Vinnar-glöggen

Det började dra ihop sig mot julfest på jobbet. Detta innebar att en vinnare skulle utses i den glöggtävling vi utlyst tidigare i höst. Redan i måndags började det tisslas och tasslas, en sista hand skulle läggas på glöggen, drycken skulle buteljeras, etiketter skulle tryckas. Men det har smusslats en hel del under hösten också, kan jag säga. Falska recept har lagts ut. Enligt ett av dem skulle forskningsavdelningen krydda sin glögg med musselspad och ansjovis. Lät inte troligt, tyckte vi på marknadsavdelningen.
Produktionsavdelningen har tigit som muren hela hösten. Man har inte kunnat ana att de ens höll på att ta fram ett tävlingsbidrag. Ett tag trodde jag de hade glömt av tävlingen helt, men så var inte fallet. Redan tidigt i går eftermiddag, samma dag som julfesten skulle gå av stapeln, rullade de in sitt bidrag på en vagn som de ställde till allmänt beskådande ute i lunchrummet. Då tävlingen var blind hade de naturligtvis förpackat glöggen i kartong med för ändamålet speciellt framtagen etikett. Då det var produktionsavdelningen som låg bakom bidraget så hade de naturligtvis sett till att få etiketten godkänd enligt företagets SOP (standard operating procedure). Vad hade man väl annat kunnat förvänta sig.
Vi på marknadsavdelningen backade upp vårt tävlingsbidrag med säljande handout och lättläst Directions for Use. Vi hade döpt vår glögg till Marknadens Bästa SharCodia och gjort fina etiketter i guldtryck. Lagom till tävlingsstart bar vi ut våra flaskor, som vi trodde innehöll tävlingens enda vitvinsglögg. Ack vad vi bedrog oss. I sista stund kom ledningsgruppen in med sitt bidrag - också en vitvinsglögg. Tävlingen kom således att bestå av fyra bidrag. Juryn bestod av ledningsgruppen själva, men i och med att det är jul och man ska vara glad valde övriga lag att inte åberopa jäv utan lät saken bero.
Högtidligt satte sig ledningsgruppen ner tillsammans med de olika bidragen runt ett av våra runda lunchrumsbord. Dryckerna skullen nu bedömas efter smak, kulör och arom. Efter en hel del sörplande, synande och sniffande hade de till slut lagt sina bedömande poäng på bidragen för de olika momenten, bedömningsformulären kunde samlas in och poängen räknas ihop.
Efter en stund nervös väntan kom poängräknarna tillbaka för ett delge oss vinnaren i 2010 års glöggtävling. Marknadens Bästa SharCodia hade kammat hem högsta poäng i såväl smak som kulör och arom och avgick således med den totala segern. Vilket jubel!
Som utlovat ska jag delge er alla receptet på årets vinnarglögg. Då det inte finns någon som helst anledning att lägga ner så mycket tid på endast en ynka flaska glögg så ger jag er härmed vårt recept på den uppskalade produktionssatsen.

Extrahera följande kryddor
-Torkade pomeransskal, en hel påse
-Torkade ingefärsbitar, en hel påse
-Kanelstänger, en hel påse
-Kryddnejlika, en hel påse
-Kardemumma, en hel påse

Samt denna frukt
-7 st sharonfrukter i klyftor
I en hel kvarting okryddat brännvin (37,5 cL) i en vecka.

Sila bort kryddorna och frukten från brännvinet med finmaskig sil, t ex tesil. Det var i detta läge som kollegan SK från produktionsavdelningen kom förbi och sa att vår dryck såg ut som urinprovet från en 80-åring, men vi lät oss inte nedslås av detta utan fortsatte vårt enträgna arbete mot segern.

Tillsätt därefter följande till brännvinet
-Vitt portvin, 1 flaska á 75 cL
-Torrt vitt vin, 4 flaskor á 75 cL eller ett 3 L´s lådvin
-Rörsocker, 6 dL
Häll upp drycken på flaskor alternativt i större glaskärl. Låt er inte nedslås av dryckens något grumliga karaktär.

Ni som har tillgång till en golvcentrifug kan snabbt pelletera debris och ta tillvara supernatanten. Övriga kan låta flaskorna stå och sedimentera med hjälp av gravitationen. Efter en vecka dekanteras därefter drycken försiktigt, försiktigt från bottensatsen. Ni bör nu ha en helt klar dryck, färdig att hällas upp på flaskor som etiketteras. Här har ni nu en gudagod dryck som med säkerhet slår undan benen på svärmor. I alla fall slog den knock på vår ledningsgrupp.

Ringar på vattnet

Ni vet det där uttrycket om en fjärils vinge som fladdrar i Kina och gör att det senare regnar i USA, eller hur det nu var. Det handlar ju om ringar på vattnet, det vill säga att en sak leder till en annan.
Vi hade några vänner över på glögg i lördags. Jag har ju min hemmagjorda som jag bjöd på till tonerna av julmusik. På kvällen åkte vi in till Gamla stans julmarknad för att titta på kommersen. Passade på att inhandla en större mängd torkat renkött, som går som smör i solsken hemma hos oss. Tidigare har man ju kunnat köpa detta torkade renkött i små skavbitar på snackshyllan på ICA, men det verkar inte finnas längre. Har kollat runt på flera affärer utan att hitta. Således inhandlades åtskilliga bitar till familjen att karva i en tid framöver. För att värma oss frusna själar hade maken tagit med sig en fickplunta innehållande Minttu. Kvällen avslutades på restaurang Michelangelo på Västerlånggatan innan vi tog pendeln tillbaka ut till Helenelund.
Vi hade killarna med oss och när vi klivit av tåget på väg ut från stationshuset kom de på att de skulle åka kana ner för barnvangsskenorna på trappen. Maken fick för sig att han också skulle pröva. Med siktet inställt på barnvagnsskenorna tog han sats och kastade sig ut för att i full fart glida ner för trappen. Nu gick det inte riktigt enligt plan för maken. Istället för att elegant landa nere vid trappens slut, slant han med fötterna och slog i bröstkorgen i trappräcket. Under våldsamma frustanden och grimascher tog han sig ut ur stationshuset med familjen hack i häl undrandes hur det gick egentligen.
När värken inta avtagit alls till söndagen förstod vi att han antagligen hade brutit ett revben. Detta bekräftades också i måndags under ett läkarbesök och maken blev sjukskriven till efter trettondagen.
-Var det någon knopp där på trappräcket? undrade maken idag vid middagsbordet.
-Nä, svarade jag med säkerhet i och med att jag i går kväll tagit en promenad förbi stationshuset för att inspektera olycksplatsen. Inga knoppar, bara ett slätt räcke.
-Underligt, sa maken tankfullt. Läkaren tyckte nämligen att det var konstigt att revbenet gick av på ett slätt räcke.
Han satt en stund och funderade över det där med blicken riktad ut i tomma intet.
-Då måste det ha varit fickpluntan som jag hade i fickan, sa maken. Revbenet måste ha slagit i precis på fickpluntan.
-Ja, synden straffar väl sig själv, sa jag ironiskt.
-Jag skulle ju egentligen inte alls varit där, fortsatte maken. Jag skulle ju egentligen ha varit och bowlat med RA i lördags, men han blev bjuden på 60-års fest och avbokade. Så egentligen är det RAs fel.
-Eller han som fyllde 60 års fel, kanske, svarade jag.
-Ja, fortsatte maken fundersamt, eller de som födde han som fyllde 60 års fel. Vad var det egentligen som gjorde att de valde att kopulera (makes ordval var egentligen "pöka", men jag valde att byta ut det mot kopulera) just då när han blev till?
Tillfälligheter är vad det är. En glimt i ögat hos man gör att en annan bryter revbenet 60 år senare. Så kan det gå.

Storögon och småtomtar

I fredags eftermiddag lämnade jag arbetet i Uppsala några timmar tidigare för att hinna iväg till landet innan fredagstrafiken. Väl hemma hade maken packat bilen med tomtar, granar, lampor och annat julpynt, mat och dricka och så förståss den livsviktiga glöggen. Bara för mig att slänga ihop lite kläder i en väska, fösa in alla i bilen och dra iväg söderut mot lantstället. Trafiken flöt på ända till Järva krog där det plötsligt tog stopp. Flera avåkningar, bärgningsbilar, polisbilar, etc hindrade trafiken. I baksätet började killarna gnälla om kvällsmat. Planen var att köpa med oss något på vägen att förtära i lugn och ro i stugan. Efter en timme i bilkö genom Stockholm ändrades dock planen. Väl på andra sidan stan bestämde vi oss för att käka pizza på någon pizzeria i närheten av lantstället ute i Gamla Tyresö. Självklart passade det inte alla i familjen utan vi var tvungna att ta vägen om McDonald´s i Tyresö Centrum för att plocka upp mat till den yngste sonen. När vi matta av hunger släntrade in på Pizzeria Prima Vera i Tyresö strand hade de klokheten att inte kommentera yngste sonens middagsval utan lät honom hållas.
När vi så äntligen var framme vid lantstället var vi tvungna att ta fram snöskyffeln för att över huvud taget ta oss in på uppfarten. Efter att ha skottat, burit in allt från bilen, fått in ungarna i stugan, slagit på värmen och varmvattenberedaren ägnade vi oss åt att julpynta. En kritvit julgran hade vi införskaffat som vi klädde med en slinga av små ledlampor och några lysande små snögubbar i halsdukar. Jisses vad fin den blev. Jag och yngste sonen hade för ändamålet tidigare pysslat ihop lite småtomtar, snögubbar och julmöss att pynta storstugan med. Dessutom hade vi köpt en ljuskon att ställa i hörnet.
Nöjda och belåtna med storstugan tände vi eld i kakelugnen, satte på På Spåret på TV:n och sjönk ner i soffan med en stor mugg varm glögg. Killarna fick julmust. Bäst vi satt där och beundrade vår juliga storstuga satte maken glöggen i halsen.
-Vad är det där? pep han och pekade på en liten, liten tomte som slunkit med de större tomtarna hemifrån köksbordet. Där kan han inte sitta.
-Nähä, var ska han vara då? undrade jag villig att flytta på tomten för att blidka maken.
-Han måste ju hem, svarade maken.
Förvånat vände jag mig mot maken för att vänta in fortsättningen på varför denna lilla tomte inte kunde få vara med och förgylla storstugan.
-Han har ju alla sina kompisar där hemma på köksbordet, fortsatte maken. Här är han ju alldeles ensam. Och kolla vilka "storögon" han sitter med.
Jag vände åter blicken mot den lilla tomten för att se vilka de där storögonen var som maken syftade på. Mycket riktigt var den lilla tomten omringad av tre större tomtar som jag och äldste sonen pysslat ihop redan året innan. Till ögon hade de sådana där vita plast bitar med pålimmade genomskinliga plastbubblor innanför vilka svarta plastrundlar fritt rullade.
-Han kan inte sitta där ensam med de där storögda tomtarna, sa maken och spärrade upp ögonen för att illustrera de storödga tomtarnas utseende. Vi måste ta hem honom till de andra småtomtarna.
Efter en stund somnade dock maken tillsammans med killarna framför TV:n. När de sevärda program för kvällen var slut och jag knuffat upp killarna på sovloftet samt lämnat maken i fåtöljen efter några misslyckade upplivningsförsök, gick jag själv till sängs.
När jag åter vaknade på morgonen låg hela landskapet inbäddat i ett vitt snötäcke utanför fönstret. Solen lyste svagt genom den disiga morgonen och speglade sig i vattnet nedanför. Jag satte på kaffe och lagade frukost till familjen. Efter att ha myst en stund i soffan packade vi ihop för att åter bege oss hem mot norrort. Jag gick en sista runda genom stugan för att se att allt var avstäng och inget var glömt. Då kom maken farande in i storstugan.
-Den här ska med också, sa han kort och slet hastigt med sig lilltomten från sin plats bland de storögda likarna.