Den stora ostbitskampen i Prag

Vi är totalt fyra personer från företaget på plats i Prag, så det har inte blivit så mycket seriös shopping på kvällarna. Istället har vi ägnat oss mer åt mat, öl och geocaching. Mycket korv och sauerkraut har det blivit och hittills totalt fem funna cacher. MG har förståss loggat några fler, för han ska alltid vara värst. Har mycket svårt att låta en utmaning passera. På kongressens inledande "welcome reception" utmanade jag honom på hur-många-ostbitar-får-plats-på-en-tandpetare. Han inledde med sex stycken, varpå jag toppade med sju. Han kom tillbaka med åtta, varpå jag tog ledningen med nio.
-Du vinner, sa han.
Jag trodde jag hade segern i min hand, men då känner man inte MG. Kanske inte han helt och hållet sig själv heller. Kanske trodde han själv att han skulle kunna släppa ostbitssegern till kollegan, men efter en stund började förlusten att karva för djupa fåror i själen. När jag vände ryggen till tog han sikte på ostbitarna, kavlade upp ärmarna (nä, det gjorde han inte för han är företagets dandy som vet exakt hur många knappar som ska vara uppknäppta i kavajärmarna och skulle således aldrig närvara med uppkavlade skjortärmar som utställare på en kongress, inte ens om det gällde segern i en ostbitstävling), gjorde en stor lov runt ostbitsbordet för att hitta de plattaste bitarna, greppade ett väl utvalt ostspett med vilket han gick igång på ostbitarna. Jag kunde se på hans ryggtavla hur han arbetade. Färdig med sitt värv vände han sig om och skred sakta tillbaka mot mig i utställningsbåset, nöjt leende över sin bragd. I handen hade han ett ostspett dekorerad med 10 bitar ost och kammade därigenom hem segern i ostbitskampen. Grattis MG!
I övrigt har vi konverterat en ny geocachare bland kollegerna. Hon gick igång med en rivstart och så till den milda grad entusiastisk så att hon genast loggade två, varpå hon varmt agiterade för geocaching för en kongressdeltagare vid en kaffepaus. Jag är inte säker på att intresset var helt delat för han gav henne en nervös blick och ett snett leende varpå han hastigt lämnade bordet.
Kongressen är så gott som över. Den har väl inte varit helt lyckad även om förutsättningarna varit lovande. Vi har haft toppenplacering på utställningen, rätt deltagare var på plats, mötesfokus helt i linje med företagets. Dubbelt trist att behöva stå som miffon i ett tomt bås så när som på en medtagen poster. Vi kunde se hur passerande deltagare med höjda ögonbryn undrade över vilka vi var som hade bokat ett helt bås för vår poster när övriga deltagare nöjde sig med att presentera sina på mötets gemensamma poster session. I går, på kongressens tredje dag fick vi ner själva utställningen, men allt broschyrmaterial saknas fortfarande. Förhoppningsvis kommer det idag på kongressens fjärde och näst sista dag.
-Vi skojade bara, vi har också produkter, snälla stanna en stund så vi hinner berätta, men ta en T-shirt i alla fall. En penna då...?
Fedex, vi är inte på samma sida...

På skattjakt i Prag

Ett annorlunda, roligt och ofta lärorikt sätt att utforska sin omgivning är Geocaching, en slags skattjakt som pågår världen över. Det enda man behöver göra är att registrera sig på www.geocaching.com. Härifrån söker man sedan upp lämpliga skatter i omgivningen, man kan t ex söka på postnummer eller ort, springer ut och letar upp dem, skriver ner sitt användarnamn och datum för fångsten på en liten lapp som alla "cachar" innehåller varpå man går tillbaka till hemsidan och loggar sitt besök. Uppdrag slutfört.
Sedan finns det massor av olika skatter, eller sk cacher. Det finns de traditionella som innehåller en penna och papper för att notera besöket och kanske någon liten skatt som man gärna får byta ut mot någon annan liten sak, vilket kanske speciellt är roligt för barnen. Det finns multicacher som innehåller ledtråd till nästa ledtråd, osv tills man hittar den slutliga cachen. Det finns cacher som innehåller föremål som vill resa och som man tar med sig och lägger i någon annan cache kanske någon annanstans i världen. Ofta har den som lagt ut cachen skrivit ner en liten berättelse om platsen där cachen är gömd. Det kan vara något om platsens historia, en legend eller händelse förknippad med platsen eller liknande.
Det finns flera miljoner cacher gömda över hela världen. Döm om min förvåning när jag hittade 16 cacher inom en radie av 1 km från mitt eget hus i Helenelund. Vem hade trott det. Där har de legat gömda i åratal flera av dem, utan en oinvigds kännedom. Nu som invigd är det bara att ge sig ut och leta. Och självklart gör jag det också här nere i Prag.
Själva stadskärnan i Prag vimlar av cacher och på vägen från hotellet till kongresscentret finns ett antal för mig och kollegan MG, inbiten geocachare och också den som introducerat mig till skattjakten, att leta fram. Två har vi lyckats hitta, loggat och också fått med oss en bit av Prags historia av den som gömt cachen. En tredje är lite marigare. Den ska finnas i en hålighet vid foten av ett träd. Vi gjorde ett halvhjärtat försök igår att hitta skatten utan att lyckas. I morse låg vi på alla fyra båda två med rumporna i luften, ivrigt grävande runt trädstammen. Det måste ha sett ut, det. Vi lyckades inte lokalisera cachen innan vi var tvungna att borsta av oss jorden från våra utställningskostymer och dra oss bort mot kongresscentret. Mycket nedslagna över vårt misslyckade försök och surt muttrande över att någon måste ha avlägsnat den från platsen lommade vi iväg mot kongressen för att bemanna vår utställning.
Ikväll ska vi ut och käka middag i gamla stan. På vägen har vi en cache intill en av Prags många kyrkor. Platsen är förknippad med Andrzej Sapkowski, en polsk fantasy- och skräckförfattare och ska finnas vid "den galna änkans hus", får vi veta av den som lagt ut skatten. Spännande, den tar vi ikväll!

Jag, ett vulkanoffer

Befinner mig i Prag för en 5-dagars konferens inom endokrinologi där vi tänkte delta med en utställning, jag och min kollega MG. Då vi inte var säkra på hur det skulle bli med vår resa väntade vi in i det sista med att skicka ner själva utställningen till i förrgår morse. Vi trodde i vår enfald att utställningsgrejerna skulle hinna ner hit på tre dagar. När de inte var här när vi kom ner trackade vi försändelsen och fick veta att den inte ens hunnit till Paris där den skulle packas om för att skickas vidare till Prag. Även om försändelsen går med bil, hur i hela friden har den inte ens hunnit till Paris på tre dagar? Nu står vi här i Prag utan utställning och konferensen börjar i morgon. Antar att Fedex inte har anständigheten att leverera den på lördag eller söndag heller, så vi blir väl utan utställningsgrejer till på måndag. Om vi får hit utställningen på måndag, så kan vi få upp den på tisdag bara för att packa ihop och åka hem på onsdag.
Nåja, nu är vi ju inte strandsatta på något sätt här nere. Vi bor bra och mat och öl finns inom räckhåll. Läser på dn.se att flygbolagen överger sina resenärer världen över, som inte kunnat ta sig hem pga av att Eyjafjallajökull behagade få ett utbrott mitt i folks förehavanden. Antar att det är vid kriser som denna som agnarna sållas från vetet. Kommer att hålla ett noga öga på vilka bolag som inte ersätter sina strandsatta resenärer och i framtiden välja att flyga främst med de bolag som står upp för sina resenärer när det verkligen gäller. Läser vidare på svt.se att Arlandas långtidsparkeringar inte kommer att ge sina kunder P-böter bara för att de varit tvungna att parkera längre än planerat pga att de inte kommit hem i tid. Alla utom en. Den största långtidsparkeringen Benstocken kommer att kräva sina kunder på en mindre avgift för tiden de varit strandsatta i utlandet och därför varit tvungna att parkera längre än planerat. Gissa om de är dissade från min sida i framtiden. Hädan efter väljer jag att flyga med Europeiska bolag som SAS som ersätter sina kunder för mat och husrum under deras ofrivilliga frånvaro pga vulkanaskan. Finnair och Air France-KLM går bort. Parkerar gör jag på Swedavia och de privata bolag som låtit udda vara jämt och inte straffar sina kunder ytterligare med en P-bot efter att de väl tagit sig hem efter oviss väntan i fjärran länder.
I kväll käkar vi fet mat och sköljer ner den med svart öl på bryggeriet U Fleku. Vilken stämning. Vi glömmer rask våra missöden och låter oss istället dras med i glädjeyran när grannbordet plötsligt skuttar upp och sjunger och dansar till trubadurernas Tjeckiska toner. Oss går det ingen nöd på. Inte ikväll i alla fall.

På krigsstigen

Inget driver fram så mycket överraskande sidor hos människor som en rejäl sammandrabbning på en lasergame arena. I helgen stod det stora slaget. Det var föräldrar mot barn, grannar mot grannar, bröder mot systrar, hustrur mot äkta män. Vi var sex grannfamiljer på sammanlagt 25 personer som drabbade samman. På tåget in till Stockholm och med vett och sans fortfarande i behåll fick de större barnen instruktioner av omtänksamma föräldrar att inte gå ut för hårt mot de mindre barnen, som antogs vara ett allt för lätt byte. Kanske skulle det vara bäst ändå om de mindre barnen gick i sällskap av någon vuxen. Tänk om de små skulle bli rädda och oroliga i mörkret?
När vapnen var laddade och mörkret lagt sig över arenan var alla regler och förmaningar glömda. Vi hade 20 sekunder på att gömma oss för varandra och under den tiden förvandlades barn, grannar och makar till bittra fiender. Ensam smög jag därför i jakten på mina mål. Lyckades hålla mig undan ett tag för fiendens laserstrålar. Lilla A smög upp bakom mig och då vi var i samma lag bildade vi team ett tag, hon och jag. Tillsammans tassade vi genom mörkret. Fick in en träff på någon av motståndarna. Plötsligt darrade västen till och vapnet slocknade. Jäklar, jag hade blivit träffad.
-Hähähää, hörde jag äldsta sonen skrocka i mörkret.
Sex sekunder senare var jag på banan igen. Hamnade i närstrid med H, en mycket stridslysten kvinna, varpå västen darrade till igen och vapnet slocknade. Attans också, träffad igen. Åter aktiv smög jag efter några mörka individer som lös i motståndarnas färger. Kanske fick jag in några träffar, kanske var det någon annan som träffat mina mål. Förnöjt leende kunde jag i alla fall konstatera hur deras vapnen och västar slocknade för en stund.
Plötsligt dök L´s huvud upp bakom en vägg, samma mamma L som myndigt förmanat de större barnen att ta det lugnt med de mindre, men som själv hänsynslöst oskadliggjort de allra mista så fort tillfälle gavs i mörkret. Bäst att hålla sig undan, vi var inte på samma sida. Jag backade försiktigt tillbaka varifrån jag kommit, bara för att känna ett darr i västen och vapnet svartnade. Träffade igen! Av vem denna gång? Vände mig om och där stod TB med ett brett flin i ansiktet. Det dunkla blå ljuset fick hans tänder att fluorescera i mörkret. Ingen nåd alltså, trots att jag delade lag med hans hustru. Hann med nöd och näppe bli aktiverad igen innan jag åter igen var träffad och därmed inaktiverad.
-Tihi, fnissade yngste sonen och pinnade bort genom mörkret.
Svetten rann och adrenalinet pumpade. Stod i bakhåll bakom en vägg och lyckades inaktivera en hel klunga av små huliganer innan de visste vad som lurade på dem i mörkret. Hehe... Men så darrade västen till, vapnet slocknade och jag var ännu en gång oskadliggjord.
Efter 15 minuter var vi så åter ute i dagsljuset. Föräldrar blev föräldrar igen, makar blev makar och systrar och bröder åter igen syskon. Stridslusten dog sakta bort och freden lägrade sig bland grannarna. Ordningen var återställd. För denna gång...

Det händer inte mig, eller...

Ända sedan barnen var små har jag haft problem med mitt högra bröst. Det var alltid det jag fick mjölkstockning i och det har känts lite knotigare än mitt vänstra. Förra veckan blev jag kallad till min första mammografiundersökning. Gick dit, röntgade brösten, gick hem för att vänta på det svar som skulle komma ungefär efter två veckor. Tänkte inte mer på saken. I måndags kom telefonsamtalet man inte vill ha.
-Vi skulle vilja att du kommer tillbaka för en kompletterande undersökning. Det är bra om du kan komma på onsdag då bröstläkarna är på plats.
Jag blev helt tom i huvudet. Vad hade de hittat? Hon kunde inte svara på det utan bad mig bara komma tillbaka på onsdag. Tänkte att det säkert inte var något, men kunde ändå inte släppa tanken på detta. Det är ju så mycket det kan vara som inte är farligt, men hur skulle det bli om jag fick positivt besked för bröstcancer? Hur blir det med semestrar och andra familjeaktiviteter, tjänsteresor, etc? Tänk om jag skulle få det svar jag mest fruktade. Hela familjens liv skulle gå i stå. I går när jag nattade killarna kramade jag dem lite extra, för tanken föresvävade att det kunde vara sista kvällen som jag kramar dem utan allvarligare diagnos.
I morse åkte jag iväg med en klump i magen för min kompletterade undersökning. Jag fick genomgå röntgen igen, fick fylla i formulär och sätta mig ner i väntrummet medan läkare tog del av röntgenbilderna.
-Det kan bli ultraljudsundersökning också, sa röntgensköterskan.
I väntrummet bläddrade jag förstrött i ett nummer av Amelia från 2008, men jag såg egentligen inte vad jag läste. Noterade dock några rader av en Lotta Sandberg; om du inte njuter av livet så blir det mest en transportsträcka och om du blir lycklig av att umgås med vänner så låt det vara målet i ditt liv. Jag kom att tänka på min kollega ASA som precis hemkommen från en påsklovsvecka i schweiziska alperna ringde sig sjuk i måndags och då berättade att hon drabbats av influensa redan första dagen och att hon sedan legat inne hela veckan medan familjen åkt skidor. Hon hade inte åkt ett enda åk, sa hon. På min fråga om hon inte var väldigt besviken över oturen av att ha blivit sjuk under alpresan svarade hon att hon inte kunde gräma sig över så små saker. Hon hade ju fått vara med familjen, hotellet var toppen, omgivningarna vackra och hon hade inte drabbats av någonting livshotande. Till saken hör att vi har en gemensam kollega som precis är hemkommen från en tvåveckors vistelse på sjukhus i Frankrike efter att ha blivit påkörd i franska alperna och krossat käken.
-Man blir ständigt påmind om hur skört livet är, sa ASA. Man får vara glad att man har hälsan.
Så klok hon är. Vad är lite snuva och feber mot att ensam bli liggande på sjukhus i ett land där man inte ens förstår språket och där ingen ens pratar engelska. Eller mot en bröstcancerdiagnos...
Bredvid mig i väntrummet satt två väninnor varav den ena tröstade den andra.
-Det känns så jobbigt, snyftade den andra tyst.
Det kändes som att en kalldusch sköljde över mig där jag satt och betraktade dem båda. Detta är på riktigt. Vad skulle de säga till mig? Vilken skulle min diagnos bli?
Så blev jag till slut inkallad på ultraljudsundersökning. Läkaren gick igenom mitt högra bröst varpå han vände sig till mig.
-Jaha, så blev du allt inkallad i onödan, upplyste han mig om. Här finns inget att oroa sig över, men vi hade inga tidigare bilder att jämföra med. Unga kvinnor (!?) har ofta mycket körtelvävnad i brösten som kan kännas men inte är något att oroa sig över.
En sådan lättnad jag kände. Kunde ha tagit tag i öronen på läkaren och gett honom en flatpuss mitt i nyllet, men hindrade mig från det under största självbehärskning. Skuttade ut ur undersökningsrummet med lätta steg. Kändes som att ha fått livet tillbaka, fast det aldrig varit borta.
Denna episod leder ändå till en viss eftertanke hos mig. Kanske dags att evaluera sina premisser och sätta målsättningen i livet på det som verkligen gör en lycklig. För att livet inte bara ska bli en transportsträcka, där till och med ledigheterna passerar utan riktig närvaro.
-Mindfulness, hör jag min kollega SACs ord eka i mina tankar.
Absolut! Hädanefter är det mindfulness som gäller. Idag skänker jag en slant till rosa bandet och ägnar tankarna åt mina medsystrar och -bröder (prostatacancer finns också på livets meny) som inte får samma lättande besked utan får gå hem med ett mycket tyngre. Jag tänker på kvinnan i väntrummet, hon den ledsna, och undrar hur hon mår ikväll?

Att bryta cirkeln

Var hemma hos grannen på besök härom veckan. Till min förtjusning såg jag att hon hakat på den nya tofs-trenden myntad av Maria Montazami, en av Hollywood-fruarna.
-Min första tofs, kvittrade grannen. Inköpt på Tiffanys i Stockholm för 220 kr på rea.
-Va´? flämtade jag. 220 kr på REA!!!
Men den var vit och fin och prydde sin plats på en dörrknopp. Själv har jag gett upp alla försök till någon form av heminredning. Om jag vid något inspirerat tillfälle kommit mig för att inhandla några piffiga kuddar till soffan i vardagsrummet, så ingår de snart som vapen i något kuddkrig. Har jag någon gång försökt få till en mer inbjudande presentation av vardagsrumsbordet, så drunknar mina vedermödor inom kort under högar av tidningar och ritpapper. Bara att åstadkomma en normal middagsdukning hemma hos oss kräver en djup dykning ner bland post och annat bråte som familjen anser vara behövligt just där på köksbordet.
När jag lämnar familjen att husera fritt inomhus och istället försöker ägna mig åt att få någon slags ordning i trädgården röner jag ingen större framgång där heller. Har jag planterat en prydnadsbuske på sommaren, har den körts över med pulka på vintern. Sorgset kan jag bara konstatera att det enda som blivit kvar av min buske är några ynkliga pinnar som sticker upp ur marken. Bakom garaget har yngsta sonen förvandlat min gröna, visserligen mossbelupna, oas till en lerig fotbollsplan.
Men jag minns en annan tid, innan barnen, medan jag fortfarande höll oredan stången. På den tiden hade jag bara maken att hålla efter. Bara en som drog fram och "glömde" lägga tillbaka.
-Complete the circle, mullrar min amerikanskättade kollega. Det är vad jag brukar uppmana familjen när de inte lägger tillbaka grejerna.
Tiden innan barnen bestod av fler kompletterade cirklar än idag. På den tiden hyrde en 4-barnsmamma med familj och färre kompletta cirklar än jag hade, huset mitt emot vårt.
-Men det ser ju inte ut som om det bor någon här, hojtade hon när hon en dag stod och betraktade min ordning.
Min förstfödda låg fortfarande i magen, så saker och ting fick ännu ligga där man lagt dem. Ett par år senare var hon emellertid tillbaka.
-Ja, nu kan man se att det bor folk här, log hon förnöjt betraktandes de drivor av icke-kompletterade cirklar som täckte golvet, samt möjligen även de jack och håligheter som sonen med hjälp av dessa cirklar tillfogat parketten.
När jag idag sitter och suckar över alla kvarglömda saker kan jag plötsligt komma på mig själv med att le åt de där radiostyrda bilarna som stått och dammat i hallen sedan i höstas i väntan på våren. Jag skrattar till vid åsynen av makens "senilhörna" i köksskåpet där han förvarar nycklar, plånbok, mobiler och deras laddare, solglasögon, alcogel, rabattkuponger från McDonald´s och allt annat för de dagliga behoven. Istället för irriterad blir jag alldeles varm i kroppen av tygödlan och örnen av plast som istället för ljuslyktor a la Ernst Kirchsteiger pryder fönsterbrädan eller där högen av dekorativa inredningsböcker borde ligga istället hittar sonens pingisracket. För här bor det någon. Här bor min familj.

Vardagslyx

Jag älskar att cykla. Far fram som ett jehu genom Sollentuna och närliggande kommuner. Känner mig (och ser antagligen också ut) som Hedvig, hon som hade ugglan på taket, när hon rak i ryggen kom ångande på sin postcykel. Jag känner mig så lyckligt lottad som bor där jag bor. Inga mastiga backar att trampa uppför, bara långa rakor att sträcka ut på. Och jag vet vad jag talar om, kan jag säga, född och uppvuxen i Sundsvall som är allt annat än en cykelvänlig stad. Att cykla i Sundsvall, denna annars så trevliga stad, är som att köra halfpipe. Staden ligger nämligen inklämd nere i dalen mellan Norra och Södra berget. Själv bodde jag på Södra. Ibland på vintern när man skulle hem med bussen från stan, och då körde den inte rakt upp utan runt och mer utmed berget, var samtliga passagerare beordrade att ställa sig längst bak i bussen för att den överhuvudtaget skulle orka upp. Jag skojar inte. Ibland när man skulle ner till stan igen, så gick det inte att svänga på de hala vintervägarna. Istället bara gled bussen och man fick helt enkelt ta vägen om den gata där bussen behagade glida in. Tog ju körkort där uppe också. Gissa om man blev bra på "start i motlut".
Så är det inte i Sollentuna. Här finns vare sig mot- eller medlut. Därför cyklar jag oftast varhelst jag ska. Min absoluta favorittur är att cykla ner till Edsviken och utefter Edsviksvägen ner till båtklubbarna i Tegelhagen. Där tar jag in på skogsstigen som går utmed vattnet, genom polisskolans grindar (som håller öppet till sena kvällen) och hela vägen till Ulriksdals slott i Solna. Väl där tar jag mig ett glas vin på Slottscaféet innan jag cyklar samma väg tillbaka. Hur trevligt är inte det en varm sommarkväll med maken i släptåg? Jäkligt trevligt, kan jag säga. Detta är min i särklass främsta favorittur, då den ju också är kopplad till en belöning i form att ett glas vin i trevlig miljö. Är killarna med får de glass på samma café.
Maken försöker titt som tätt att få med mig på andra rundor. Ibland cyklar vi därför istället norrut, förbi Shell på Kanalvägen, utefter Sveavägen och Trädgårdsvägen, via kolonistugorna i Knista, under E4:an och förbi Bögs gård för att slutligen komma fram till Översjön i Järfälla. Trevligt även om det inte erbjuds något vin på slottscafé.
Men idag gick cykelfärden till Coopen i Häggvik. Det enda vin de hade där var matlagningsvin till fiskgrytan som tillagades senare på kvällen. Det får väl duga i väntan på att sjövägen till Ulriksdals slottscafé ska tina fram och bli cyklingsbar igen. Som jag längtar efter denna vardagslyx.

Vårtecken

Men vart tog våren vägen? Snön bara vräker ner här i Helenelund. Suck! Nu hoppas jag verkligen att mina teorier om att nyfallen snö hjälper den gamla kvarvarande att smälta bort. För på torsdag har de lovat våren tillbaka och därefter vill jag inte se mer snö.
Var i Väsjöbacken och åkte skidor i lördags. Motvilligt och med hängande huvuden fick jag med mig familjen. Tänkte att vi skulle ta vara på den sista snön och samtidigt passa på att vara ute lite i solen. Vilken dag vi fick. Perfekta backar, ingen liftkö och fika ute i solen. Om man blundade där man satt med sitt kaffe kunde man nästan låtsas att man var i Alperna, och att det inte var kaffe man drack utan jägertee. I brist på strohrom fick det bli kaffe.
Men visst har våren kommit till Helenelund. Både krokus och snödroppar blommar för fullt här hemma och i dikesrenarna lyser det gult av tussilago. Hörde på radion att tranorna anlänt till Honborgarsjön för sin sedvanliga trandans. Tranor lever i samma parförhållanden livet ut fick vi veta och att man därför inte tror att trandansen är en parningsdans utan snarare ett sätt att stärka förhållandet.
-Bah, utropade maken vid denna information. Det har dom ingen aning om.
-Så du påstår att du aldrig har struttat runt för att stärka ditt förhållande? undrade jag.
-Om jag någon gång struttat runt i något som liknat en trandans så ber jag så mycket om ursäkt, bullrade maken.
Kisande betraktade jag maken. Så vad är det om då, de där tidiga vårdagarna då det struttas runt i trädgården i snickarbyxorna? Är inte det en slags trandans? Något snickrande har det då i alla fall inte blivit. Med höjda ögonbryn lät jag saken bero. Ute ser det just nu ut som om det är ett tag kvar tills det är dags för snickarbyxorna. Idag låter jag påskfjädrarna hänga kvar och torka ute i träden. I väntan på våren.

Det är så trendigt i år...

Så var det dags för uppdatering av vårgarderoben. Inte för mig, men för husets unga herrar. Det ska vara ny vårjacka, nya gympaskor, nya mjukisar. Det var fasligt vad de växt under vintern.
Är det bara mina ungar, eller är jeans helt ute? Det betraktas närmast som ett straff att behöva bära byxor. Nu är det mjukisar som gäller. Dryftade saken med en branschkollega, vars barn går i privatskola inne i Stockholm.
-Samma sak där, svarade hon. Det är bara dyrare mjukisar.
Himlandes med ögonen lommade jag således efter äldsta sonen från butik till butik för att hitta vårjacka av rätta märket. Annars är det yngste sonen som är familjens modelejon. Av honom hade jag i uppdrag att hitta Adidas Condivo fotbollsbrallor. Troligen fick jag hjälp av högre makter med detta för jag hittade sista paret, som också råkade vara i rätt storlek. Resten av dagen var jag "världens bästa mamma".
Nåja, det var inte mycket annorlunda på min tid. Bergis och Mac Free, hette jeansen som gällde i lågstadiet. Någon som minns? Till min stora förtret var jag för liten för Puss & Kram. Oj, vad det grämde mig att de där superläckra jeansen med hög midja och knappar på framfickorna (har jag för mig att det var) inte fanns i min storlek.
I mellanstadiet kom de urblekta, ballongliknande jeansen som skulle bäras med militärskärp. Viktigt var också att skärpet inte var väl instoppat i hällorna, utan änden skulle istället hänga lite slarvigt utefter ena benet. Sedan kom trenden med målarbyxor, inköpta på Arbetarboden i Sundsvall, insydda nertill och färgade i någon pastellfärg. Superinne 1980. I alla fall i Sundsvall.
På högstadiet var det endast Levi´s 505:or eller möjligen 501:or som skulle sitta på. Alla andra nummer var töntiga. Sedan skulle jeansen sys in nertill innan de gick att använda. Och när de blivit välanvända skulle de lappas till oigenkännlighet och därtill sys ut med kilar i sidorna. För komplett outfit krävdes collegetröja. Eller gärna två, varav den övre hade ärmarna avklippta. Tror inte att jag hade på mig annat än Levi´s jeans och collegetröja under hela högstadiet. Collegetröjor hade jag dock i mängder och flertalet hade modifierats genom att få ärmarna avklippta, halsen uppklippt till båthals eller två som klippts av diagonalt på mitten och sytts ihop med varandra för en tvåfärgad effekt.
Kanske var det bara vi i Sundsvall med klent utbud i butikerna, som var tvungna att modifiera allt innan användning. Man kan ju annars tycka att det borde varit någon trendguru som fattat galoppen och designat kläder som gick att använda direkt.
I somras noterade jag med viss munterhet att hudfärgade nylonstrumpbyxor hade fått ett kraftigt uppsving och bars av i stort sagt alla tonårstjejer mellan 13 och 15 till korta shorts och ballerinaskor. Nylonstrumpbyxindustrin måste ju själva blivit tagna på sängkanten. Att efter mångårig tantstämpel och utan egentlig marknadsföringsstrategi, plötsligt vara tillbaka i trendfacket. Vad hände?
Nu, precis som då ter sig kidsen stöpta i samma form, det är bara formen som ändrats under åren.