mums!

Har´et på tungan…

Var på skottårsfest hos grannarna härom veckan. Inbjudna var mestadels boende i området. Några kända, andra okända. Sollentunabor, har jag noterat är ofta väldigt platsbundna. Eller så är det Sollentuna som är en ovanligt trevlig kommun. I vilket fall, så är det inte helt ovanligt att man träffar på Sollentunabor som inte rört sig ur fläcken. Maken är en av dem. Nåja, lite har han allt rört sig. Han växte upp i huset bredvid vårt. Rätt ska vara rätt. Som följd har maken koll på husen i området, vem som bott var, vem som växt upp var, vem som är nyinflyttad, osv. Flera i grannskapet är också gamla skolkompisar från grundskolan, varav några tagit över det gamla föräldrahemmet.
Nåväl, där var vi alltså och vartefter gästerna strömmade in presenterade man sig förståss, men inte bara med namn utan även med information om vilket hus man bebodde och med vem. Maken var i sitt esse. Ja, det huset kände han till för där bodde den förut och den kände han igen för det var ett syskon till en gammal parallellklasskompis och de visste han vilket hus de bodde i för på grannhusets trappräcke hade maken själv frusit fast med tungan i yngre år.
Informationen om var makens tunga frusit fast väckte genast minnen hos de övriga gästerna. Man började delge varandra sina egna upplevelser i ämnet. Märkligt nog kunde alla dra sig till minnes var deras respektive tungor frusit fast tidigare i livet.
-På den stolpen satt jag fast riktigt illa, ska jag säga.
-Oj, hur kom du loss till slut?
-Nä, vettu nån fick ju hämta varmt vatten för att en annan skulle lossna.
Ja, så gick diskussionen när jag själv drog mig till minnes min egen erfarenhet av att fastna med tungan på metall en kall vinterdag. Det var uppe i Sundsvall där jag bodde nästgårds en jämnårig liten väninna. Jag kan väl knappast ha börjat skolan ens och om jag gjort det så var det i alla fall i de tidigare åren i grundskolan. Vi sprang alltid mellan husen, hon och jag och denna dag var jag på väg till henne. Ringde på dörren och medan jag väntade på att den skulle öppnas så fick jag syn på dörrhandtaget i metall. Vad är det för tankar som föranleder detta behov av att pröva om tungan ska fastna eller ej? Inte vet jag, men vad det än är för tankar så var det just dem som jag hade i huvudet denna kalla vinterdag. Var således tvungen att pröva. Och fast satt jag. Och självklart fick jag problem när dörren väl flög upp.
Då modern och även modens make är på besök hos oss, passar jag på att fråga om även de kunde dra sig till minnes när de för första gången gjort liknade erfarenheter och visst kunde de det. Modern hade passat på att fastna på vägen till skolan i den finländska by i Österbotten där hon växte upp. Moderns make hade fastnat tillsammans med sina kompisar under en lek i den sydtyska småstad där han växt upp.
När jag däremot har kollat av läget med generationen efter mig har jag inte lyckats hitta en enda som fastnat med tungan på liknande sätt. Nu hör det till saken att jag endast utrett ärendet bland barn och ungdomar i Helenelund, den del av Sollentuna där vi bor. Kan hända är läget annorlunda längre norrut. Jag vill inte heller påstå att min undersökning på något sett är statistiskt signifikant, men medge att det väcker en del frågor. Är barn av idag helt plötsligt mycket kokare eller är detta en följ av växthuseffekten?

Redo för ”Beach 2010”

Vilken vecka vi har haft! Svenska fjällen visade sig från sin bästa sida. Åre bjöd på skön skidåkning, massor av sol, alldeles för mycket mat och Glüwein. Känner mig således redo för att ta tag i det där med beach 2010 nu. Har inte riktigt haft tid tidigare. Bestämde mig precis som många andra att ta tag i det där omedelbart redan den första dagen på det nya året, men saker kom i vägen. Hade ju kvar rester från nyårsfirandet som behövde förtäras, sedan var det ju inte riktigt slut på julen bara för att nyåret var inringt och så vet ju alla att man inte kan börja en ny diet mitt i veckan. Det MÅSTE ske på en måndag. Skulle man påbörja en diet på måndagen en vecka, men bli tvungen att äta upp någon gammal chokladbit som blivit kvar sedan helgen och som man inte hittat förrän på tisdag, då är ju dieten förstörd för den veckan och ny måndag måste väntas in. Så är det bara. I morgon är det måndag och jag har egentligen ingen ursäkt att ta till längre. Julen varar inte ända in till påska, för däremellan kommer fasta.
Det är svårt det där med dieter när man har barn. Maken blir ju så illa tvungen att haka på. Ska jag lida så ska han. I nöd och lust, var det inte så? Barnen däremot, måste ju få riktig mat med pasta eller potatis eller ris till köttet. Jag har försökt att äta samma sak, men lite mindre av kolhydraterna bara. Det blir alltid en massa kolhydrater över. En massa potatis i matlådan till jobbet är inte lockande och som 60-talist har jag fått lära mig att man inte kan slänga mat. Min egen moder är en hängiven anhängare att allt måste gå jämt upp. Man får helt enkelt dela upp all mat till alla runt bordet tills det är slut i kastrullerna. Japp, annars gör vi henne till martyr, för om inte vi alla hjälper till så måste hon äta allt själv. Detta faktum påminde hon oss alla om vid en lunch i Tegefjäll under vår Årevistelse förra veckan. Vi hade åkt skidor i Duved hela förmiddagen och gled över för mat och eftermiddagsåkning till angränsande Tegefjäll. Barnen, som är dålig på att äta frukost, hade hunnit bygga upp en rejäl hunger medan vi vuxna mest passade på att äta medan vi ändå var inne. Modern beslöt att avstå helt under muttranden om hur dyrt det var och att portionerna var så stora att man inte orkade äta upp, vilket skulle resultera i rester.
Jag har försökt att inte föra detta ätmönster vidare till mina egna barn, då jag inbillar mig att det är en grundläggande orsak till att jag själv är i behov av en diet till och från. Mina killar måste inte äta upp varje smula på tallriken. Jag hoppas och tror att de på så sätt ska lära sig känna efter när de är mätta och inte när tallriken är tom.
Min äldste son, som beställt in pizza den där lunchen i Tegefjäll, åt således så mycket han orkade och lämnade därefter resten. Han såg det inte som ett problem att det fortfarande fanns mat kvar på tallriken när han betraktade sig som mätt och tittade därför storögt på mormodern som muttrade något om att beställa in mer mat än man orkade äta medan hon resolut avslutade den kvarlämnade pizzan. När mormor under vidare muttranden stoppade i sig några efterlämnade pommes frittes ifrån någon annan i sällskapet, kände han sig nödgad att gripa in.
-Men mormor, inte ska du behöva städa det där. Det finns personal här som kommer och plockar undan.