onsdag 27 april 2011

Jag är ingen välgörenhetsinrättning

Just när man ätit sin middag och sitter där i soffan mätt och belåten med familjen runt sig i sitt ombonade hem och glad för att man får vara frisk, det är då de ringer.
-Hej, det var från Hörselskadades Riksförbund, vi undrar...?
-Hej, det var från Amnesty, du har ju tidigare varit medlem och nu undrar vi...?
-Hej, jag ringer från Greenpeace och vi ser att dina månadsinbetalningar har upphört och därför undrar vi...?
Ja, ni vet alla de där samtalen från de där som bryr sig, som arbetar hela kvällarna förmodligen helt ideellt för att samla in pengar för en god sak och som nu även ringer till dig för att höra sig för om ett litet bidrag kunde vara på sin plats. Det är ganska svårt att säga nej och när man väl samlat sig till ett kraxande "nej tack, men jag står nog över denna gång", då kommer följdfrågan.
-Får man fråga varför du inte vill lämna ett bidrag till Stadsmissionens verksamhet för att hjälpa de hemlösa?
Fasiken, jag har varit medlem i Världsnaturfonden, Amnesty och Greenpeace, jag har stött Rosa Bandet, varje år köper jag majblommor, jag har adopterat orangutanger i Borneos djungel, jag har bidragit till Stadsmissionens och Röda Korsets verksamheter, jag har varit stödmedlem i ECPAT, jag har haft fadderbarn i Afrika och jag vet inte allt. Men herre min skapare, jag kan inte stödja alla varje år. Hur mycket jag än skulle vilja.
-Men du kan betala via autogiro, blir deras invändning.
Men det är ju inte det. Jag vill att alla ska få bidrag. Alla gör ju ett jätteviktigt jobb. Men de är ju otaliga. Hur ska man kunna välja?
Skulle inte någon kunna starta ett mäkleri för denna typ av välgörenhet? Precis som med värdepapper då man kan välja om man vill spara i aktier eller i fonder skulle man kunna välja om man vill sprida sina gracer på några utvalda verksamheter eller om man vill lägga allt i en välgörenhetsfond som lämnar donationer till lite olika verksamheter. Man skulle till och med kunna välja typ av fond. Om man vill stödja barn i tredje världen, kunde man välja en fond som ser till att pengarna går till SOS Barnbyar, Plan International, UNICEF, Hoppets Stjärna, ActionAid och liknande organisationer. Om man vill bidra till medicinsk forskning skulle man kunna välja en fond som skickar bidrag till Cancer och Trafikskadades Riksförbund, Hjärt-Lungfonden, Hörselskadades Riksförbund, Barncancerfonden och liknande insamlingsorganisationer. Vill man lämna sitt bidrag till de hemlösa och utsatta skulle man välja en fond som ser till att pengarna går till Stadsmissionen, Frälsningsarmen, Rädda Barnen, Ersta Diakonisällskap eller liknande. Om man vill satsa en slant på skydd av djur och natur väljer man en fond som ser till att Världsnaturfonden, Svenska Djurskyddsföreningen, Greenpeace, Naturskyddsföreningen och liknande verksamheter får sitt.
På detta sätt skulle man kunna lämna ett bidrag till fler organisationer och man skulle kunna känna sig säker på att pengarna går till en seriös verksamhet, för detta skulle förståss välgörenhetsmäklaren redan ha kollat upp. Genom ett välgörenhetsmäkleri skulle man helt frankt kunna välja och vraka bland organisationerna, utan att riskera att behöva förklara sitt val, utan att behöva känna sig snål bara för att man väljer bort.
Visst, detta skulle innebära ytterligare en mellanhand mellan givare och mottagare, men jag tror banne mig att fler skulle välja att donera en slant om man hade möjligheten att göra det via en välgörenhetsmäklare. På samma sätt som jag betalar en årsavgift för mitt VISA kort, skulle jag vara villig att betala en årsavgift till en mäklare för dessa tjänster. Det skulle det vara värt för att slippa tillbringa resten av kvällen med dåligt samvete över ett "nej" efter ett av de där samtalen.

onsdag 20 april 2011

Svär dig fri

De flesta har väl någon gång tagit till grova ord för att mildra sinnelaget. Vissa i högre utsträckning än andra och själv hör jag till de föregående. Svär som en borstbindare, gör jag. I tid och otid. Lika ofta som jag avreagerar mig med hjälp av svordomar låter jag en välplacerad svordom understryka och styrka något viktigt. Har ibland gjort en ansats till att försöka sluta svära eller i alla fall minska svärandet drastiskt. Det brukar fungera ett tag, men snart är jag där igen. Vid mitt senaste försök fick jag av min kollega ASA veta att det bara är mesar som inte svär, så jag valde att fortsätta. Vem vill väl vara en mes.
Är det någon som någonsin har funderat på varför vi svär? Varifrån kommer behovet av att svära egentligen? Detta har forskare på Keele University i England funderat på. I en artikel i tidskriften NeuroReport presenterar Richard Stephens och han kolleger sin studie rörande svärandes effekt på smärttolerans. I denna studie lät man 64 frivilliga upprepa valfri svordom medan man fick hålla handen i iskallt vatten. Därefter upprepades försöket, men denna gång fick de upprepa ett valfritt mer neutralt ord. Stephens och kolleger undersökte också könsskillnader, betydelsen av katastroftankar, rädsla för smärta och drag ångest hos försökspersonerna.
Svordomar visade sig öka smärttoleransen och hjärtfrekvensen, medan de minskade den upplevda smärtan jämfört med att inte svära. Däremot ökade inte svordomar smärttoleransen hos män med tendens till katastroftankar. De observerade smärtminskningeffekten vid användandet av svordomar menar man kan bero på att svära inducerar en kamp-eller-flykt (sk fight-or-flight) respons samt upphäver kopplingen mellan rädslan för och upplevelsen av smärta.
-Det är uppenbart att svordomar inte bara utlöser en känslomässig reaktion, utan även en fysisk", säger Stephens i en interview med Reuters och förklarar att detta kanske är anledningen till att bruket av svordomar har överlevt i århundraden.
Fantastiskt, säger jag. ASA hade således rätt. Vi som svär är inga mesar utan starka personer med större förmåga att uthärda smärta.

tisdag 5 april 2011

När det stora vemodet rullar in

Hittills har livet bestått av en massa mål att fylla. Man skulle gå ut högstadiet för att se vad gymnasiet hade att erbjuda. Sedan skulle man gå ut gymnasiet för att få börja jobba. Det visade sig vara mindre roligt och i kontrast syntes vidare studier som ett bra alternativ. Sedan skulle man hitta ett jobb, träffa en partner, bygga hus och skaffa barn. Barnen skulle lära sig att gå, prata, äta själv, gå på toa, läsa skriva, räkna, etc, etc. Fullt med måluppfyllelser att jobba mot.
Men så en dag börjar målen att tryta. Barnen kan gå på toa själva, de äter själva och till råga på allt tillbringar de allt mer tid hemifrån. Huset är byggt, karriären börjar plana ut och en ny är inte att tänka på. Det är då den stora tomheten sätter in. Vad är egentligen meningen med livet, blev det inte mer?
Modern, som gick i pension här om året, menar på att tiden efter pensioneringen har varit den tråkigaste i hela hennes liv. Hon har absolut inga åtaganden. Men var det inte nu man skulle börja leva? Ägna all tid bara åt sig själv? Göra bara det som faller en in för stunden? Var det inte så det skulle bli?
Kan tråkigt nog konstatera att skilsmässorna ökar bland vänner och bekanta. Samtliga efter ett par barn och med huset färdigbyggt eller färdigrenoverat. Hur kommer det sig, kan man undra. Har de möjligen glidit isär under husbyggnationerna eller under småbarnsåren och nu inte längre hittar tillbaka till varandra? Nej, det tror inte jag. Så mycket ändras inte en person under den korta tiden, inte ens under en livstid. Från det att man träffades, flyttade ihop, gifte sig, skaffade barn, letade bostad, osv har man varit fullt upptagen med att jobba mot målen. När målen tryter får man helt enkelt tråkigt.
Självklart finns det flera orsaker till att folk väljer att gå skilda vägar, men jag menar att övervägande delen beror på tristess. Man kan skylla på sin omgivning, på sin partner, på vad som helst, men egentligen bottnar allt i att man har tråkigt. Att lämna en för en annan är en egotripp som inte löser något. Snart är man där igen och har tråkigt.
Så vad är lösningen då? Börja samla på frimärken, kanske? Ja, kanske det! I vilket fall som helst måste man sluta med att leva genom andra och istället börja bygga upp en egen tillvaro och om det är runt en frimärkssamling så varför inte.
Sätt upp nya mål. Det kanske är att flytta till nytt hus, gå ner i vikt, byta jobb, byta bostadsort, flytta utomlands, skaffa nya kunskaper eller intressen, börja en samling av något slag, börja motionera och sköta om sig själv, skaffa en ny frisyr. Vad som helst. Stort eller smått. I vilket fall som helst så är det ingen annans fel att du har tråkigt och vill ha ombyte. För så länge man lever har man möjlighet att påverka sitt eget liv.