Tiden går fort när man har roligt

Bråda dagar, bråda dagar. Snart är det skolavslutning och med den följer alla "inför" aktiviteter. Förra helgen var yngste sonen iväg med klassen på skolresa till Vässarö. Maken var med som "medföljande förälder". Idag var äldste sonen iväg på skolresa över dagen till Bodaborg. Till den krävdes iordningställande av en hög med smörgåsar av oss föräldrar som inte hängde med och skjutsade denna gång. Vad fort det går. Yngste sonen slutar 3:an och går därmed upp i mellanstadiet, om det nu finns längre. I alla fall byter han lärare till hösten. Äldsta sonen slutar 5:an och går därmed redan till hösten upp i högstadiet. Äldsta sonen, nu 12 år, börjar komma in i puberteten med allt vad det innebär.
-Åh, vad jag är arg på dig nu, väser han till mig mellan sammanbitna tänder när jag missar att fixa stylen på hans frilla. Den där j-vla frisören som klippt mig så man ser rakt in i huvudet, också.
Yngste sonen är än så länge en aningen mer medgörlig. Tycker fortfarande det är mysigt att ägna tid åt mamma och pappa. Älskar att höra berättelser sedan han själv var liten. I går ville han prompt att pappa skulle ta fram den lilla mössa han fått på sig direkt efter förlossningen och som maken sparat bland så många andra ting i sina lådor.
-Kolla i min låda i sovrummet så hittar du den, sa maken nöjd med sig själv och sitt eviga sparande av ditt och datt.
Efter lite rotande kom sonen utfarande med sin första "mössa" på huvudet, en slags tub i samma material som gasbindor är gjorda av.
-Cool mössa, den vill jag ha på mig på måndag, sa han efter att förnöjt ha granskat sig själv i spegeln.
-Eh...har du kollat ordenligt nu, svarade jag tvekande och orolig över kamraternas möjliga kommentarer vid åsynen av sonen med en slags strumptub på huvudet tidigt på måndag morgon. Om du tar lilla spegeln och kikar därbak så ser du kanske nått du gillar mindre.
-Ja, du har nog rätt, konstaterade sonen efter en stunds betraktande av sitt strumpbeklädda bakhuvud i spegeln.
Med en lättnadens suck kunde jag pusta ut. Har ju varit med förr. Vid ett tidigare tillfälle knallade jag runt i en galleria i USA med sonen hack i häl efter att ha provat skor i en lokal skoaffär. Småpratade lite med sonen där bakom mig och vänder mig om för att se om han instämde i mina påståenden. Vad får jag se, om inte sonen iklädd en av de provstrumpor jag lånat i skoaffären. Dock hade han inte den på foten utan istället som ett hårnät på huvudet. När jag konfronterade honom om den saken svarade han bara att han skulle hålla ögonen öppna efter en äkta "gangsta" huvudprydnad om denna besvärade mig.
-Vet du mamma, sa sonen upplysande till mig härom dagen, min högsta önskan är ett riktigt afro och en tröja med stora dollartecken i guld. När jag blir stor ska jag bli en rik man med afro.
Ut ur kontoret uppenbarade sig äldsta sonen som avbrutit sitt dataspelande för en stunds jakt efter godsaker i skafferiet.
-Hörrö, ropade jag efter honom, om du inte ser upp blir du tjock.
-Jag vill bli ett fetto i källaren, svarade sonen trotsigt.
-Vad menar du med det? undrade jag oroligt.
-Ja...jag vill bli en sån där datahacker som sitter i källaren på filmer och så, förklarade han. De är alltid supercoola och jättetjocka och räddar världen via datorn.
Vad har mina söner för förebilder? Är det jag som inte hänger med? Hur ser världen egentligen ut där ute? En rik man med afro och ett fetto i källaren, är det framtiden för mina söner? Ska jag vara orolig eller stolt?
-Kolla vad jag hittade, ropade yngste sonen triumferande och höll upp en påse för halstabletter, men tömd på sitt innehåll.
-Håller du fortfarande på och rotar i min låda? undrade maken förnärmad med en sned blick åt mitt håll.
-Vem är förvånad, kommenterade jag torrt åt makens håll och van med att hitta tomma förpackningar och annat skrot bland makens samlingar. Likt en skata samlar han på sig allt möjligt och omöjligt.
Ivrigt återvände yngste sonen till makens låda på jakt efter mera. Efter en stunds rotande kom han tillbaka med en av sina egna gamla leksaker i handen.
-Men pappa, du kunde ju faktiskt bara ha frågat, förmanade han sin far.
-Nu räcker det, röt maken barskt. Lägg tillbaka den där.
-Men det är ju min, kontrade sonen.
-Jaja, nu räcker det för ikväll, sa maken i ett försök att låta myndig, men ett svagt darr på rösten avslöjade en viss nervositet över vad sonen möjligen mer kunde komma släpande med. Nu stänget vi lådan.
Sitter och betraktar sonen när han med med ett nostalgiskt leende vrider och vänder på sin återfunna leksak, som av någon outgrundlig anledning hamnat ibland makens samlingar. Vad fort det går, tänker jag för mig själv.

Ska man vara fin får man lida pin

Efter en vecka på hardcore-diet vaknade maken och hastade ut till badrumsvågen, nyfiken på resultatet. Han har varit mycket noggrann, inte avvikit från matschemat och noterat sin viktminskning dagligen.
-Det har inte hänt nånting från igår, ropade han uppgivet till mig som fortfarande låg kvar och drog mig i sängvärmen.
Jag äntrade mig upp ur sängen, hasade mig ut till honom i badrummet och ställde mig på vågen jag också.
-Nä, inte för mig heller, svarade jag snopet, snarare gått upp. Kanske hade jag för mycket salt på tomaten igår och nu har jag samlat på mig vatten?
Jag visste ju med mig att jag hållit mig strikt till dieten och ätit min dietsoppa varje dag. Och som jag har slitit. Vad gör man inte för att slippa ligga i vassen. Det var lättare förr. Då behövde man bara sluta med godis, så gick man automatiskt ner några kilo. Och det bara på några dagar. Nu för tiden äter jag inte godis, så för att gå ner i vikt måste jag således sluta äta helt. Och inte går det fort heller. Besviket såg jag framför mig en blek-fet start på sommaren.
När modern var ung använde hon och hennes systrar i Finland spensalva som solkräm. Senare i livet tipsade hon mig om detta, varför spensalva genast inhandlades. Prövade effekten hemma i trädgården uppe på Södra berget i Sundsvall. På bara en dag var jag pepparkaksbrun och såg ut som om jag tillbringat en vecka på solsemester på varmare breddgrader. Genast spred jag kännedom om detta undermedel till bekantskapskretsen och snart låg grannskapets alla tonårstjejer på rad i trädgården, glänsande som sillar av rikliga mängder spensalva.
Här om året drog jag mig till minnes detta undermedel och skickade därför iväg maken till Granngården för att inhandla spensalva från Lantmännen. Han kom tillbaka med en rekorderlig tub. Förväntansfull gav jag mig ut med tuben i trädgården för att pressa. Där låg jag och svettades hela dagen under stekande sol. På kvällskvisten hastade jag åter in för att betrakta resultatet. Döm om min förvåning när jag betraktade min bleka kropp i spegeln. Vad fanken nu då? Hämtade tuben. Det var väl vanlig spensalva? Jo då, Spensalva 500 ml, stod det. Vände på tuben för att läsa det finstilta. Men vad i helv... "Det är extra viktigt att använda salvan, som innehåller solskyddsfaktor, vid betesgång då påfrestning på juver och spenar är stor". SOLSKYDDSFAKTOR! Hela dagen förstörd. Där hade jag legat och pressat och svettats hela dagen till ingen nytta.
Med en suck masade jag mig ut ur badrummet för att klä på mig, fixa frukost och väcka killarna. Innan jag krängde på mig jeansen passade jag på att väga mig en sista gång. Det kan ju ligga ett och annat kilo i pyjamasen.
-Ha, jag gick ner några hekto när jag tog av mig pyjamasen, ropade jag till maken.
Maken kom därför infarande i badrummet med kalsongerna i handen. Förväntansfull klev han upp på vågen.
-Jag gick upp några hekto när jag tog av kalsongerna, konstaterade han besviket.
Jag fortsatte med mina morgonbestyr medan maken rumsterade i badrummet.
-Jag prövar snyta mig, hörde jag honom säga för sig själv. Nä, nu blev jag ännu tyngre.
-Ha ha, ropade han plötsligt triumferande inifrån badrummet, jag flyttade runt på vågen och nu har jag hittat ett ställe på badrumsgolvet som visar på ett halvt kilo minus mot igår. Bäst att jag snabbar mig ut och noterar dagens vikt.
Efter en veckas diet kan vi emellertid båda konstatera en viss viktnedgång. Däremot visar vågen inte någon skillnad mellan makens hardcore-diet och min något mindre hårda soppdiet. Nu är det bara det värsta kvar, att hålla sig nere.

Soppa på en spik

Inspirerad av den första, riktiga sommardagen drar vi igång ett sista viktminskningsförsök innan sommaren tar fart på allvar. Vännen K har försett oss med scheman över veckans totala matintag. Själv har jag valt att satsa på en vecka på dietsoppa baserad på protein, men med mindre andel kolhydrater. Maken har valt en extremare metod av mer oklar bas, typ starta dagen med en kopp kaffe och en sockerbit och till lunch tomater, ägg och spenat.
För att få lite variation i min soppdiet har jag valt att passera en del av soppan och behålla resten som traditionell kyckling- och grönsakssoppa med ett tydligare innehåll. Började således gårdagsmorgonen med en kopp varm passerad soppa av mer otydligt ursprung samt en kopp svart kaffe.
-Ser ut som om någon spytt där, konstaterade yngsta sonen vid frukostbordet.
-Gör inte saken värre än vad det är, muttrade jag surt.
Resten av dagen passerade ganska problemfritt. Frukostsoppan höll mig mätt länge och lunchsoppan med ett mer tydligt innehåll gjorde mig också förvånansvärt nöjd. I ett tappert försök att ändå njuta av tillvaron intogs middagssoppan respektive makens biff med bladsallad ute i eftermiddagssolen på altanen. Båda försökte vi intala oss att äldste sonens tallrik med parmesanbeströdd spagetti bolognese inte såg ohållbart inbjudande ut.
-Nä, nu orkar jag inte mer, informerade sonen och reste sig från middagsbordet.
Kvar satt jag och maken och betraktade de rester som han lämnat efter sig. Hur f-n kan man inte orka spagetti och köttfärssås? I normala fall skulle jag ha gjort slut på sonens tallrik. I normala fall skulle jag och maken ha suttit och avnjutit den varma lördagskvällen med varsitt glas kallt vitt vin.
-Man äter för att man inte har något annat för sig, väste jag irriterad och nu otillfredsställd av middagens knappa intag. Så fort man får ett hål i dagen ska det fyllas med något ätbart. Så fort solen lyser ska det vara något kaloririkt, alkoholhaltigt. Hur kan det vara så? Skulle vi varit fullt upptagna med att påta i trädgården nu skulle vi inte suttit här och suktat.
-Det är som en hobby, svarade maken.
-Vad är det för jäkla hobby att trycka huvudet fullt, replikerade jag surt.
-Det är gott, kontrade maken.
-Se och lär, ropade jag efter sonen på väg mot sin hobby; dataspelande. Så här går det när man äter för mycket chips i din ålder. Då får man sitta här och peta bland bladen.
Sonen tittade med höjda ögonbryn ner på sin egen platta mage, oförmögen att se kopplingen.
-Du växer fortfarande, förklarade jag. Men du drar på dig ovanor.
Istället för att avsluta kvällen med ett glas vin i dagens sista, värmande solstrålar ute på altanen, lommade vi in för att se vad kvällens tv-tablå hade att erbjuda. Det tog inte lång stund förrän maken knoppade in likt sitt lunchägg i tv-soffan, antagligen i brist på annat. Blev således ensam sittandes och tittandes på årets första sommarprogram, "Sommarkrysset" från Gröna lund. Äntligen har sommaren kickat igång, tänkte jag förnöjt för mig själv. Jag har varit jätteduktig idag och följt min diet till punkt och pricka. Bra start på sommaren. Vid tid för sänggående, gav jag maken en knuff för att han skulle förstå att det var dags. Med en gäspning, tittade han upp, reste sig ur tv-soffan och släpade sig ut i badrummet.
-Jaha, sa maken och ställde sig på vågen. Nu ska vi se vad det gett för resultat att jag inte har utövat min hobby på ett tag.

Ett gott skratt förlänger livet

När ska våren egentligen anlända? Bara grått, grått, grått mest hela tiden. Suck! Tur att det är kortvecka nästa vecka. Alltid nått att glädjas åt. När det är som trögast på jobbet, vädret är som gråast och barnen som gnälligast, då får man ta fram något gammalt minne att le åt istället. Jag brukar tänka på den roligaste historia jag någonsin hört, tror jag. Det var Tommy Cooper, engelsk, numera död komiker och trollkarl, som drog den en gång. Måste ha varit omkring 20 år sedan, minst, som jag satt och kollade på ett av hans tv-framträdanden. Bäst det var när han stod och fipplade med några trollerigrejer vid ett bord vände han sig mot publiken och sa liksom i förbigående:
-Tänk, i natt drömde jag att jag åt en 5 kg`s marshmallow och när jag vaknade på morgonen var kudden borta.
Bara det, men jag skrattar än. Man får liksom samla på sig sådana här små skämt för att använda vid senare tillfällen. En annan rolig episod hände mig mer nyligen. Det var i Prag härom veckan när jag var nere på kongress med kollegan MG. Vi skulle delta med en utställning, men alla grejerna som vi skickat blev försenade pga askmolnet från vulkanen på Island. Utställningen kom ner till slut, men först på kongressens näst sista dag. När vi så skulle packa ihop grejerna igen för att åter skickas hem till Sverige fick vi inte upp lådan som de skulle packas ner i. Vi höll på en timme med att försöka få upp låset. Till slut bara snurrade nyckeln i nyckelhålet, medan lådan förblev låst. När killen, som skulle hämta upp grejerna för skeppning, kom förbi passade MG på att fråga ifall inte han också kunde göra ett försök med låset. Efter en lång stunds prövande utan framgång reste sig MG och sa sammanbitet och med återhållen vrede till killen vid låset och med hänvisning till lådan:
-No problem, no problem...we will just ship it home and burn it.
Skeppningskillen tittade tveksamt upp på MG och visste nog inte vad han skulle tro. Själv skrattade jag så att jag kiknade när jag efter hemkomst berättade om episoden för övriga kolleger. Vi fick upp lådan till slut genom att bända upp låset med en mejsel och själva knäppningen höll ihop så pass att vi kunde skeppa hem grejerna.
På radion diskuterades vid ett tillfälle dåliga översättningar av utländska filmer. I en film som då diskuterades var det två cowboys som efter dagar ute i öknen, dammiga kom ridandes på varsin häst och i horisonten skymtade en stad. Den ene tog av sig cowboyhatten, torkade svetten ut pannan med ärmen och sa till sin medryttare:
-I´m so hungry I could eat a frozen dog.
I texten stod det "jag är så hungrig att jag kunde äta en kall korv". Troligen antog översättaren att "frozen dog" måste hänvisa till kall korv i och med att varm korv kallas "hot dog", men det blev liksom inte coolt att en dammig, tuff cowboy endast vid ytterst stor hunger, som efter flera dagars ritt ute i öknen och utan mat, först då kunde tänka sig att äta en kall korv. Hur kan det bli så fel? Kanske var översättaren en riktig gourmet själv. Jag fick mig i alla fall ett riktigt gott skratt, då som nu.

Onda andar i garaget

På Valborgsmässoafton tänder vi eldar av olika skäl varav ett kan vara att skrämma bort onda andar och liknande otyg. I år känner jag att jag har anledning att tända en eld just av denna orsak.
Hemkommen från jobbet efter en tvåveckorsperiod av obrutet arbetande blandade jag mig och maken varsin kall draja, som var tänkt att inmundigas ute på altanen i vårvärmen. Ställde ifrån mig glasen på altanbordet för att hämta stolskuddarna, som vintervilat i garaget i väntan på en ny vår. Glatt visslande knallade jag så ut i garaget med en lätt nick mot grannen till hälsning. Arbetade mig fram genom bråten mot kuddarna som legat i en hög över ett gammalt bord, bara för att upptäcka stora hål i dem genom vilka stoppningen dragits ut. Vad hade hänt här, då? Tyckte mig höra ett knaprande ljud längre ner i kuddhögen och lyfte därför lite lätt på de övre kuddarna för att finna ut orsaken till knaprandet. Ut for en hårboll som skjuten ur en kanonkula, nuddade min axel innan den for vidare över garagegolvet in under några hyllor. Då blev det fart på mig. Med ett skri flög jag ut ur garaget. Skräckslaget flämtande och med vild blick drämde igen porten med en smäll bakom mig. Grannen, som rofyllt flanerat runt i sin trädgård, ryckte till vid det plötsliga ljudet och kastade en förundrad blick åt mitt håll.
Med långa, bestämda steg och med rest ragg hastade jag in till maken.
-Va´ fan är det som bor i garaget? vrålade jag från hallen och in i huset.
Maken kom skyndande för att se var som stod på.
-Jag blev överfallen av en hårboll ute i garaget, fortsatte jag flämtande, och jag tror att den har ätit hål i kuddarna till utemöblerna också.
-Jaha ja, en mus, förklarade maken. Det bor en mus där ute. Ville inte säga något tidigare, men den har inte bara ätit av kuddarna. Den har också omstrukturerat skosnörena på mina snowboardpjäxor till små dörrar som den täppt till pjäxorna med. Det gör inget, fortsatte han, snörena var ändå för långa.
-För långa? utropade jag ilsket. Det är ju pjäxor för flera hundra spänn. Vad mer har den gett sig på?
En närmare besiktning av garaget avslöjade fler spår av musen. Bland annat hade den legat och kalasat på fröer i mina slalompjäxor, gnagt på stoppningen i min skidhjälm, sågat av och kastat ut delar av fodret i makens skridskor och bajsat i killarnas snowboardpjäxor.
-Nu är det krig, väste jag med käkarna hårt sammanpressade. Var får man tag på råttgift i stora mängder?
-Lugna dig lite, försökte maken som är en djurvän av stora mått. Så farligt är det väl inte.
-INTE? pep jag i falsett. Den har ju förstört saker för tusentals kronor. Den ska ut!
Maken lyckades lugna mig så pass att jag lovade låta saken bero för ikväll och istället ägna mig åt at ta emot grannarna som skulle titta in på ett glas vin innan vi gemensamt cyklade ner till scouternas majbrasa i Tegelhagen för att fira in våren. Innan avfärd värme jag O´boy som jag blandade Minttu i och hällde upp på termos för att ta med till brasan som förfriskning till oss vuxna. Så hoppade vi upp på cyklarna och begav oss ner mot Tegelhagen och kvällens begivenheter.
Väl framme knallade vi runt, hälsade på bekanta och kikade i de olika lotteristånden i väntan på scouternas fackeltåg, braständning och gosskören som skulle sjunga in våren. Plötsligt kunde jag känna en svag mintdoft sprida sig i omgivningarna.
-Hm...gott, var kommer den ifrån? hann jag tänka innan jag kom på vad jag hade där bak i ryggsäcken.
Hastigt prånglade jag av mig ryggsäcken för att upptäcka en mindre sjö av O´boy med Minttu vari de medtagna muggarna låg och flöt runt.
-Men herre Gu´, utbrast maken. Vad har du gjort?
Maken gjorde vad han kunde för att rädda de dyrbara dropparna och delade upp drycken i de medtagna, och nu mycket kladdiga, plastmuggarna.
-Och en mattermos har du använt också, suckade han uppgivet. Den går ju inte ens att hälla ur.
-Öppet-knappen måste ha varit intryckt, försökte jag olyckligt.
-Men det är gott! sa maken vänd mot de övriga i sällskapet i ett tappert försök att släta ut sin hustrus tanklösa tilltag.
Själv var jag fullt sysselsatt med att tömma ryggsäcken på dess kladdiga innehåll. Nog behövs det majbrasor alltid och jag hoppas att de fyller sin funktion och skrämmer bort åtminstone några av mina onda andar.