Julstök i Helenelund

Så långt tillbaka som jag kan minnas så har detta hushåll stått under ständigt hot. Var det inte katter som rev ner prydnadssaker så var det bäbisar som käkade krukväxter. Sedan var det marsvin som hotade gnaga kablar och akvarium som riskerade skapa vattenskador. Nu är det hund som äter tomtar och annat julpynt.
Jag var i mitt esse redan innan första advent och väntade ihärdigt att få ta fram alla juleljus, julgranar, tomtar, halmbockar, kransar och annat som hör julen till. Julbyn var redan framme sedan veckor tillbaka. Detta för att skapa stämning redan tidigt i november. Nu skulle det kompletteras med rena julgrejer. Ner från vinden kom kartong på kartong fyllda med det ena och det andra, det ena glittrigare och rödare än det första. Upp packades tomtar, granar, glitter, julbelysning och liknande stämningshöjare. Glöggen stod på spisen och väntade på att inta rätt temperatur. Vännerna var på ingång för att smaka av en av säsongens många, många glöggsatser.
För året hade en ny vit plastgran införskaffats med stämningsfull vit ljusslinga. Men vad skulle vi göra med den gamla, gröna granen? Som tur var hade vi en våning till. Problemet var bara att maken, som så ogärna kasserar något hade fyllt övervåningen med en gammal soffa som blivit över när ny soffa införskaffades till vardagsrummet en trappa ner. Denna stod nu på den gamla, gröna julgranens tänkta plats. Jag hade till och med införskaffat en ny ljusslinga som skulle ersätta de gamla julgransljusen i granen.
Efter en stunds funderande fick jag en briljant idé. Varför måste man bara ha en julgran när man kan ha en hel julskog? Sagt och gjort. Den gamla, gröna plastgranen monterades ihop bredvid den nya vita i vardagsrummet på nedervåningen. Maken synade bistert mitt tilltag, men yngste sonen var på. För att kröna det hela hämtade jag paketet med den nyinköpta ljusslingan som legat i köket och väntat på att göra en glimrande entré. Ett hundra nittio ljus utlovade paketet.
Maken mumlade något om att ta in stubbar och mossa för att fullborda det hela. På så sätt skulle vi inte behöva gå ut med hundarna längre. Vi skulle ju bara kunna släppa ut dem i vardagsrummet. Och kanske vi kunde slänga ut soffan och sitta på stubbarna och kolla på tv under julhelgen. Jag lät mig inte nedslås utan fortsatte med mina planer.
Jag rev ivrigt upp paketet med juleljusen och döm om min förvåning när jag upptäckte att samtliga 190 julljus var komprimerade till en slinga på max två meter. Hur skulle man fördela detta i julgranen. Längre stod jag och tittade på den korta slingan som lovar så mycket och höll så lite. Under tiden hann jag bygga upp en rejäl julilska.
-Det blir ingen julskog, skrek jag till maken. Det är bara att packa ner den här skitgranen i paketet igen.
Tyckte jag inte att maken gav ifrån sig en lättnadens suck.
Vännerna var på ingång och mina julskogsplaner hade gått helt i stöpet. I ren ilska rev jag itu den gamla, gröna granen och tröck tillbaka den ner i sin låda. I ilskan passade jag inte bara på att hiva tillbaka denna låda till sin plats på vinden. Nej nu skulle, fanken ta mig, alla lådor, tidningar och annat av samma material ut. Upprörd hämtade jag pappkasse på pappkasse fyllda med tidningar och kartonger på väg till insamling och ryade åt maken att ta hand om dem per omgående. Av bara farten passade jag även på att få fart på killarna med att samla in fotbollar, skateboards och annat som legat under trappen och samlat damm. Ut med dem i garaget på stört, skulle de.
Killarna och maken sprang som tättingar för att avlägsna de papperspåsar, fordon och andra saker som nu snabbt fyllde hallgolvet. Som plåster på såren över att mina julskogsidéer hade fallerat, kom maken ner från vinden med en grön grangirlang som vi brukade vira runt en pelare i hallen. Ilsket rev jag den till mig, medan maken försökte pryda trappräcket med den nyinköpta, löjligt korta ljusslingan med 190 ljus fördelade på två meter.
-Den här jäkeln barrar ju, frustade jag medan jag upprört stegade ut i tvättstugan för att hämta dammsugaren.
Till slut var i alla fall tomtarna på plats, den nyinköpta, vita julgranen spred julstämning från sin centrala plats i hemmet och adventsstaken var fylld med nya, långa ljus. Vännerna tittade förbi och vi hade en trevlig eftermiddag med glögg, lussebullar och julmusik.
Ja ja, det blev visserligen ingen julskog denna helg, men julen är inte över än. December är visserligen mörk, men med alla juleljus så blir den en av vinterns ljusaste perioder. Skulle vi bara få lite snö nu också så vore denna december fulländad.
Lycklig drog jag iväg till arbetet på måndag morgon i vetskapen om att få tillbringa decemberkvällarna hemma i vårt julpyntade hem. Att det var måndag bekymrade mig inte det minsta. Jag såg fram emot att få komma hem till familjen och äta en god middag innan jag kröp ner i soffan med en rykande varm glögg och en julfilm. Efter arbetsdagens slut hastade jag således hem för att ta del av familjemyset. Väl hemma kastade jag av mig jackan, hälsade på hundarna innan jag skyndade in i köket för att se vad maken hade för middagsplaner.
En fasansfull syn var vad som mötte mig i köket. På köksbordet låg alla tomtarna i sina beståndsdelar. Näsor, fötter, ögon och annat som suttit fastlimmade på tomtarnas kroppar var nu separerade från något som såg ut som små Venus av Milo, eroderade av väder och vind.
-Vem fanken ligger bakom detta? gastade jag rakt ut i rummet.
Maken vände sig om vid grytorna för att se vad som stod på.
-Har hunden käkat upp alla jultomtarna? undrade jag skakad över den syn som mött mig vid hemkomsten.
-Jag antar det, svarade maken försiktigt. Det låg delar utspridda över hela golvet när jag kom hem. Det där är vad jag har hittat och lyckats skramla ihop.
Med återhållen vrede spände jag ögonen i hunden, som ivrigt viftade på svansen nere vid mina fötter.
Några av tomtarna kunde dock räddas. Med en suck limmade jag på den sista tomtenäsan på en av de tomtar som restaurerats och ställde den åt sidan för att torka. Det är väl bara att ställa prydnadssaker och pynt på något, för hunden, otillgängligt ställe, antog jag och konstaterade att detta hushåll åter igen stod under hot.

Har man inte jobb så skaffar man sig

För några veckor sedan blev vi ombedda att ta hand om en chihuahua vars matte skulle vistas utomlands ett halvår. Efter lite betänkligheter tackade vi trots allt ja till erbjudandet och dagen efter flyttade Bosse in. Bosse visade sig vara en hund från de fina kvarteren. Med sig hade han inte bara schampo utan även balsam, egen parfym, guldfärgade bajspåsar och ett Burberry-halsband för promenader. Det visade sig att Bosse är en mycket trevlig hund, som inte tuggar sönder saker, inte gör sina behov inomhus (okej, det hände kanske någon olycka i början), klarar av att vara ensam hemma, liten som en katt och gärna kryper upp i famnen och kelar en stund. Vi blev så betagna av denna lilla väluppfostrade varelse så vi började leta efter en alldeles egen hund bland hundannonserna. Mest tittade vi på ett- eller tvååringar för att slippa alla valpbestyr. Bosse är ju två och ett halvt år och därmed förbi de första turbulenta valpåren.
Nu var det dock så att min sistfödde hade fastnat för en svart/vit fyra och en halv månaders papillonvalp. Varje gång jag satte mig för att googla hundannonser så kom han farande med denna en och samma annons. Nja, vi ville ju ha en liten hund. Jag tycker Bosses storlek är alldeles passande. Efter mycket om och men gav jag med mig och bokade träff med uppfödaren för att åtminstone komma och kolla på valpen. Behöver jag meddela att vi inte åkte hem tomhänta? Här om dagen flyttade således Birk in. Med sig hade han alla valpigheter som man bara kan tänka sig.
In kom han som ett yrväder. Uppfödaren hade intygat att han var rumsren, men det är han i alla fall inte enligt mina mått mätt. Bort åkte därför mattor och annat i farozonen och övervåningen fick blockeras från nattliga besök. Grisknorrarna som vi köpt åt Bosse, men som han med avsmak ratat, gick åt som Långben äter majskolvar på julafton. Vi kastade oss iväg för att införskaffa pipleksaker och annat för att stimulera denna storörade nya familjemedlem vars energi aldrig tycks sina.
Efter ett par dygn med Birk satt jag hålögd på en stol, stirrade ut i tomma intet och undrade om jag verkligen var helt klok i huvudet. Barnen är stora och det fria livet börjar återvända efter småbarnsåren och vi hade ju fått låna den perfekta hunden och det i hela sex månader. Varför kunde jag inte låta det bara få vara så? Hur kunde jag ens komma på tanken att skaffa mig detta heltidsarbete som det innebär att fostra, sköta och stimulera en valp? Pruttar gör han också, och det illa.
Nedanför mig var Birk i full färd med att slaska i sig sin frukost. Med valpigt ryckiga rörelser undersökte han omgivningarna efter mer när han var färdig med innehållet i sin skål. Jag ropade på min yngste son för att komma och koppla hundarna och följa med mig på en promenad innan maten hunnit passera genom hunden för att hamna i en bearbetat hög på köksgolvet. Det kan gå med en väldig fart det, har jag förstått.
Tillsammans hasade vi runt kvarteret med varsin hund i koppel. Birk fick beröm för varje hög och pöl som han lyckades prestera utomhus. För att inte Bosse skulle känna sig åsidosatt fick även han beröm för sina pölar och högar. Förvånat tittade han upp på oss och tycktes undra varför nu detta ståhej över hans uträttade behov.
Hemma hade äldste sonen vaknat och jag hann nätt och jämt torka alla åtta tassar innan jyckarna for iväg upp i soffan för att önska sonen en god morgon med pussar och kel. Sedan försökte jag jobba lite medan pipdockor och bollar ven genom luften. Efter ett tag lägrade sig lugnet i huset. Sönerna tittade väl på tv eller spelade dataspel, Bosse tog sig nog en tupplur och nedanför mig på golvet vilade Birk. Jag tittade ner på trasseltussen med de ovanligt stora öronen som lugnt snusade där nere vid mina fötter. Jag kliade honom lite lätt i nacken och han tittade sömnigt upp med sina pepparkornsögon. Vilket litet liv, tänkte jag för mig själv. Det ska nog gå.
Ner från övervåningen kom yngste sonen och gav Birk en öm blick.
-Är du fortfarande arg på dig själv för att du köpte honom? undrade han försiktigt.
Jag log mot honom och ruskade på huvudet. Det ska nog gå på något sätt.

Allt är relativt

Maken satt och läste tidningen i morse och förundrades över en artikel i vilken man listade de hårdaste tennisservarna genom tiderna.
- Tänk, sa han, Ivo Karlovic har servat i 251 kilometer i timmen och Andy Roddick i 249 kilometer i timmen.
Jag lyssnade på de servhastigheter som han räknade upp, men kunde inte riktigt relatera till hastigheterna.
- Jaha, svarade jag, men hur var det med returen? Kunde motståndaren returnera servern?
Maken gav mig en överseende blick.
- Vanligtvis rör det sig om servess i sådana här hastigheter, informerade han med en lätt fnysning åt min okunnighet.
- Står det så, då? forcerade jag vidare.
Maken tittade upp från sin tidning.
- Du hänger upp dig på fel saker, svarade han med en lätt irriterad ton.
- Det kanske inte ens var match, försökte jag släta över. De kanske mätte hastigheten för skojs skull på nån träning.
- De mäter alltid hastigheten på servrarna på matcher, replikerade maken. Och rapporterar bara hastigheten på de servrar som verkligen går in.
- Ja, men då vill man ju verkligen veta om motståndaren kunde ta emot den eller inte, kontrade jag. Vad är en hård serve värd om den returnerades av motståndaren?
Maken la ner tidningen i knät.
- Jaha, så han som uppfann hjulet då, vill man veta vad hans kompis gjorde under tiden? undrade han smått upprört. Uppfann kompisen kanske åttahörningen? Eller man kanske också vill veta vilka fem uppfinningar han uppfann innan han uppfann hjulet, men som misslyckades? Så att man vet vilket värde uppfinningen av hjulet verkligen har.
- Ja nått sånt kanske, svarade jag lite stött.
- Eller när man rapporterar vinnarens tid vid ett sprinterlopp, fortsatte maken som verkligen hade kommit igång nu, vill man samtidigt veta hur det gick för han som kom sist? Vad hade han för tid?
- Jag, det vore intressant, svarade jag. Då får man ju en känsla för vilken spridning det var i loppet.
Maken fällde åter igen upp tidningen med ett högljutt prassel.
- Du är precis som Kurt Olsson när han intervjuade Patrik Sjöberg. "Alla vet ju hur högt du kan hoppa, men hur lågt kan du hoppa, då?"
Ja, är det verkligen så konstigt? Skulle inte det ge en viss bredd i informationen? Skulle inte det ge en större insikt i Patrik Sjöbergs verkliga förmåga. Han är ju ganska lång, så det kunde vara intressant att veta vad som är hans nedre gräns. För att kunna bedöma någots verkliga värde måste man väl sätta det i relation till något annat, eller hur? Så, hur fantastisk är en hård serve om den kan returneras? Hur genialisk var egentligen hjulets uppfinnare om han alla hans andra uppfinningar bara var trams? Kanske var det bara en slump, hela hjulet. Som penicillinet. Hur bra är han egentligen vinnaren på 100 meter? Hur gick det för de andra i loppet? Allt är ju relativt.

Alla har vi våra laster

I helgen var det dags för Antik- och Kuriosamässan i Kista. Maken var förstås eld och lågor och ville dit. Jag tänkte att det var bäst att följa med för att förhindra eventuellt galna inköp. Sist jag vände honom ryggen några minuter på en Antik- och Kuriosamässa så passade han på att inhandla en stor trätunna, ombyggd till lampa och som stått i ett stall de sista 10 åren. Det sistnämnda gjorde att den avgav en obehaglig lukt av hästgödsel varje gång man tände lampan. Den nyinköpta tunnan placerade han stolt i vårt gemensamma sovrum som nattlampa. Där stod den sedan vid min sida sängen och stank stall tills jag inte stod ut längre och hivade ut den i garaget. Där står den än idag. Liknande inköp ville jag alltså förhindra denna dag och följde således med maken till Antik- och Kuriosamässan.
Denna gång var även yngste sonen med. Han har tydligen ärvt vissa särdrag av maken kunde jag konstatera efter att ha avstyrt diverse inköp bl a av en balalajka som hade en så osedvanligt fin klang, påstod sonen. Maken, som visade ett ohälsosamt stort intresse för en prydnadstomte med en liten lykta i handen med en lampa inuti, klarade sig igenom mässan med bara en glaskula i nät som inköp. Glaskulan måste han ha inhandlat medan jag var i full färd med att avstyra balalajkaköp, annars tyckte jag att jag hade ganska bra koll på honom.
Kuriosa är makens, och uppenbarligen även yngste sonens, last livet. De kan botanisera i timmar tillsammans i alla Gamla stans loppis- och begagnataffärer. I somras fick jag sonen att, efter stor sorg och tandagnisslan, lämna kvar en gasmask från andra världskriget och komma med ut ur butiken. Min uppgift i sammanhanget är att gå efter med ett enda stort "nej" för att vi inte ska drunkna i gasmasker, balalajkor, tunnor och annat skräp här hemma.
Om makens last är gamla saker, så är väl min julen. Det kanske jag måste erkänna. Men det är ju så mysigt, att när det är som allra mörkast i december krypa upp i soffan med en varm glögg, tänka lite ljus och se på en riktig "feel-good" julfilm. Och julen kan aldrig påbörjas för tidigt. Var på ICA Maxi i Häggvik igår. Där hade man redan börjat bulla upp med ljusslingor. I och med att jag har bestämt oss för en vit julgran i år så passade jag på att inhandla en vit ljusslinga redan nu när jag ändå såg en. Och när jag passerade drickahyllorna råkade jag få syn på en samling glöggflaskor som antagligen blivit kvar där sedan förra julen. Var bara tvungen att ha en.
-Vi spetsar upp den med rom hemma, förklarade jag för maken.
Väl hemkomna från Kistamässan kände vi oss lite ruggiga och med gårdagens varma glögg i minnet hoppade vi på cyklarna och drog iväg till ICA Maxi för ytterligare inköp. På vägen dit funderade vi ut en plan för hur vi skulle maskera vårt inköp på vägen genom butiken. Känns som om det skulle tarvats en förklaring av vårt glöggköp redan i början av oktober. Vi bestämde oss för att att genom att ta en scanner, scanna glöggen och snabbt låta den slinka ner i plastpåsen skulle vi undkomma oupptäckta. Sagt och gjort, väl framme vid dryckeshyllorna såg vi till att vi var ensamma i gången innan vi snabbt tog ner en en flaska, scannade den och lät den glida ner i påsen.
-Ska vi bara ha en? undrade maken som utvecklat ett visst medberoende.
-Jaa, svarade jag tveksamt, det är ju så mycket socker i dom så vi borde nog bara ta en.
-Jag vet hur du är, sa maken beslutsamt och tog ner en till flaska från hyllan som han scannade och lät glida ner i påsen med den första.
Belåtet gick vi iväg till kassorna för att checka ut. Ingen hade upptäckt vårt tilltag. Jag ställde tillbaka scannern i hållaren och gick vidare till självutcheckningen för att påbörja min betalning.
Jag var nästan färdig, skulle bara godkänna summan, när meddelande kom upp på skärmen. "Tillkalla butikspersonal". Fasiken! Glöggen innehöll ju en gnutta, gnutta alkohol och därmed var en ålderskontroll oundviklig. Jag svalde och tittade på maken.
-Vi måste tillkalla personalen, konstaterade jag storögt.
Precis då kom en butikskille förbi. Vi kallade honom till oss och bad en bön om att han inte skulle ställa några frågor. Han knappade snabbt in koden och med en hastig blick på oss konstaterade han att vi hade åldern inne.
-Det var på gränsen, sa han med ett glatt leende.
Maken och jag höll andan.
-Men ni är väl över 30, fortsatte han skrattande och försvann in i butiken.
Ut ur butiken hastade jag och maken, hivade upp glöggen i cykelkorgen och trampade snabbt hemåt. Alla har vi våra laster, antar jag. Och summan av dem är konstant, har jag hört. I kväll blir det i alla fall åter igen varm glögg och i afton får vi beundra vår nya glaskula i nät medan den inmundigas.

Utan penna i Portugal

Det var dags för den årliga europeiska diabeteskongressen i förra veckan och var med anledning av detta på plats med två kollegor i Lissabon för att delta. Vi hade ingen utställning denna gång så vi passade på att umgås med våra kunder var helst vi dök på dem istället. Just detta var jag i färd med när jag upptäckte att jag glömt alla mina visitkort på hotellrummet. För att lämna över mina kontaktuppgifter fick jag ett visitkort av min kontakt och jag rotade i kongressväskan efter den penna som något läkemedelsföretag hade sponsrat mötet med för att skriva ner min epost adress på baksidan. Hittade den och kunde fullborda mitt värv. Vi talades vid ett tag till och precis när jag skulle avsluta samtalet för att hasta till nästa seminarium bad hon mig att få tillbaka sin penna. Sin penna? Det var ju den enda pennan jag hade och med vilken jag förde anteckningar under mötet, som underlag till rapportering väl tillbaka på kontoret. Jag ville inte argumentera med en kund så jag lämnade över pennan utan att protestera. I alla fall inte högt.
På vägen till seminariet tänkte jag att jag svänger väl förbi någon av de stora läkemedelsbolagens utställningsbås för att plocka upp en giveaway penna så är problemet löst. Naturligtvis hade de inga pennor att tillhandahålla som giveaway så jag fick klara mig utan. Tillbaka på hotellet var jag noga med att lägga ner både visitkort och penna i väskan så att jag inte skulle glömma bort det på morgonen dagen efter.
Nästa dag flöt på bra och på kvällen efter hade jag och min kollega AC planerat att ta några geocacher. Hon är en minst lika hängiven geocachare som jag och vi skulle bara slänga in väskan och byta skor på hotellet innan vi gav oss av. Kvar på hotellet lämnade jag kongressväskan och tog bara med mig en mindre handväska för att inte ha så mycket att släpa på. Vi hade varit ute och rekat dagen innan, kollat igenom tidigare loggar och foton på hotellet med internetuppkoppling så vi hade en klar bild om var skatterna var att finna. Den första cachen gick vi på direkt. Den var gömd på en grön postlåda eller om det var en sopkorg. Nöjda med oss själva öppnade vi den lilla lådan och drog ut den lilla loggboken där i som skulle signeras. Jag stoppade ner handen i handväskan för att fiska upp en penna. Jädrans! Den låg kvar i kongressväskan.
Klockan var ganska mycket på kvällen, så möjligheten att införskaffa en penna i butik var därför ganska liten. Istället fick vi lomma iväg till nästa cache med denna osignerad.
-Jag har en plan, sa jag till AC. Vi tar pennan ur nästa cache på vår planerade rutt, lånar den ner till den sista cachen som vi planerat logga och lägger tillbaka den på vägen upp igen.
Nästa cache på vår lista var lite större, hade vi förstått av våra undersökningar av loggbilderna, och borde därmed innehålla en penna. Glada i hågen hastade vi så ner för att söka rätt på denna.
Den innehöll ingen penna. Vi fick således lämna även denna geocache osignerad för att finna rätt på den sista cachen som vi planerat in för dagen. Den sista cachen skulle vara belägen bredvid en bar som vi besökt kvällen innan och jag föreslog för AC att vi skulle gå in där och be att få låna en penna. När vi väl hittat på cachen såg vi att baren var i färd med att stänga. För att hinna låna penna och för att inte väcka misstänksamhet tog vi med och cacheburken till baren för att signera loggboken. Ja visst fick vi låna penna, det var bara att ta den som låg på bardisken. Vi hittade pennan, kunde signera loggboken och bege oss ut igen för att återbörda cachen till sitt rätta gömställe. På vägen tillbaka ut mötte vi bartendern i dörren.
-Can we have this pen? frågade jag honom förhoppningsfullt. Det var ju bara en helt vanlig bläckpenna, en sådan där med blå plastkork och knappast med något värde för baren. De hade väl fler pennor än denna, tänkte jag.
-Oh no, svarade bartendern bestämt och förklarad att med just denna enda penna skulle han göra sina räkenskaper senare på kvällen.
-We can buy the pencil, försökte AC. One euro, we give you one euro for the pencil!
Men bartendern ruskade bara på huvudet, tog sin penna och gick in för att stänga för kvällen. Vi hade bara att lämna stället utan penna. Nåja, vi hade i alla fall loggat den cache som var längst bort från hotellet. Kanske, kanske kunde vi övertala vår kollega SAC, som blivit kvar på hotellet denna kväll för att ta sig ett långt badkarsbad och mest rynkat på näsan åt vårt skattletande, att återvända till de övriga två någon kväll när vi var i krokarna för att äta middag. Men på vägen tillbaka till hotellet vände oturen. Precis innan den andra cachen för kvällen hittade vi två tanter med stora väskor som stod vid en busshållplats.
-Dom måste ha en penna i dom där väskorna, sa jag till AC, som nickade och höll med.
Vi styrde stegen mot tanterna och frågade om det möjligen kunde vara så att de hade en penna att låna ut. En av tanterna rotade i sin stora väska och fiskade upp en penna till mig att låna. Jag bad AC att hon skulle vänta på plats med damerna, så att de inte skulle bli oroliga att jag tänkte stjäla deras penna, förklarade för tanterna att jag bara skulle springa runt hörnet och skriva ner en sak. Jag skulle straxt vara tillbaka. Tanterna, som var lite påstrukna, väntade snäll på plats med AC medan jag signerade chachen åt mig och AC och funderade inte alls över att jag sprang iväg med deras penna, var borta med den bakom hörnet en minut innan jag kom tillbaka med den.
Nöjda med detta beslöt vi oss för att fira att vi hittat tre geocacher denna kväll, och i alla fall lyckats med att signera två av dem, med att ta en öl på en uteservering. Sagt och gjort och när vi satt där och kom en försäljare av hattar förbi.
-Om han kommer hit ska jag fråga om han har en penna att sälja, sa AC.
Det gjorde hon, men han förstod inte att vi verkligen ville köpa en penna utan sprang ivrigt bort till en servitör för att låna en penna i förhoppning av att möjligen få sälja en hatt. Kvar lämnade han sin hög av hattar vårt bord. När han var tillbaka med penna låtsades därför AC att notera något på ett papper innan hon lämnade tillbaka pennan till servitören, allt för att inte verka för underlig.
-Det finns ett hotell längre upp, sa AC. Vi går in där och kollar om de har en penna.
Med nytt mod hastade vi således iväg i jakten på en penna för att signera även den första cachen vi hittat denna kväll. Mycket riktigt, i närheten av cachen hittade vi Hotel Avenida Palace, ett fem-stjärnigt hotell vid torget Restauradores. Inget problem, de fixade snabbt fram en penna och vi kunde hasta iväg och logga även den sista cachen.
Fortsättningsvis under vistelsen såg jag till att ha med mig penna så att både föreläsningsanteckningar kunde föras så väl som geocacher loggas och innan vi styrde kosan hemåt Svedala igen hade vi loggat tre till. Men det var fasen vilken hårdvaluta pennor är i Portugal. Mitt råd för er som tänkt resa dit är ta med rikligt med egna.

Den ljusnande framtid är vår

Om det är så att ni ser en naken tonåring dra runt i området, så är det min. Jag är så himla trött på att tjata på honom om att hänga på till centrum för att uppdatera höstgarderoben. Gjorde ett tappert försök till att klara av det utan att han behövde vara med. Var på Stadium och köpte två par blå byxor - ett par chinos och ett par jeans så att det skulle vara lite att välja på -, två T-shirts med skatemotiv - det är han ju i alla fall intresserad av - och en svart långärmad tröja. Han ratade allt. Byxorna var för blå, för smala i benen, för pösiga, T-shirtsen hade bilder, vilket han inte gillade över huvud taget, och den svarta tröjan hade knappar i halsen, det gillade han inte heller. Det var bara att åka tillbaka. Kom hem med ett par nya chinos, från JC denna gång, som var en aningens mörkare blå och smalare i benen, men inte för pösiga. Men, nej...
Den yngre sonen är desto lättare. Idag var vi tillsammans i Stinsen och hittade både vinterskor och ny mössa. Inga problem där. När vi kom hem med allt ville förståss min förstfödde också ha en ny mössa. Med mitt hattande fram och tillbaka med olika par byxor färskt i minnet blev mitt svar att i så fall fick han allt slita sig från datorn, slänga på sig lite kläder och hänga med till centrum för att själv välja ut en mössa. Då skulle vi ju kunna passa på att inhandla vinterdojor på samma gång. Den gubben gick naturligtvis inte. Han var precis uppe i något väldigt viktigt på WoW som inte kunde avbrytas bara så där.
Med tanke på att svaret varit detsamma de senaste veckorna när jag frågat så svarade jag honom att detta var hans sista chans till inköp av vinterskor och att han fick fixa det själv om det var så att han behövde några till vintern.
-Bli inte förvånad om du inte har några skor alls en dag när du ska iväg, muttrade jag surt och gick ut ur hans rum.
Med tanke på hur snabbt han sliter ut skorna med den där longboard'en han har, så skulle det scenariot inte vara helt osannolikt.
-Eller kläder heller för den delen, fortsatte jag med tanke på de Adidas-byxor som jag köpte till honom i våras och som han inte hade en vecka en gång innan han skrubbade upp dem på båda knäna.
Förbaskade longboard, men den får ju i alla fall ut honom ur rummet då och då. Annars är det inte mycket som får ut honom. Kompisar, dem träffar man ju ändå på nätet. Middag, det tar bara tid. Mat äter man helst direkt ur kylskåpet mitt i natten. Eller om sonen får bestämma, framför datorn.
För att de ska få med sig något husligt i livet i alla fall, så jag jag bestämt oss för att killarna bestämmer och lagar middag på lördagarna. Idag var det den äldstes tur. Wienerschnitzel skulle det bli och döm om min förvåning när han kom ner till köket utan protester för att förbereda middagen.
Jättefina schnitzlar blev det och vi hade det riktigt mysigt under middagen också, jag och grabbarna. Manken är ute på golfresa i helgen och kunde därför inte närvara, men han fick sig en bild tillskickad för att han i alla fall skulle få se vilken fin middag sonen tillrett.
-Vad duktiga ni är på matlagning, sa jag till den yngste sonen efter att tonåringen lämnat köket för att återgå till sitt dataspelande.
-Jag kan klara mig bra själv nu, förklarade min minste. Jag vet också hur man förbereder grillen, för jag fick hjälpa pappa med det när han hade ont i magen i somras.
-Vad bra, fortsatte jag. Det är väl bra att kunna lite matlagning så att ni klarar er när ni blir stora. T ex när ni blir större kanske ni är hemma och tar hand om huset ifall jag och pappa reser bort.
-Åh...det blir jobbigt, svarade min yngste, då är det jag som får ta hand om brorsan.
-Tror du det blir så? undrade jag.
- Ja, suckade min sistfödde, det blir jag som får säga "klä på dig" och "du får inte äta där uppe".
Jag kunde inte låta bli att småle. Sonen funderade vidare, stirrade ut i fjärran varpå han fortsatte:
-Och "ta ner disken efter dig", till brorsan, 90 år.

När man får oväntat besök

Min granne TB råkade ut för en, för honom, olustig händelse i lördags. Minst sagt, skulle man kunna säga. Frun hade följt med sonen till ett sportevenemang och dottern var ute på sitt. Han blev således själv hemma och hade säkert tänkt ägna dagen åt viktiga saker. Nu blev det inte så.
Troligen hade han glömt ytterdörren öppen. Grannarna är ju kattägare och lördagen var fin, så det var väl en passande dag att låta katten komma och gå som den ville. Förmodligen försjunken i sina förehavanden såg TB plötsligt i ögonvrån en mörk skugga ila förbi. Vad var det? Var tog den vägen?
Han skyndade efter för att se vad som objuden tagit sig in och stört hans lördag. Letade än här och en där tills han fick se en varelsen sitta inkrupen under sängen. Jag kan riktigt se för min inre syn hur TB måste ha funderat inför åsynen var denna oväntade gäst.
För att finna på råd ringde han upp sin fru och lät meddela att det krupit in en gremlin under sonens säng. Nu kunde ju inte fru M göra mycket åt saken från sin sons idrottstävling. TB var således tvungen att ta saken i egna händer.
Först och främst underrättade han polisen om sin nya bekantskap. Där gjorde man en notering utifall att någon lösning på problemet skulle uppenbara sig. Därefter tog TB en bild på odjuret. Kunde ju tänkas att ingen skulle tro honom när han berättade om den, ifall den plötsligt försvann ut igen innan de andra i familjen hunnit hem. Sedan skred TB till verket.
Iklädd skinnjacka och trädgårdshandskar, för att skydda sig mot eventuell rabies, började han fösa ut besten underifrån sängen. Jag kan tänka mig att det inte var helt lätt. Det är naturligtvis svårt att fånga odjur under sängar samtidigt som man måste skydda sig från attack. Efter mycket om och men fick han inte bara ut djuret, utan också in det i kattens transportbur. Snabbt stängde han burdörren och kunde pusta ut. Puh! Nu kunde han invänta övriga familjemedlemmars hemkomst i trygghet, oåtkomlig för eventuella överfall.
När frun, sonen och dottern senare kom tillbaka hem berättade TB för dem om sina eskapader. Hur han uppfattat en rörelse i ögonvrån, skyndat efter och hur han till slut lyckats fånga ett odjur i kattburen.
Nyfikna ville naturligtvis alla i familjen beskåda denna varelse som olovandes tagit sig in i huset och som krävde både skinnjacka och handskar för att oskadliggöras. De böjde sig därför förväntansfullt fram emot kattburen för att ta sig en titt på det som deras far och make liknat vid en gremlin.
Där inne fick de se en liten, vit varelse som med stora, mörka ögon blickade tillbaka ut på dem. Där inne satt en liten, liten hundvalp, inte mycket större än en grapefrukt och som darrande tryckt in sig så lång in den kunde komma i buren.
Det visade sig senare att det var deras grannes lilla hundvalp som varit ute på rymmen. Valpen kunde därför snart återförenas med sin ägare. Slutet gott, allting gott och ingen skada skedd. Inte ens på TB. Fast han hade ju vidtagit säkerhetsåtgärder...för säkerhets skull.

Vilken typ är jag?

Maken har varit ute på Norröra och förlustat sig i helgen, så jag var själv hemma med grabbarna. Hade en heldag med yngste sonen igår. Hur mysigt som helst. Vi var och shoppade på Stinsen, spelade tennis, cyklade och besökte hans gamla dagis av nostalgiska skäl. Han guidade mig runt på det lilla dagisets gårdsplan och berättade gamla anekdoter från sin dagistid.
Äldste sonen hade inte tid med oss. Han var för upptagen med World of Warcraft för att ens bry sig om att klä på sig på hela helgen. Förflyttade sig bara från datorn till sängen när ögonen gick i kors och tillbaka igen efter en natts vila. Hela sommaren har jag försökt hitta på saker för att han ska slita sig och komma och umgås med oss litegrann. Det har inte blivit mycket kan jag säga. Det är riktigt bra för hans hälsa att skolan har börjat igen så att han kommer ut lite.
Kom att titta på TV4's nyhetsmorgon i morse medan regnet öste ner utanför. De visade en intervju med Susan Maushart, som skrivit en bok med titeln The Winter Of Our Disconnect i vilken hon berättade om när hon stängde av all elektronik för sina barn under ett halvår. Mobiler, datorer, internetuppkopplingar, allt! Först hade de flytt till kompisarna som fortfarande var uppkopplade, men vad tiden gick så hade de funnit annat att göra hemma och en av sönerna hade köpt en saxofon och tagit upp sig gamla musicerande. Det var ju en idé förståss.
Fundersamt lyssnade jag till hennes berättelse. Intervjun hade de valt att förlägga till ett dunkelt internetcafé.
-Precis så här såg det ut hemma hos mig, förklarade Susan. Man såg bara bakhuvudena på grabbarna där de satt framför sina skärmar i halvmörker för att dölja godispapper och annat som låg och drällde.
Men det är ju precis som hemma hos mig, tänkte jag. Precis som uppe på äldste sonens rum.
-It doesn't look good and it doesn't smell good either, fortsatte Susan.
Nä precis, det gör det verkligen inte. En gång hade sonen kompisar över. Tre stycken var de en hel natt som stängde in sig på sonens rum för att, som de kallar det, lana. När jag öppnade dörren på morgonen för att fråga om någon ville ha frukost fick jag nästan ögonbrynen bortsvedda av luften därinifrån.
Grannen berättade att det var samma sak hemma hos dem. Att komma i tid till middagen, det var det inte tal om för då var sonen mitt uppe in någon instans eller vad det heter.
Exakt så är det! Det har till och med hänt att vår förstfödde har skrivit upp i almanackan tiden för någon avtalad raid som ska genomföras. Då har vi andra i familjen varit tvungna att se till att han är hemma i tid för detta.
Hon hade en poäng där den där Susan Maushart. Kanske inte en helt dum tanke det där med att disconnecta ett halvår. Fundersamt kisade jag bort mot yngste sonen som satt i en fåtölj en bit bort.
-NEJ! sa sonen bestämt som om han förstått vad jag tänkte.
Kanske inte en helt igenomtänk idé trots allt. Om jag tar bort deras mobiler får jag ju inte tag på dem längre. Antagligen skulle jag få äta upp en hel del sena hemkomstar och missade middagar.
Vid ett annat tillfälle var jag ute och körde bil med yngste sonen när han tyckte att han såg någon han kände igen.
-Vem är det där? undrade han och pekade på en kille som satt på trottoarkanten och väntade på bussen.
-Ingen aning svarade jag efter en snabb titt på killen. Någon du känner?
-Jag vet inte säkert, sa sonen tvekande. Han verkar bekant på nått sätt. Det hade varit bra om det hade varit som på datorn.
-Hur menar du då? undrade jag.
-Då hade man kunde klicka på honom och så skulle man ha kunnat se hur han ser ut i närbild, vad han är för typ t ex om han är en priest eller nått, vad han kallas, hur mycket liv han har kvar och hur länge han kan slåss innan han behöver vila.
Ja, det hade kanske vart nått. Jag undrar vad det hade stått om man klickat på mig?

Provocera mera

Jag gör vad jag kan för att hålla mig i form. Åker bil fram och tillbaka till arbetet, så någon naturlig motion blir det inte. Försöker hinna med dagliga promenader istället och väljer ett selekterat födointag. Hur kommer det sig att det här med val av kost är så känsligt? Inte helt ovanligt att omgivningen lägger sig i vad jag äter.
-Varsågod, ta en kaka till kaffet, uppmanar trugaren.
-Nej tack, jag äter inte kakor, svarar jag.
-Men en liten kaka kan du väl ta? Jag som har bakat och allt.
Jag gillar inte ens kakor. Ändå måste jag stå tillsvars över mina val i livet varje gång det kommer till sötsaker. En gång för alla; jag äter inte kakor, jag ogillar sockerkaka, muffins, kärleksmums och annat med sockerkakskonsistens, har inget behov av tårtor och bakelser. Jag är helt enkelt aldrig sugen. Så varför måste jag stoppa i mig bakverk bara för att det bjuds? Jag har aldrig gillat glass, inte ens som liten. Jag äter hellre något annat om jag får välja.
Det är inte heller alltid det går för sig. Jag har valt att i möjligaste mån välja bort potatis, pasta och ris till förmån för grönsaker och sallad. Försöker även få i mig mer proteiner och är inte rädd för fett i maten även om jag inte direkt öser på med det. Helt enkelt äta nyttig mat som gör mig mätt.
-Äter du inte potatis? undrar förståsigpåaren. Jag är övertygad om att man måste ha kolhydrater också!
Men är det inte det jag får i mig i grönsakerna, då? Jag äter hellre kolhydrater med lite färg som kan bidra med antioxidanter än tomma sådana såsom potatis, ris och pasta om jag får välja. Men det verkar jag inte få.
-Ska du bara äta det där? fnyser viktigpettern åt min lunchsoppa.
Hur mycket måste jag äta för att andra ska anse mig bli mätt? Om jag väljer att inta min soppa på kopp istället för att äta den med sked ur en tallrik, av den enkla orsaken att jag inte vill skvätta ner min vita blus med röd gazpacho, då äter jag för lite anses det. Ibland häller jag helt enkelt ut soppan i en tallrik i alla fall för att slippa diskussion.
Hur kommer det sig att jag alltid måste försvara vad jag väljer att äta? Varför måste jag alltid berätta att jag har ätit en stadig frukost tillsammans med killarna på morgonen för att jag tycker att det är en viktig stund vi på så sätt får tillsammans och att jag i och med detta kanske inte är vrålhungrig till lunch? Varför måste jag också förklara att jag väljer att äta en mer lagad middag med familjen för att jag tycker det är mysigt att sitta ner och höra vad alla har haft för sig under dagen och därför väljer en lättare lunch? Jo, det måste jag för vi är svenskar, vi äter stora luncher, så är det bara. Inget att diskutera!
-Jag tror inte på dieter som LCHF, kommenterar besserwissern min tallrik med kött, broccoli och bearnaise.
LCHF, undrar jag. Kanske inte har slagit personen i fråga att jag helt enkelt råkar gilla bearnaise. Och även om jag skulle gå på någon slags LCHF-kost, vilket jag gör ibland för att gå ner några kilo, så är jag säker på att jag som vuxen, frisk kvinna i mina bästa år kan klara av en diet under några dagar utan att tappa både hår och tänder. Känner förresten ett par stycken som valt att följa LCHF mer permanent av olika orsaker, men de stackarna är ständigt under kritik. Jag, för min del, kan inte se att någon av dem lider någon större nöd. Ändå kan folk inte låta bli att kommentera.
Att äta tillsammans med andra har liksom blivit ett spel för gallerierna.
-Ja, jag kan äta vad som helst utan att gå upp i vikt, skroderar självbedragaren och öser på med pasta och potatis.
Jasså, kan jag tänka, i och med att jag råkar veta att samma personer många gånger skippar middagen helt. Men hemma är man i skydd för granskning. Där är det ingen som frågar. Det blir liksom lättare då.
Har en bekant som valt bort alkohol helt. Hon berättade att detta provocerade folk och att hon ofta tog som nykter alkoholist trots att detta inte var orsaken till hennes avhållsamhet.
-Tycker du inte om vin? undrar någon. Men ta en öl istället!
-Jag tycker om både öl och vin, svarar hon, jag har bara valt att avstå.
Att människan inte dricker alkohol betyder antingen att hon har problem med spriten eller så är hon religiös. Så måste det vara! Att frivilligt avstå är inte ett alternativ. Att hon kanske anser att det bara inte är nyttigt för henne eller att hon inte mår bra av att dricka alkohol är inte förklaring god nog. Hon kanske får ont i huvudet av rödvin, blir lös i magen av öl eller bara inte gillar att vara bakis. Varför måste det utredas och granskas?
Var ute och reste med maken för en herrans massa år sedan, precis när vi blivit tillsammans. Vi var två par på bilsemester i Europa och hade stannat för lunch på en restaurang vackert belägen uppe i österrikiska alperna. Alla valde att beställa wienerschnitzel utom jag som valde en naturschnitzel. Jag gillade helt enkelt inte panerat kött efter att som liten ha kuskat fram och tillbaka över Östersjön med dåvarande finlandsbåtar som gick från Umeå mestadels och ibland den från Sundsvall till Vasa och endast haft blöt wienerschnitzel med ledsna pommes fritts eller sönderkokta köttbullar med smaklös mos att välja på.
-Du ska alltid vara annorlunda, muttrade maken.
Hade ingen lust att dra upp min svåra barndom på finlandsbåtarna just då. Gav honom istället onda ögat varpå han tystnade och har aldrig kommenterat det sedan.
Wienerschnitzel har jag lärt mig att äta på senare tid, köttbullar äter jag men fortfarande aldrig med mos och pommes fritts väljer jag bort helt.
Här om dagen satt jag och maken ute på altanen och insöp den sista sommarkvällssolen. Vi kom att diskutera ett par vi är lite bekanta med sisådär på avstånd.
-De har varit tillsammans länge, sa jag.
-Fattar inte hur hon stått ut så länge, svarade maken.
Han tog en klunk av vinet, kisade in i solen varpå han fortsatte.
-Men, jag har ju också vant mig vid dig och dina avvikande beteenden.

Grimasera mera

Tillbaka i arbete igen efter semestern. Kan bara konstatera att effekten av de åtstramningar som gjordes proaktivt i våras för att undvika solbadande på undanskymd plats i vassen, är nu så här i efter-semestern-tider helt utraderad. Det har väl blivit lite mycket av det goda här på sistone, får jag väl erkänna. Ett och annat glas vin, en gräddig sås nu och då, gott bröd och till och med en och annan potatis har väl slunkit ner när det inte borde ha gjort det. Ja ja, det är bara att ta nya tag. Man ska väl se fin ut under resten av året också.
Blev sittande kvar i soffan efter nyhetsmorgon här om dagen och kom av den anledningen att titta på The Doctors på TV4. Just denna morgon var Cynthia Rowland gäst i studion. Cynthia berättade hur hon höll sig rynkfri med hjälp av ansiktsgymnastik. Genom dagliga ansiktsövningar kan man undvika att behöva ta till kniven för att släta ut anletsdragen, menade hon. Kan ju vara nått att pröva, tänkte jag.
Sagt och gjort, googlade mig fram till några passande övningar för mina dagliga rutiner.

Övning 1: Le brett med öppen mun genom att dra upp mungiporna mot öronen, men slappna av i ögonen, håll 10 sekunder, upprepa 4 gånger.

Övning 2: Dra in kinderna så att en fiskmun bildas och försök därefter le, håll 10 sekunder, upprepa 4 gånger..

Övning 3: Lyft upp hakan med munnen lite öppen och tryck upp tungan i gommen, håll 10 sekunder, upprepa 4 gånger.

Övning 4: Tryck ut underkäken till ett kraftigt underbett, håll 10 sekunder, upprepa 4 gånger.

Övning 5: Fyll ena kinden med lyft och flytta därefter luften fram och tillbaka mellan kinderna 10 gånger eller tills luften tar slut, upprepa 4 gånger.

Övning 6: Tryck upp ögonbrynen med fingertopparna, blunda och tryck tillbaka ögonbrynen med pannmusklerna, håll 10 sekunder, upprepa 4 gånger.

Passande tid för dessa övningar är i bilen på väg till arbetet på morgonen. I alla fall övning 1 till 5, nummer 6 gör jag någon gång under dagen då jag inte sitter bakom ratten. Detta för att undvika olyckor. Jag har c:a 30 minuters bilväg från hemmet i Sollentuna till arbetet i Uppsala och något ska man ju sysselsätta sig med. För säkerhets skull brukar jag vänta med mina övningar tills efter att jag har passerat Arlanda. Mellan Arlanda och Uppsala är det betydligt mindre bilar på vägen, därmed mindre omkörningar och därför mindre risk att bli upptäckt. Man vill ju inte skrämma slag på sina medtrafikanter så där direkt på morgonen. Kan tänka mig att blodet skulle stelna i ådrorna på en och annan som genom att snabbt ögonkast in i min bil fick se mig i full färd med att genomföra övning 1. Nej, det vore en skrämmande syn med risk att orsaka dikeskörning av betraktaren.
Tänkte att jag skulle ge mina övningar några månader i alla fall, så kanske jag är slät som en baby-bak i ansiktet lagom till jul. Den som lever får se.

Semestertider

Semestern börjar gå mot sitt slut. Denna sommar kan man verkligen inte klaga på. Vi har fått sol, bad och flera möjligheter till att bara umgås. Skönt!
En del små missöden har den också bjudit på. Ingen sommar utan lite skrubbsår. Som exempel kan väl nämnas den kvällen när maken kände sig ung och stark. Vi hade bastukväll nere vid havet ute på landet. Ångan stod tät inne i bastun och vi varvade varma bastubad med dopp i det betydligt kyligare havet. På flytbryggan lekte maken herre på täppan med barnen. Vid en våldsam glädjeyttring, troligen utlöst av att faktiskt ha blivit sisten kvar på bryggan, fick maken plötsligt för sig att slå en bakåtvolt. Själv låg jag och flöt mellan bastubryggan och flytbryggan och tänkte inte mycket på det förrän jag fick se maken under stor ansträngning, gnyende försökte ta sig in mot land. Han hade fått en bristning i magmuskeln och fick se sig som uträknad en tid framöver. De närmaste dagarna efter ”olyckan” sågs han gnällande hasa runt i trädgården.
-När ni gör illa er då gör ni det ordentligt, konstaterade yngste sonen med förebrående blickar åt mig och makens håll.
Råkade själv ut för en olycka tidigare i sommar. Skulle hjälpa grannen med att måla huset. Vi var ett helt gäng faktiskt som hade samlat oss till en arbetsinsatts hemma hos grannen denna dag. Höll på att måla ovanför balkongdörren och skulle bara flytta ner stegen en bit för att komma åt det sista där stegen stått lutad. Detta gjorde att stegen kom att stå för flackt och efter en stund började den glida ner för väggen och jag ramlade handlöst med stegen ner i marken under. Slog upp ett stort jack i pannan, som fick sys med 16 stygn, samt fick några mindre blessyrer på benen. Åkte in till Karolinska sjukhuset för att plåstras om, men var på benen igen efter några timmar.
Under hela denna tid hade äldsta sonen suttit hemma och spelat dataspel med hörlurar på och var därför ovetande om vad som hänt. Maken hade vid flera tillfällen försökt kontakta honom utan att lyckas. När jag väl var hemma igen och stod i hallen med huvudet i paket och kläderna röda av blod kom han släntrande ner för trappen och synade mig uppifrån och ner.
-Du ser ut som ett ollon, var hans enda kommentar innan han försvann tillbaka upp till sitt spelande.
Jag kan väl i viss mån hålla med yngste sonen. För några år sedan var jag mer eller mindre skråmfri. Idag är jag sydd både kors och tvärs efter diverse brutna armar och sönderslagna pannor. Maken ser i alla fall på ytan skråmfri ut. Han har satsat på inre skador såsom brutna revben och magmuskelbristningar. Man blir väl inte yngre, antar jag.

På kalajs i Sköndal

Vi var bortbjudna på fest i lördags hos vänner i Sköndal, jag och maken. Det brukar alltid bli ett sjuhelsikes drag på festerna i Sköndal. Senaste festligheterna hos samma vänner var för sisådär en tre år sedan. Det var mat och dryck i partytält, mingel och mys i trädgården, allt i glada vänners lag. Vill minnas att det var 40-årsfest den gången. Vad kvällen led förvandlades altanen till dansgolv, som snabbt fylldes av partysugna, medan CD spelaren vrålade på högsta volym så det ekade mellan småhusen. Det var knökfullt på dansgolvet, vill jag minnas, händer i luften och röster som skrålade i takt med gamla 80-talsdängor. Lockad av feststämningen fick vi framemot småtimmarna besök av ett gäng ungdomar på mopeder som nyfiket tittat förbi i förhoppning om FF-fest. Döm om deras förvåning när de möttes av ett gäng medelålders som väsnandes hoppade runt, mer eller mindre, i takt med musiken där uppe på altanen. Kanske inte vad de hoppats på.
Under festligheterna i lördags träffade jag på ett par av grannarnas som då vid de tidigare festligheterna varit nyinflyttade i kvarteret. Oroligt hade de lyssnat till musiken och skrålandet ifrån tomten bredvid.
-Det är studentfest, gumman, hade maken försökt lugna sin smått oroliga unga hustru där de stod och kikade bakom gardinen, det är bara studentfest.
Så var alltså inte fallet. Det hade varit 40-årsfest då och i år var det alltså dags för 43-årsfest och de då nyinflyttade grannar var denna gång själva inbjudna. Stämningen var hög redan från första stund. En av kvällens många begivenheter inträffade redan efter välkomstbålen när en av gästerna lite oförsiktigt satte sig i en trilskande hängmatta av garn. Med vinglaset i högsta hugg fick han väl för sig att han skulle luta sig tillbaka där en stund. Nu slumpande det sig så att hängmattan inte vecklat ut sig ordentlig och därför inte erbjöd tillräckligt med ryggstöd. Istället slog karln en bakåtvolt ner på gräset bakom medan vinet i en sammanhållen kaskad flög ut ut glaset. När jag vände mig om för att se vad som stod på där bakom i hängmattan fick jag se honom ligga på rygg i gräset med rödvinet sakta rinnandes nerför de bara vaderna.
Saken var inte ur världen med detta. En stund senare gjorde han ett nytt försök med hängmattan, denna gång noga med att veckla ut den ordentligt innan han lutade sig tillbaka. Vad han dock inte uppmärksammat var att även garnet i hängmattan fått sig en rejäl dusch av rödvinet. Detta resulterade i att när han väl reste sig hade shortsen sugit upp rödvinet ur hängmattans garn med resultatet att han resten av kvällen fick gå omkring och se ut som en nätad kassler där bak. Det är dock inget som spelar någon större roll i glada vänners lag.

Geocaching på blodigt allvar

Det där med geocaching, det kan vi i alla fall komma överens om att det är en teknologisport för vuxna nördar. Barn tycker det är roligt att rota runt lite här och där efter skatter, men hittas de inte ögonaböj så falnar intresset ganska snabbt. Så är det inte för oss vuxna. Vi kan söka och söka och hittar vi inte så återkommer vi en annan dag. För oss är det seriöst, eller som grannens lilla A, 10 år la fram det:
-Jag har hört att du tar det där med geocaching allvarligt, sa hon medan hon kisande spände ögonen i mig.
Det kunde jag inte förneka. Istället tog jag med henne, sonen och sonens vänner på en runda. För vi vuxna behöver barnen i detta. De fungerar som förkläden. Ingen undrar varför man som vuxen kryper runt, runt flera varv runt en björk medan man krafsar i jorden runt dess rötter om man har barn med sig. Ensam under björken skulle man få menande blickar från omgivningen, kan jag lova.
Jag pratade just om detta med kollegan SK på jobbet tidigare idag. Han brukar inte ta med sig barnen ut, de är vuxna och anser förmodligen att pappa är pinsam. Istället har man med sig hunden. Ingen funderar varför man vandrar runt samma hus 10 varv om man har hunden med. Man kan ju alltid skylla på att hunden vill.
Pinsam tycker också maken att jag är som jag håller på. Vi var precis nere i Ulm, Tyskland på semester och då var det förståss läge att passa på att cacha lite. Hade sett ut en fin gömma i Altstadt. Vackra Altstadt med sina smala biflöden till Donau som stillsamt rinner under små, pittoreska broar mellan korsvirkeshusen. Dessvärre låg skatten ganska centralt placerad i gamla stan och platsen var utsatt för mycket "mugglare" som förfriskade sig på ett intilliggande fik.
-Jag tror ingen såg att vi tog den överhuvud taget, förklarade jag nöjt för maken efter väl förrättat värv.
-Du tror inte alls att någon tyckte att du hade en smula avvikande beteende där du satt och stirrade in i en cykel i flera minuter? muttrade maken.
Vi letade lite fel först, måste jag medge. Trodde att skatten kunde finnas någonstans på en cykel som stod fastsurrad på en lite bro. Vi hittade cachen senare på en närliggande bro, magnetisk under ett fönsterbleck. Snyggt! Maken höll sig en bit ifrån.
-Efter att jag själv stått och stirrat på samma forell i tretti minuter medan ni letade skatter, började folk tycka att till och med jag visade på ett avvikande beteende, fortsatte maken. Ska han ta livet av sig, eller?
Men maken, han kan ge igen, han. Ikväll var vi på ICA och handlade. Vi hade samlat ihop allt utom tandpetare och var på väg till kassan för att betala. Var kunde de där tandpetarna vara?
-Jag kollar här efter tandpetare, ropade maken några hyllrader bort och pekade in i djurmatsgången.
Jag nickade och fortsatte leta på mitt håll.
-Kattmat, fortsatte han medan han försvann in i gången, det brukar fastna mellan tänderna.

Sommarplågor

I morse nöp jag bort årets första fästing ifrån knävecket. Suck, dessa sommarplågor är tillbaka. Tydligen ska det bli ett riktigt bra fästingår också. För fästingarna alltså. Har svår att föreställa mig att någon annan skulle anse att ett år med mycket fästingar skulle klassas som ett bra år, annat än fästingarna själva. Vad är de egentligen bra för? Är det något annat djur som äter dem och som i sin tur skulle dö ut om man tog bort alla fästingar. Faktum är att jag bara kan komma på en organism som gynnas av fästingarnas vara, nämligen Borrelia-bakterien. Antar att den behöver fästingen för att förflytta sig mellan sina offer. Möjligen också TBE-viruset, men det kan man väl knappast kalla för organism, va? Och vem skulle sakna Borrelia-bakterier och TBE-virus om de försvann pga att fästingarna utrotades? Ingen!
Maken kom nyduschad in i sovrummet för att inspekterade sin smått ludna lekamen.
-De där fästinghalsbanden som man sätter på hundar, funkar de på andra arter också? ville han veta.
-Vet inte, svarade jag. Har inte katter och hundar olika fästingprodukter?
Han kikade runt i knävecken, kände bakom öronen och på andra ställen som fästingar med förkärlek använder som ankringsplatser.
-Hur funkar de där produkterna egentligen? undrade han vidare.
-Vet inte hur det är med hundhalsbanden, svarade jag, men de där dropparna som man sätter i nacken på katter sprider sig väl i hudfetterna.
-Tror du att ett sånt där halsband skulle funka på mig? frågade han och tittade förväntansfullt upp på mig där jag satt uppkrupen under täcket och betraktade hans förehavanden.
-Nä, svarade jag kort. Om katter och hundar har olika produkter, så passar nog deras inte på dig.
Med värmen kommer myggen också. Just precis när kvällarna börjar bli ljumma och sköna för utomhusmiddagar och man gärna dröjer sig kvar på altanen med ett glas vin, då kommer de inandes. Nu ska jag i Sollentuna inte klaga, kanske, om man tänker på de stackarna som bor i området vid nedre Dalälven. Hörde på nyheterna att det var kraftbolagens fel, de där stora mygginvasionerna de har där uppe. Myggornas existensberättigande kan jag i alla fall motivera. Många fågelarter lever av mygg, men fästingar äter de väl ändå inte.
Det ska visst bli getingsommar i sommar också. Det tjocka snötäcket ska visst ha varit gynnsamt även för dessa gynnare. Även dessa insekter har en viktig plats i naturen genom att de t ex pollinerar växter när de suger nektar ifrån dem.
Djur och växter vill vi ha av flera skäl. Förutom att djur ingår i näringskedjor och växter tar upp koldioxid och i gengäld skänker oss syre samt att de båda används som näring av oss människor, så skänker de även oss människor njutning och välbefinnande bara genom sin existens. Vem uppskattar väl inte fåglar i sin trädgård och att odla vår trädgård rekommenderades vi redan av Voltaire. Men fästingar, de är bara en ren ock skär sommarplåga. Finns det verkligen inga halsband för oss människor?

Trygga räkan

Joakim Arhammar heter en kille som under en tid har haft en sida på Facebook som handlar om folk som sjunker fel texter i olika låtar. Nu har han gett ut en bok som heter Trygga Räkan. Jag lyssnade på en intervju med honom på TV4's morgonprogram där han bland annat tog upp några roliga felsjungningar ur sin bok. Till exempel var det en medelålders pappa som istället för att sjunga "en papaya coconut", som Kicki Danielsson sjunger i sin låt, sjöng "först partaja, sen godnatt". Inte helt ologiskt kan jag tycka. Texten hade lika gärna kunnat vara så.
Nyligen skrattade jag gott åt en sökande till Bulgariens "Music Idol" som framförde Mariah Carey's "Ken Lee" (!?). Idoljuryn stirrade förbluffade på den sökande och undrade förbryllat vilket språk hon egentligen sjöng på? Och vem har inte lett lite åt Eilert Pilarms tolkningar av gamla Elvis-favoriter?
Nu hände det sig så att jag här om dagen själv blev offer för en liknande händelse. En kväll hade jag kommit att lyssna på Noice' gamla hit "En kväll i tunnelbanan", som jag till min stora lycka hittat på Spotify. Säg vad som inte finns på Spotify. Massor av gamla favoriter har jag hittat. Som exempel kan nämnas några gamla Sundsvallsband, såsom Rasta Hunden och Brända Barn, kända på tidigt 80-tal. Men denna kväll var det "En kväll i tunnelbanan" som låg på på högsta volym medan jag förberedde middagen.
-Tåget...glider in på stationen, sjöng jag så det darrade i stekpannor och dricksglas.
Jesses, hade vi inte alla varit like förälskade i Hasse Carlsson också? Jo, visst var det så. Jag vill minnas att jag var 11 år där hemma i Sundsvall. Noice hade precis slagit igenom och var sååå spännande.
-Människor...kliver av på perrongen, skrålar jag vidare tillsammans med Hasse Carlsson.
Gyllene Tider slog igenom ungefär samtidigt. Jag gillade dem också. Hade till och med varit och tittat på dem när de spelat på Parken. Kommer ihåg hur det rapporterades i tidningen om hur tjejer i publiken svimmat under deras spelningar och fått bäras ut på bår.
Det blev väl aldrig två läger mellan de som gillade Noice och de som gillade Gyllene Tider, som det blev på 60-talet mellan Beatles-fans och de som gillade Rolling Stones. Det var okej att gilla båda och det gjorde jag.
-Högt uppe ovanför för mig, en kamera letar i mängden, ser mig själv på en ruta, står där och väntar på trycket, sjöng jag medan jag dukade bordet.
-Trycket? undrade maken som precis kommit in i köket. Vilket "tryck" väntar han på, menar du?
Abrupt slutade jag sjunga och vände mig till maken för att förklara hur läget varit där nere i tunnelbanan 1980.
-Ja, de väntar på att det ska hända nått liksom, förklarade jag. Att kvällen ska dra igång, liksom.
-Han väntar på "tricken", upplyste mig maken, född och uppvuxen i Stockholm.
Snopen stirrade jag efter maken som vänt och nu vandrade tillbaka ut ur köket. Vid en grundligare genomlyssning av Noice' gamla hitlåt kunde även jag konstatera att Hasse Carlsson väntade på "tricken", en okänd benämning, i alla fall för en på 80-talet 11-årig sundsvallstjej, på ett mer känt färdmedel.

Syrsan och myran

Hade en diskussion med äldste sonen i morse rörande livet i allmänhet och hans framtid i synnerhet.
-Skolan är så himla tråkig, suckade sonen uppgivet. Så onödig och tar bara en massa tid. Det skulle vara bättre om man gick i skolan när man var vuxen.
Tyst konstaterade jag, som gått i skola i över 20 år med alla universitetsstudier och forskarutbildningar, att jag skulle varit klar lagom till pensionen om jag började nu.
-Varför måste man lära sig svenska? undrade sonen. Jag kommer aldrig att skriva på svenska.
-Jo, jag vet att det kan vara tråkigt att lära sig en massa ämnen som inte verkar logiskt att kunna just nu, sa jag, men tro mig, du kommer att behöva dem längre fram i tiden.
För min inre syn kunde jag se sonens bokrecension som jag hjälpt honom med straxt innan jul och som innehållit en hel massa förkortningar och chat-akronymer.
-Tänkt dig att du sitter på ett företag och ska skriva ett brev till dina kunder, försökte jag. Med ditt brev representerar du företaget och om det är slarvigt skrivet ser det inte bra ut ute hos kund. Det kommer inte att vara bra för dina affärer.
Sonen suckade och rullade med ögonen som hade jag presenterat rena idiotierna.
-Men det måste väl finnas något ämne som du tycker är roligt? fortsatte jag. Kemi kanske, det är väl roligt?
-Nej, på förra lektionen fick vi kolla vad som hände med en brustablett som löstes upp i ett glas med bara lite vatten i, en sån där, sa sonen och pekade på min C-vitamin som jag precis löst upp i ett glas vatten.
-Vad hände då? undrade jag förväntansfull över vilka slutsatser de dragit av försöket.
-Det blev gult, svarade sonen kort.
-Den andra gruppen har kollat på hur olika saker flyter på vatten, fortsatte han.
-Men det är i alla fall spännande, svarade jag ivrigt och svävade ut i haranger om vattnets märkliga egenskap att vara flytande vid rumstemperatur i jämförelse med andra liknande föreningar som ju var i gasform vi samma temperatur samt hur fantastiskt starkt vatten är med sina vätebindningar som kunde hålla hela fartyg flytande. Och visste han egentligen hur det kommer sig att fartyg flyter?
Sonen bara fortsatte att blänga surt. Han var inte övertygad.
Anledningen till vår diskussion var egentligen en gäst i TV4's morgonprogram, en kille i högstadieåldern om gått från IG till VG i matte med hjälp av en så kallad läxhjälp. Han berättade att han tidigare tänkt precis som min son, att skolan i allmänhet och matten i synnerhet varit tråkig, onödig och bara tagit en massa tid från andra mer underhållande aktiviteter, men att han genom skolans försorg kommit i kontakt med en läkarstudent som erbjudit honom läxhjälp tre timmar i veckan och att han därför numera tänkte annorlunda. Från att vara en medioker student som inte presterat sitt bästa var han nu en högpresterande elev med gott självförtroende och med känslan av att "jag kan".
-Läxhjälp skulle inte hjälpa, konstaterade sonen dystert. Det skulle vara bättre om man fick göra sådant man tyckte var roligt nu och plugga senare.
-Du är precis som det där biet, svarade jag. Har som ägnade hela sommaren åt att surra runt och spela för de andra bina. Har du hört den sagan?
Sonen tittade buttert upp på mig.
-Medan de andra bina samlade pollen och gjorde honung hela sommaren ägnade han sig åt att spela fiol och ha roligt, fortsatte jag. De andra bina tyckte att han spelade fint, men när vintern kom gick de in till sig och stängde dörrarna om sig. Utanför var det spelande biet ensamt kvar och utan mat för vintern.
Sonen lyssnade halvt om halvt på mitt orerande, skruvade lite på sig i soffan.
-Det var inget bi i sagan, svarade han till slut. Det var en syrsa och en massa myror och de gillade inte att lyssna på när han spelade.

Tack för kaffet, Brasilien

Är precis hemkommen efter några dagars arbete i vackra Natal, Brasilien. Vilket land, vilka människor. Varmt och vänligt, skulle jag vilja sammanfatta det hela. Kom ner i söndags morse efter nästan ett dygns resa från dörr till dörr. Svettig och dammig klampade jag in på Hotel Rifoles, fick mitt rum, kastade in väskan, fixade på mig något lättare och begav mig ut för att titta på omgivningarna. Det första jag möts av är en av företagets kunder i Speedos.
-Hej, när kom du ner? undrade han glatt. Kasta på dig bikinin och kom ner till stranden.
Kändes inte helt bekvämt, kan jag säga, att representera utan kläder.
-Eh…vet du…jag tänkte…hade lite för mig, försökte jag.
-Det finns en jättefin promenadväg utefter vattnet där borta, slätade han över. Du kan gå ändå bort till sanddynerna, sa han och pekade på en enorm sandhög långt där borta, som såg ut som en skidbacke vad jag kunde se.
Jag nickade leende, lättade över att ha kommit undan, och gav mig iväg. Tänkte att jag skulle införskaffa ett par rejäla vattenflaskor och samtidigt ta mig en närmare titt på utbudet efter strandpromenaden. Yngste sonen hade beställt fotbollströjor, maken fyllde år samma dag som min hemkomst, äldste sonen skulle väl också ha något och så tänkte jag kolla om det fanns någon snygg bikini så här inför sommaren. Några fotbollströjor eller andra presenter till familjen hittade jag inte utefter strandpromenaden, men däremot fanns där ett enormt utbud av bikinis. Nu är det så att det brasilianska bikinimodet inte riktigt passar min nordiska rumpa. Jag tror ni fattar vad jag menar. Ung som gammal, tjock eller smal, alla bär de bikinis som inte är ett uns större där bak än vad de är där fram. Så mycket rumpa tänkte i alla fall inte jag visa hemma på de svenska badstränderna i sommar. Det är då ett som är säkert.
Jag vandrade istället vidare förbi affärer, barer, restauranger, små kiosker och allehanda gatuförsäljare. Det slog mig att ingen var speciellt påflugen. Några frågade kanske om det skulle vara en hatt eller tavla när jag gick förbi, men samtliga accepterade att jag för tillfället inte hade något behov av en ny hatt. Jetlagad som jag var under min vistelse var jag uppe varje morgon innan klockan sex för att hinna med en joggingrunda innan solen stod för högt på himlen. Under dessa turer kunde jag konstatera att jag inte heller fick några gliriga kommentarer på ett språk jag inte förstod från morgonpigga brassar som var ute för att sätta upp sina varor för dagens kommers, städa gatorna eller bara skulle ner till stranden för att fånga morgonens första vågor på surfbräda. Nu vill jag inte höra något om falnad ungdom eller annat förknippat med min person. Jag tror helt enkelt brasilianarna är för trevliga för att slänga kommentarer efter kvinnor på gatan. I alla fall i Natal. Några hälsade istället artigt gomorron, så vitt jag kunde förstå, eller nickade bara vänligt.
Efter fyra dagars arbete hade jag den sista dagen för mig själv innan jag skulle återvända hem till Sverige. Då skulle det pressas. Måste ju ta tillfället i akt och skaffa mig en härlig bränna nu när det snart är sommar i Sverige. Efter min sedvanliga joggingtur duschade jag varpå jag käkade en god frukost. Sedan var det direkt ut till poolen. Tänkte att jag skulle hinna få lite färg under morgons tidiga timmar medan solen inte var så het. Det hann jag, kan jag säga. Röd som ett nypon fick jag ägna resten av dagen i skuggan under en palm.
På kvällen samma dag bar det i alla fall iväg hemåt igen. Hur mycket jag än kom att gilla Brasilien och brasilianarna, så trevliga och hjälpsamma människor, så fantastiskt vackert land, men något gott kaffe kan de i alla fall inte göra.

Ut med det gamla, in med det nya

I helgen fick jag fart på mig själv och satte igång med att städa ur köket. Jesses, vad man samlar på sig skräp. Killarnas färdigskrivna skolböcker som man inte vågat slänga för att man skulle kolla igenom dem först och ifall man sparar dem en stund så kanske det ger en signal om att det är viktigt även för mig. Gamla kvitton som blivit kvar ifall att det skulle inträffa något fel på den vara man nyss inhandlat. Små träbitar som killarna ritat ögon på och gjort till gubbar samsas om utrymmet med halvt uppätna blyertspennor utan stift. Efter att försökt få svar från familjemedlemmarna ifall det ena efter det andra skulle sparas eller slängas tröttnade jag och samlade allt osäkert i en pappkasse istället.
-Nu ställer jag en påse här med grejer och ni har exakt tre dagar på er att titta igenom den innan innehållet slängs, basunerade jag ut med hög röst i hushållet.
Maken kom förbi och slängde en nyfiken blick ner i "slängas direkt"-påsen.
-Nej, inte den, sa jag strängt. Du börjar inte plocka upp saker som jag redan har kasserat. Den där får du titta i, fortsatte jag och pekade på "sparas eller slängas"-påsen.
Maken som inte är den slängiga typen såg ogillande på mitt tilltag.
-Åh, suckade han, det här får mig att må så dåligt att jag måste gå ut i garaget.
Han lämnade således köket och jag kunde oförtrutet fortsätta min sortering i "slängas direkt"- och "sparas eller slängas"-högar.
Efter att ha gjort mer plats i köksskåpen passade vi på att fylla upp med nya enhetliga vin- och ölglas att ersätta de befintliga sorteringarna som drabbats av ett visst svinn genom åren. Det kan ju vara trevligt att kunna duka fram likadana glas till fler än fem vid sommarens alla kommande grillfester. I kväll när vi var ute och promenerade kikade vi in i Kista Galleria och hittade gigantiska, men helt underbara muggar som vi bara var tvungna att införskaffa.
-De där är helt perfekta temuggar, kvittrade expediten medan hon prydligt rullade in dem i wellpapp.
-Och till glögg, tyckte maken.
Förvånat stannade hon upp i sitt paketerande och tittade upp på maken. Efter att till synes ha överlagt med sig själv en stund såg hon ut att besluta sig för att maken nog skämtade med henne och gav honom ett osäkert leende innan hon fortsatte med att vira in muggarna i skyddande papp. Hon kunde ju knappast förväntas känna till våra glöggvanor.
-Får nog plats en hel flaska i en, sa jag till maken med en nick mot muggarna.
Expediten tittade långt efter oss bakifrån disken medan vi försvann ut ur butiken.

Jag är ingen välgörenhetsinrättning

Just när man ätit sin middag och sitter där i soffan mätt och belåten med familjen runt sig i sitt ombonade hem och glad för att man får vara frisk, det är då de ringer.
-Hej, det var från Hörselskadades Riksförbund, vi undrar...?
-Hej, det var från Amnesty, du har ju tidigare varit medlem och nu undrar vi...?
-Hej, jag ringer från Greenpeace och vi ser att dina månadsinbetalningar har upphört och därför undrar vi...?
Ja, ni vet alla de där samtalen från de där som bryr sig, som arbetar hela kvällarna förmodligen helt ideellt för att samla in pengar för en god sak och som nu även ringer till dig för att höra sig för om ett litet bidrag kunde vara på sin plats. Det är ganska svårt att säga nej och när man väl samlat sig till ett kraxande "nej tack, men jag står nog över denna gång", då kommer följdfrågan.
-Får man fråga varför du inte vill lämna ett bidrag till Stadsmissionens verksamhet för att hjälpa de hemlösa?
Fasiken, jag har varit medlem i Världsnaturfonden, Amnesty och Greenpeace, jag har stött Rosa Bandet, varje år köper jag majblommor, jag har adopterat orangutanger i Borneos djungel, jag har bidragit till Stadsmissionens och Röda Korsets verksamheter, jag har varit stödmedlem i ECPAT, jag har haft fadderbarn i Afrika och jag vet inte allt. Men herre min skapare, jag kan inte stödja alla varje år. Hur mycket jag än skulle vilja.
-Men du kan betala via autogiro, blir deras invändning.
Men det är ju inte det. Jag vill att alla ska få bidrag. Alla gör ju ett jätteviktigt jobb. Men de är ju otaliga. Hur ska man kunna välja?
Skulle inte någon kunna starta ett mäkleri för denna typ av välgörenhet? Precis som med värdepapper då man kan välja om man vill spara i aktier eller i fonder skulle man kunna välja om man vill sprida sina gracer på några utvalda verksamheter eller om man vill lägga allt i en välgörenhetsfond som lämnar donationer till lite olika verksamheter. Man skulle till och med kunna välja typ av fond. Om man vill stödja barn i tredje världen, kunde man välja en fond som ser till att pengarna går till SOS Barnbyar, Plan International, UNICEF, Hoppets Stjärna, ActionAid och liknande organisationer. Om man vill bidra till medicinsk forskning skulle man kunna välja en fond som skickar bidrag till Cancer och Trafikskadades Riksförbund, Hjärt-Lungfonden, Hörselskadades Riksförbund, Barncancerfonden och liknande insamlingsorganisationer. Vill man lämna sitt bidrag till de hemlösa och utsatta skulle man välja en fond som ser till att pengarna går till Stadsmissionen, Frälsningsarmen, Rädda Barnen, Ersta Diakonisällskap eller liknande. Om man vill satsa en slant på skydd av djur och natur väljer man en fond som ser till att Världsnaturfonden, Svenska Djurskyddsföreningen, Greenpeace, Naturskyddsföreningen och liknande verksamheter får sitt.
På detta sätt skulle man kunna lämna ett bidrag till fler organisationer och man skulle kunna känna sig säker på att pengarna går till en seriös verksamhet, för detta skulle förståss välgörenhetsmäklaren redan ha kollat upp. Genom ett välgörenhetsmäkleri skulle man helt frankt kunna välja och vraka bland organisationerna, utan att riskera att behöva förklara sitt val, utan att behöva känna sig snål bara för att man väljer bort.
Visst, detta skulle innebära ytterligare en mellanhand mellan givare och mottagare, men jag tror banne mig att fler skulle välja att donera en slant om man hade möjligheten att göra det via en välgörenhetsmäklare. På samma sätt som jag betalar en årsavgift för mitt VISA kort, skulle jag vara villig att betala en årsavgift till en mäklare för dessa tjänster. Det skulle det vara värt för att slippa tillbringa resten av kvällen med dåligt samvete över ett "nej" efter ett av de där samtalen.

Svär dig fri

De flesta har väl någon gång tagit till grova ord för att mildra sinnelaget. Vissa i högre utsträckning än andra och själv hör jag till de föregående. Svär som en borstbindare, gör jag. I tid och otid. Lika ofta som jag avreagerar mig med hjälp av svordomar låter jag en välplacerad svordom understryka och styrka något viktigt. Har ibland gjort en ansats till att försöka sluta svära eller i alla fall minska svärandet drastiskt. Det brukar fungera ett tag, men snart är jag där igen. Vid mitt senaste försök fick jag av min kollega ASA veta att det bara är mesar som inte svär, så jag valde att fortsätta. Vem vill väl vara en mes.
Är det någon som någonsin har funderat på varför vi svär? Varifrån kommer behovet av att svära egentligen? Detta har forskare på Keele University i England funderat på. I en artikel i tidskriften NeuroReport presenterar Richard Stephens och han kolleger sin studie rörande svärandes effekt på smärttolerans. I denna studie lät man 64 frivilliga upprepa valfri svordom medan man fick hålla handen i iskallt vatten. Därefter upprepades försöket, men denna gång fick de upprepa ett valfritt mer neutralt ord. Stephens och kolleger undersökte också könsskillnader, betydelsen av katastroftankar, rädsla för smärta och drag ångest hos försökspersonerna.
Svordomar visade sig öka smärttoleransen och hjärtfrekvensen, medan de minskade den upplevda smärtan jämfört med att inte svära. Däremot ökade inte svordomar smärttoleransen hos män med tendens till katastroftankar. De observerade smärtminskningeffekten vid användandet av svordomar menar man kan bero på att svära inducerar en kamp-eller-flykt (sk fight-or-flight) respons samt upphäver kopplingen mellan rädslan för och upplevelsen av smärta.
-Det är uppenbart att svordomar inte bara utlöser en känslomässig reaktion, utan även en fysisk", säger Stephens i en interview med Reuters och förklarar att detta kanske är anledningen till att bruket av svordomar har överlevt i århundraden.
Fantastiskt, säger jag. ASA hade således rätt. Vi som svär är inga mesar utan starka personer med större förmåga att uthärda smärta.

När det stora vemodet rullar in

Hittills har livet bestått av en massa mål att fylla. Man skulle gå ut högstadiet för att se vad gymnasiet hade att erbjuda. Sedan skulle man gå ut gymnasiet för att få börja jobba. Det visade sig vara mindre roligt och i kontrast syntes vidare studier som ett bra alternativ. Sedan skulle man hitta ett jobb, träffa en partner, bygga hus och skaffa barn. Barnen skulle lära sig att gå, prata, äta själv, gå på toa, läsa skriva, räkna, etc, etc. Fullt med måluppfyllelser att jobba mot.
Men så en dag börjar målen att tryta. Barnen kan gå på toa själva, de äter själva och till råga på allt tillbringar de allt mer tid hemifrån. Huset är byggt, karriären börjar plana ut och en ny är inte att tänka på. Det är då den stora tomheten sätter in. Vad är egentligen meningen med livet, blev det inte mer?
Modern, som gick i pension här om året, menar på att tiden efter pensioneringen har varit den tråkigaste i hela hennes liv. Hon har absolut inga åtaganden. Men var det inte nu man skulle börja leva? Ägna all tid bara åt sig själv? Göra bara det som faller en in för stunden? Var det inte så det skulle bli?
Kan tråkigt nog konstatera att skilsmässorna ökar bland vänner och bekanta. Samtliga efter ett par barn och med huset färdigbyggt eller färdigrenoverat. Hur kommer det sig, kan man undra. Har de möjligen glidit isär under husbyggnationerna eller under småbarnsåren och nu inte längre hittar tillbaka till varandra? Nej, det tror inte jag. Så mycket ändras inte en person under den korta tiden, inte ens under en livstid. Från det att man träffades, flyttade ihop, gifte sig, skaffade barn, letade bostad, osv har man varit fullt upptagen med att jobba mot målen. När målen tryter får man helt enkelt tråkigt.
Självklart finns det flera orsaker till att folk väljer att gå skilda vägar, men jag menar att övervägande delen beror på tristess. Man kan skylla på sin omgivning, på sin partner, på vad som helst, men egentligen bottnar allt i att man har tråkigt. Att lämna en för en annan är en egotripp som inte löser något. Snart är man där igen och har tråkigt.
Så vad är lösningen då? Börja samla på frimärken, kanske? Ja, kanske det! I vilket fall som helst måste man sluta med att leva genom andra och istället börja bygga upp en egen tillvaro och om det är runt en frimärkssamling så varför inte.
Sätt upp nya mål. Det kanske är att flytta till nytt hus, gå ner i vikt, byta jobb, byta bostadsort, flytta utomlands, skaffa nya kunskaper eller intressen, börja en samling av något slag, börja motionera och sköta om sig själv, skaffa en ny frisyr. Vad som helst. Stort eller smått. I vilket fall som helst så är det ingen annans fel att du har tråkigt och vill ha ombyte. För så länge man lever har man möjlighet att påverka sitt eget liv.

Tonårstrubbel, eller?

Maken är fortfarande ute och reser, så jag har fullt sjå med att hinna med i killarnas svängar på egen hand. Det är ju så med killar som börjar närma sig tonåren, eller kanske redan är där, att man måste grubbla noga på allt de frågar om innan man svarar så att man verkligen vet vad man tar ställning till. Det är något nytt varje dag. Precis när de har lärt sig (i alla fall på ett ungefär) hur det fungerar i den verkliga världen, ska de lära sig hur man förhåller sig till cybervärlden. Vad ska man akta sig för, vad får man inte skriva, för det man skriver är där för evigt, vilka sidor får man inte besöka och vilka ska man besöka. Listan kan göras lång. Har man tur hinner man förekomma, men oftast inte.
Äldste sonen lever mer i cybervärlden än i den riktiga världen. Så till den milda grad att allt annat, som enligt honom är av mindre betydelse såsom t ex att sköta sin personliga hygien, får stå tillbaka. Tyvärr finns det ännu så länge inga cyberduschar. Jag försöker förklara för honom att även om inte han bryr sig så finns det andra som gör. Med rynkad näsa lyfte jag upp en av hans använda T-shirts från golvet.
-Lukta på den här, sa jag till honom. Tycker du att den luktar gott?
-Den luktar rök, svarade han utan att ta blicken från dataskärmen.
Vad? hickade jag med min egen rökardebut i 12-årsäldern färsk i minnet.
Jag kommer fortfarande ihåg hur jag och N knallade iväg till kiosken på Södra Allén i Sundsvall för att inhandla vårt första paket cigg.
-Vad var det nu din mamma skulle ha för några, frågade jag tvekande vänd mot N medan jag sneglade på kioskbiträdet i luckan.
-Litet Prince, svarade N bestämt, men med en lätt darrning på rösten som avslöjade en viss nervositet. Och tändstickor behöver hon också.
Jag vet inte varför vi konstruerade denna charad. Vad skulle han göra kioskbiträdet även om han skulle förstå att vi egentligen köpte cigg till oss själva, vilket ju var uppenbart. Detta var innan åldersgränsens tid. Hur troligt är det att N’s mamma skulle välja att köpa ett litet Price och därtill behövde tändstickor. Var hon rökare, vilket hon var, så skulle hon med största sannolikhet satsa på ett stort Prince som räckte ett tag och vad gäller tändstickor så skulle hon ha varit utrustad med tändare. Nu rökte inte N’s mamma Prince över huvud taget utan John Silver, men vad jag minns så fanns de inte i mindre förpackningar är om 20 st då år 1980. Där av valet av Prince. De gick att köpa i förpackningar om 10 st och det var precis det våra pengar räckte till. Sedan låg vi där bredvid varandra på rygg i snön och tränade halsbloss.
-Rök? undrade jag. Varför då?
-Vi tände eld i skolan, svarade sonen med självklarhet.
-Vad? pep jag. Tände ni eld i skolan? När då?
-Ja, när vi var ute på Naturskolan, svarade sonen och tittade upp från datorn. Han log lite vid min förskräckta uppsyn. Vi skulle ju grilla korv, det vet du ju, det stod ju på meddelandet som fröken skickade.
Ja, det var så sant. Självklart menade han röklukt från korvgrillningen. Vad trodde jag?
-Jaha, men den här luktar svett, sa jag en aningens förargad på mig själv för att jag trott sonen om att tjuvröka. Samtidigt var jag oerhört lättad över att så inte var fallet. Inte idag i alla fall.

Gräsänka

Maken har åkt iväg för några dagars skidsemester i Österrike med en gammal klasskompis från grundskolan. Jag förstod att de hade kommit ner ordentligt och även fått några innanför västen när det började komma sms på tyska där nerifrån.
Jag har inte märk riktigt hur inrotade våra vanor är förrän nu när han är bortrest. Efter ett par dagar började jag fundera varför vi aldrig fick någon post längre. Det var tomt på köksbordet varje dag när jag kom hem från jobbet. Efter ett tag förstod jag att jag helt enkelt glömt att ta in den från brevlådan. Det är det ju alltid maken som gör.
Han förstod nog hur det skulle gå med mig, maken. Innan han åkte vattnade han tulpanerna på köksbordet en sista gång varpå han tittade förebrående på mig.
-Kommer du ihåg att fylla på vatten till dom här eller kommer de att dö medan jag är borta.
-Vi kan väl hjälpas åt? sa jag vänd mot yngste sonen som verkar ha koll på läget för det mesta.
Till och med killarna visar intresse för husdjuren nu när maken är bortrest. De är så vana med att maken sköter det där med hö och vattenbyte till marsvinen, flingor till fiskarna och mygglarver till axelotl’en. Nu är de inte så säkra längre. Till och med äldste sonen avbröt sitt dataspelande och kom ner för att mata fiskarna. Vi kom överens om att axelotl’en nog skulle klara sig på fiskmat till i morgon då den får mygglarver. Jag och yngste sonen hjälptes åt att stilla marsvinens behov. Tulpanerna har åkt ut.
Sedan sitter vi alla uppkopplade och sysslar med våra datorer. Äldste sonen djupt försjunken i World of Warcraft, yngste sonen spelar Minecraft och jag skriver blogginlägg.
-Ska vi kolla på Antikrundan eller Landskampen? Frågar jag yngste sonen som knappar på sin dator bredvid min på soffbordet.
-Landskampen förstås, svarar han bestämt och därför blir det så.
Vi knappar vidare bredvid varandra i tv-soffan. Sonen kastar ett getöga på tv:n ibland. När landskampen är slut börjar lyxfällan.
-Ska vi kolla på lyxfällan? undrar jag.
-Det kan vi göra, svarar sonen från bakom datorn.
Vi knappar vidare på våra datorer bredvid varandra i tv-soffan och ägnar inte lyxfällan heller mycket intresse.
-Undrar vem det var som ringde förut, sa jag till sonen utan att lyfta blicken från dataskärmen.
Någon av killarna har förlagt telefonluren någonstans i huset så vi hann aldrig svara.
-Ja, det kan man undra, mumlade sonen från bakom datorn.
Vi knappade vidare på våra datorer. Uppifrån äldste sonen rum kan vi höra hur han talar med sina medspelare över Skype.
Min tanke var att passa på att mysa med killarna nu när jag har dem helt för mig själv, men det blir aldrig som man tänkt sig. Killarna är inte intresserade av att mysa med mamma längre. Äldste sonen och jag hörs över Skype om det är något viktigt. Han hör ju inte längre när man ropar där han sitter med headset’et på. Yngste sonen har jag i alla fall fått ner till mig i tv-soffan. För säkerhets skull har jag installerat Skype även på hans dator. Man vet ju aldrig.

Powershopping

Så är den då här en av årets värsta dagar. Som jag har gruvat mig för denna dag. Som jag har bävat. Men nu är den här, dagen då nya skor ska inköpas till äldste sonens. Jag informerade honom redan i morse om vad komma skulle så att han skulle vara förberedd. Efter arbetet hastade jag hem för att hinna äta middag med familjen tidigt. Av erfarenhet visste jag att vi stod inför en LÅNG kväll.
-Du kommer väl ihåg att vi ska iväg och köpa skor efter middagen, sa jag vänligt till sonen.
-Inte idag, knorrade han ovilligt. Det kommer ju ändå att dröja innan man kan ha dem på. Det är ju fortfarande snö ute. Kan vi inte vänta till helgen?
Jag som förberett mig på uppgiften, ruskade bestämt på huvudet. Efter gårdagens shoppingrunda med yngste sonen var jag redan i andra andningen. Promenerandes med maken hade vi hamnat i Kista galleria och passade då på att ta en titt inne på New Yorker om det möjligen fanns nått vårigt till killarna. Ganska omgående hittade vi en passande jacka till yngste sonen, men då man inte bara kan komma hem med jacka till yngste sonen och tomhänt till den äldste, kände vi oss nödgade att se över om det även fanns någon passande till vår förstfödde. Det tyckte vi att det gjorde. Vi fotograferade jacka efter jacka och skickade hem till sonen för påseende, men det var nej, nej och åter nej. Till slut hittade vi en som var ”kanske” och hastade hem med den för att prova. Hemma var det blankt ”nej” förstås. Otålig som jag är kastade jag mig tillbaka in i bilen för att byta ut dem mot en annan ”kanske”. Då passade yngste sonen på att följa med. På väg ut ur huset ville han ta på de lättare gympadojor, inspirerad av den nyinköpta vårjackan, men märkte då att de blivit lite trånga över vintern.
-Ja, ja, snabba dig så kanske vi hinner titta in på Intersport och se om de har en större storlek, sa jag halvväg ute i bilen.
Tillbaka i Kista galleria sprang vi genom centrum till New Yorker för att byta jackan till äldste sonen. Kanske, kanske skulle vi även hinna ta en sväng in på Intersport och kolla efter större skor till yngste sonen på vägen tillbaka till bilen innan de stängde. Jag rafsade åt mig en ny jacka i korrekt storlek och stolpade iväg med stora kliv mot kassan.
-Stod du i kö? hörde jag yngste sonen säga till någon bakom mig.
-Ja, hörde jag en man svara.
Jag ursäktade mig med förklaringen att jag trodde att han handlat färdigt i och med att han redan hade en New Yorker-kasse i handen.
-Nej det är okej, svarade han vänligt. Ni verkar ju ha bråttom.
Med den nybytta jackan i påsen sprang vi iväg till andra änden av centrum för att hinna in på Intersport innan kl. 21. På vägen kollade jag med andan i halsen, av med yngste sonen att han fortfarande ville ha liknande skor som de som blivit för små. Det ville han.
-Då slänger du upp foten till expediten så att han ser ordenligt, så ska jag fråga om det finns liknade i större storlek.
Väl framme följde vi vår plan och kassören visade oss en trappa upp. Nu svettiga av vår powershopping, stövlade vi fram till en tjej som såg ut att tillhöra skoavdelningen. Jo då, de hade liknade skor i passande storlek. Vi snabbprovade, klämde på tårna för att kolla tillväxtmån, kastade tillbaka dem i skokartongen och skyndade tillbaka ner till kassören på nedre plan. Med ett roat leende tog han betalt för skona och vi kunde checka ut. Lika lätt skulle det inte bli med äldste sonen.
-Nej du, svarade jag honom över middagsbordet, det är idag som gäller.
Under vilda protester fick vi till sist ut honom i bilen så att vi kunde sätta iväg mot Kista galleria.
Vi prövade skate-skor på Stadion. Av någon anledning hade de juniorskor upp till stolek 37, medan vuxenstorlekarna började vid storlek 41. Är det bara min son som har skostorlek däremellan?
Ut ur Stadion och in på Intersport, men ingen lycka där heller. Annat än gympadojor var förstås inte att tänka på. Vi hastade således iväg till Adidas-butiken i andra änden av gallerian.
-Adidas har visserligen en skate-sko-kollektion, men nej vi har inga sådana inne för tillfället, informerade oss expediten. Ut ur Adidas-butiken och tillbaka in på Stadion, som var den butik som alla hänvisat oss till för skate-skor. Kanske fanns det några vi missat.
Efter en evighets letade och provande av miljoner (kändes det som) skor hittade vi några som var ”kanske”. När vi så bytt ut skosnörena till en annan färg, mer i äldste sonens smak, var han till slut nöjd och vi kunde bege oss tillbaka hem. Med ett förnöjt leende kunde jag konstatera att det var et LÅNGT tag kvar till nästa uppdatering av äldste sonens skoinnehav.

Fredagsmys eller fredagslyx

Jag kom hem efter jobbet och hittade inget roligt i kylen, så jag åkte med maken och handlade in lite matvaror på ICA i Sollentuna centrum till fredagsmyset. Det blev lite oliver, ost, korv, mm samt chips och läsk till barnen. Med full kasse stod vi bredvid varandra på rullbandet upp till garageplanet.
-Vad duktiga de är som går och tränar på en fredagskväll, sa jag med en nick åt dem som kämpade på, på Sats löpband.
Vi hade ju talat om det nu och då, jag och maken, att börja träna. Maken har också gjort några ansatser att verkligen göra det. Han har köpt gymkort några gånger i avsikt att ta tag i det där och han gick väl också några gånger på varje kort, men det tenderade för det mesta att rinna ut i sanden. Varje vår brukar maken också köpa nya löparskor i avsikt att börja jogga, men det har bara resulterat i en uppsjö av helt oanvända joggingskor som nu hopar sig på skohyllan. Jag vet inte hur många joggingskor han har dragit hem genom åren. Alla med samma föresats.
Vår granne TB berättade över ett glas vin vid ett tillfälle att han och frun M köpt gymkort på just Sats.
-Det känns lyxigt där, menade TB med hänvisning till det nybyggda och nyöppnade gymmet i Sollentuna centrum.
Maken och jag kommer på vår höjd ut på vår dagliga kvällspromenad, men helt orörliga är vi ju därför inte. Men nog skulle det väl vara bra att träna lite styrka också. Jag berättade för maken om vad TB sagt.
-Det kanske skulle vara lite lyxigt med ett gymkort där, sa jag. Lite flärd, liksom. Då kanske vi skulle gå.
Vi rullade vidare upp mot garageplan. Jag funderade för mig själv om jag verkligen skulle gå om jag någon gång kom mig för att köpa gymkort.
-M berättade att hon brukar gå på yoga på Sats, fortsatte jag till maken.
Maken nickade till svar.
-Om jag ska gå på gym så måste det vara lite flärdfullt, förklarade jag vidare. Jag skulle inte tycka om att gå på något sunkigt gym bara för att. Ska jag gå på gym så ska det kännas lite lyxigt.
-Det som verkligen är lyxigt svarade maken, det är att köpa gymkort och sedan strunta i att gå dit.
Vi rullade vidare upp mot garageplan för att ta bilen hem och ägna oss åt vårt fredagsmys.

Småkillar blir också stora

Puh, jag är helt slut. Inte för att jag varit så enormt aktivt själv, utan av att yngste sonen varit det. Redan i torsdags fick han tag på mig i bilen på väg hem från arbetet.
-Ska vi spela badminton i kväll? hörde jag en ivrlig liten röst i mobilen.
-Ring pappa, svarade jag med en tung suck efter en lång dag på jobbet.
På fredag eftermiddag bar det iväg med kompisen på mer badminton. Därefter var det dags för handbollsträning. På lördag var det badmintonturnering hela eftermiddagen med påföljande tennisspel på kvällen. På söndag var det skidor i Väsjöbacken med kompisarna.
Jag vet inte var han får sin energi ifrån. Kanske äter han något annat än vi andra i hushållet. Precis när man har slagit sig ner framför tv:n på kvällen kommer han med sin handboll och vill att man kastar.
Äldste sonen får man vara nöjd om han ens tittar upp från datorn när han blir tilltalad. Jag vet inte om det är någon annan än jag som ibland tittar på tv-serien The Middle. I så fall kan jag säga att min äldste son är vårt svar på Axl. Vid ett tillfälle såg äldste sonen själv ett avsnitt (det var det där om när Axl inte plockade undan disken efter sig utan ackumulerade den på sitt rum istället) och logg ett snett, igenkännande leende. Skaparna av tv-serien måste bara ha, eller åtminstone ha haft, en Axl därhemma för det är så träffande. Till er som ännu inte har sett serien rekommenderar jag att se den. Om inte annat så för att inse ni inte är ensamma om att handskas med tonåringar. Det finns fler drabbade, vilket är en tröstande tanke. Tonåringar kan också trötta ut en, fast på ett annat sätt.
Men så sitter man där på väg hem från jobbet i bilen, ensam med sina tankar för en stund. Plötsligt kommer man ihåg den där gången när äldste sonen för första gången försökte sig på ett leende. Han såg ungefär ut som om det var något han sett andra göra och nu tänkte att han själv skulle pröva på. Eller när yngste sonen bara en tvärhand hög, tultade runt efter brorsan för att köra på pricken likadant. Modern berättade om en gång när killarna varit på besök hos dem. Äldste sonen i treårsåldern, var missnöjd över något. Detta lät han mormor veta medan han argt hötte med fingret i luften när han talade. Efter kom yngste sonen i ettårsåldern, inte fullt så talför som sin bror och spände ögonen i mormor medan han nöjde sig med att bara höta med fingret. Jag skrattar högt för mig själv i bilen och tänker på hur mycket jag ändå älskar mina småkillar. Trots att man får ett ”ja, vad vill du” i örat när man ringer äldste sonen. Trots att yngste sonen kallar mig ”Stig Helmer” när jag inte längre hinner med ner för skidbackarna. Små killar blir ju också stora.

Kolhydratjakt

Det börjar tack och lov gå mot ljusare tider nu. När jag brukar dra mig hemåt från jobbet si så där runt 17-tiden är det inte längre kolmörkt. I går morse när jag kom upp till Uppsala för att börja min arbetsdag lös solen och en fågel kvittrade i trädet. Underbart! Det var nästan så den där ”ah…det här är livet” – känslan infann sig.
Stretar vidare med dieten. Har invägning med mig själv varje fredag morgon. Döm om min förvåning när viktkurvan fortfarande pekar neråt. Och då lider jag inte ens. Här om morgonen när jag hasade in i sovrummet för att hitta mig ett par byxor att sätta på blev jag stående framför högen med jeans. Ett par blå där längst under fångade mitt intresse.
-Men inte kunde det väl vara så att…nä, det är nog lite tidigt…men jo, kanske ändå, funderade jag för mig själv.
Jag lutade mig in i klädskåpet efter de blå. Sakta drog jag ut dem in under ifrån och höll upp dem till beskådan framför mig.
-Hm…kanske ändå, överlade jag med mig själv.
Jag sparkade av mig julklappstofflorna från äldste sonen och stoppade i fötterna i byxbenen. Med andan i halsen drog jag upp jeansen över låren och höfterna.
-Dom glider på. Ta mej f..n glider dom inte på.
Jag kastade mig ut i hallen för att beskåda underverket i hallspegeln. Skinny jeansen passade igen. Kunde det verkligen vara möjligt? Jag var tvungen att kasta ett getöga i hallspegeln igen.
-Jo, f..n ta mej, där satt dom.
Dagen flöt vidare i ett rosa skimmer. Med nyfunnen inspiration fortsatte jag att rata allt vad kolhydrater heter.
-Jag ska aldrig mer äta kolhydrater, sa jag till mig själv. Aldrig!
Passade på att åka ut en sväng till landet med maken för att titta till huset. Med oss hade jag packat ner lunch i form av tonfisksallad, utan pasta förstås. Efter att ha sett om huset och fyllt på frön i fågelmataren åkte vi tillbaka hemåt.
-Var har ni varit? hörde jag äldste sonen från övervåningen. Jag har gjort mackor till er. Tänkte ni kanske var hungriga efter att ha varit borta så länge.
-Mackor! tänkte jag förfärat.
-De ligger i kylen, hörde jag uppifrån.
Jag öppnade kylskåpsdörren och där innanför låg mycket riktigt en hög med smörgåsar - gjorda på vitt, kolhydratrikt bröd. Det var en till mig, en till maken och till och med lillebror hade förärats med en smörgås. En bra stund stod jag och såg på smörgåshögen, noga överläggande med mig själv. Jag kan inte påminna mig att grabben någonsin gjort något ätbart till någon annan än sig själv. Han tar ju för fasiken inte ens undan disken efter sig utan man får plocka upp den där han har behagat lämna den på olika ställen runt huset. Nu helt plötsligt hade han fått för sig att göra smörgåsar till familjen.
-Ja, jag tänker i alla fall ta mig en smörgås, sa maken vist. Jag är hungrig.
Jag gled ner vid köksbordet med smörgåsen i handen, tog en stor tugga och översköljdes av den värme och omtanke min snart tonårige sån visat oss övriga familjemedlemmar. Det kanske inte var helt i enighet med min diet, men åt helsike med den. Killen hade tänkt på oss när vi varit frånvarande samt brett smörgåsar utifall att vi var hungriga vid hemkomsten. Han hade alltså avbrutit sitt dataspelande för att bre smörgåsar till familjen. Här får man ta kärlek när den bjuds.
-Tusen tack gubben, ropade jag upp till honom. Dom var jättegoda.

Pyssel i vårsolen

Det har varit en tuff vecka med snöoväder och allt. Läste i någon tidning att man kunde lura hjärnan att man är glad bara genom att le. På något sätt känner kroppen av leendet och tror att den är glad. En morgon i veckan när jag var på väg norrut på E4:an och kände mig lite extra låg tänkte jag att jag skulle pröva konceptet. Så bäst jag satt där tjurigt bligandes på alla välfyllda bilar med takboxar antagligen på väg till fjälls medan jag bara var på väg till jobbet passade jag på att avfyra ett bländande leende för mig själv i bilen. Man kunde riktigt höra hur det knakade i mungiporna, så stelt var det till en början. Men vart eftersom jag närmade mig Uppsala så kändes det allt lättare. När jag väl kom fram var jag riktigt solig. Så jag antar att åtminstone min hjärna gick att lura med ett leende.
Helgen har ju även bjudit på solsken uppifrån. Vilka dagar vi haft. Problemet är bara att man blir så lat. Helst skulle jag vilja sitta ute i en snödriva, känna solen värma mitt vinterbleka ansikte och kanske ta mig en jägerte. Som tur var hade jag ingen stroh rom hemma, så det har faktiskt blivit en hel del gjort i helgen. Fick ner vintergardinerna och upp vårdito. När jag ändå hade strykbrädan framme passade jag på att stryka ett par byxor som legat skrynkliga länge. Till råga på allt fick jag maken att samla ihop sina ostrukna skjortor och under högljudda protester stryka dem.
-Hädan efter ska jag bara köpa strykfria skjortor, muttrade maken. Det går ju inte att få dem släta.
-Se bara till att sömmarna är riktigt släta, instruerade jag från köksbordet. Då ser hela skjortan slätare ut.
-Men åh, vad är det här? utbrast han uppgivet när han vände upp skjortryggen. Är det sömmar här också?
Sammanbiten gnuggade han på med strykjärnet över skjortan. Efter en stund höll han nöjd med sin bedrift upp skjortan till beskådan.
-Näe, gnällde maken och rynkade ihop ansiktet. Den har ju ärmar också.
Jag lät honom hållas med sina skjortor ute i köket och gick istället ut för att avlägsna snövallen som plogbilen skottat upp framför vår infart. Precis som jag skulle köra spaden i vallen kom plogbilen, som visade sig vara en traktor, tillbaka. Han stannade upp framför mig på gatan, sänkte skopan och skottade snabbt undan snövallen från vår infart. Förvånat såg jag efter honom när han fortsatte uppför granvägsbacken. Världen är god trots allt, tänkte jag för mig själv.
När han kom körandes tillbaka för att även ta hand om grannarnas snövallar avfyrade jag av ett stort leende mot traktorföraren för att han skulle förstå hur tacksam jag var. I samma veva kom maken ut, nu färdig med skjortorna inne i köket.
-Ler du bredare mot honom så tror han att du är tänd på honom, muttrade han och satte sig i bilen.
Jag slängde mig in bredvid honom och så drog vi iväg ut till landet för att hämta hem flaskorna med stroh rom som blivit kvar där ute efter julhelgerna. Dom ska med till fjällen över sportlovet så att vi kan göra jägerte. För säkerhets skull har jag även satt på en kryddextraktion till en sista glöggsats för säsongen. Eller den första för året, om man så vill. Nu ser jag fram emot riktigt soliga sportlovsdagar med en välfylld kopp varm stärkande dryck ute i fjällsnön och på att den där stunden ska infinna sig då man spontant utbrister "aah, det här är livet". När allt kommer omkring så är livet ändå ganska bra.