tisdag 21 juni 2011

På kalajs i Sköndal

Vi var bortbjudna på fest i lördags hos vänner i Sköndal, jag och maken. Det brukar alltid bli ett sjuhelsikes drag på festerna i Sköndal. Senaste festligheterna hos samma vänner var för sisådär en tre år sedan. Det var mat och dryck i partytält, mingel och mys i trädgården, allt i glada vänners lag. Vill minnas att det var 40-årsfest den gången. Vad kvällen led förvandlades altanen till dansgolv, som snabbt fylldes av partysugna, medan CD spelaren vrålade på högsta volym så det ekade mellan småhusen. Det var knökfullt på dansgolvet, vill jag minnas, händer i luften och röster som skrålade i takt med gamla 80-talsdängor. Lockad av feststämningen fick vi framemot småtimmarna besök av ett gäng ungdomar på mopeder som nyfiket tittat förbi i förhoppning om FF-fest. Döm om deras förvåning när de möttes av ett gäng medelålders som väsnandes hoppade runt, mer eller mindre, i takt med musiken där uppe på altanen. Kanske inte vad de hoppats på.
Under festligheterna i lördags träffade jag på ett par av grannarnas som då vid de tidigare festligheterna varit nyinflyttade i kvarteret. Oroligt hade de lyssnat till musiken och skrålandet ifrån tomten bredvid.
-Det är studentfest, gumman, hade maken försökt lugna sin smått oroliga unga hustru där de stod och kikade bakom gardinen, det är bara studentfest.
Så var alltså inte fallet. Det hade varit 40-årsfest då och i år var det alltså dags för 43-årsfest och de då nyinflyttade grannar var denna gång själva inbjudna. Stämningen var hög redan från första stund. En av kvällens många begivenheter inträffade redan efter välkomstbålen när en av gästerna lite oförsiktigt satte sig i en trilskande hängmatta av garn. Med vinglaset i högsta hugg fick han väl för sig att han skulle luta sig tillbaka där en stund. Nu slumpande det sig så att hängmattan inte vecklat ut sig ordentlig och därför inte erbjöd tillräckligt med ryggstöd. Istället slog karln en bakåtvolt ner på gräset bakom medan vinet i en sammanhållen kaskad flög ut ut glaset. När jag vände mig om för att se vad som stod på där bakom i hängmattan fick jag se honom ligga på rygg i gräset med rödvinet sakta rinnandes nerför de bara vaderna.
Saken var inte ur världen med detta. En stund senare gjorde han ett nytt försök med hängmattan, denna gång noga med att veckla ut den ordentligt innan han lutade sig tillbaka. Vad han dock inte uppmärksammat var att även garnet i hängmattan fått sig en rejäl dusch av rödvinet. Detta resulterade i att när han väl reste sig hade shortsen sugit upp rödvinet ur hängmattans garn med resultatet att han resten av kvällen fick gå omkring och se ut som en nätad kassler där bak. Det är dock inget som spelar någon större roll i glada vänners lag.

måndag 13 juni 2011

Geocaching på blodigt allvar

Det där med geocaching, det kan vi i alla fall komma överens om att det är en teknologisport för vuxna nördar. Barn tycker det är roligt att rota runt lite här och där efter skatter, men hittas de inte ögonaböj så falnar intresset ganska snabbt. Så är det inte för oss vuxna. Vi kan söka och söka och hittar vi inte så återkommer vi en annan dag. För oss är det seriöst, eller som grannens lilla A, 10 år la fram det:
-Jag har hört att du tar det där med geocaching allvarligt, sa hon medan hon kisande spände ögonen i mig.
Det kunde jag inte förneka. Istället tog jag med henne, sonen och sonens vänner på en runda. För vi vuxna behöver barnen i detta. De fungerar som förkläden. Ingen undrar varför man som vuxen kryper runt, runt flera varv runt en björk medan man krafsar i jorden runt dess rötter om man har barn med sig. Ensam under björken skulle man få menande blickar från omgivningen, kan jag lova.
Jag pratade just om detta med kollegan SK på jobbet tidigare idag. Han brukar inte ta med sig barnen ut, de är vuxna och anser förmodligen att pappa är pinsam. Istället har man med sig hunden. Ingen funderar varför man vandrar runt samma hus 10 varv om man har hunden med. Man kan ju alltid skylla på att hunden vill.
Pinsam tycker också maken att jag är som jag håller på. Vi var precis nere i Ulm, Tyskland på semester och då var det förståss läge att passa på att cacha lite. Hade sett ut en fin gömma i Altstadt. Vackra Altstadt med sina smala biflöden till Donau som stillsamt rinner under små, pittoreska broar mellan korsvirkeshusen. Dessvärre låg skatten ganska centralt placerad i gamla stan och platsen var utsatt för mycket "mugglare" som förfriskade sig på ett intilliggande fik.
-Jag tror ingen såg att vi tog den överhuvud taget, förklarade jag nöjt för maken efter väl förrättat värv.
-Du tror inte alls att någon tyckte att du hade en smula avvikande beteende där du satt och stirrade in i en cykel i flera minuter? muttrade maken.
Vi letade lite fel först, måste jag medge. Trodde att skatten kunde finnas någonstans på en cykel som stod fastsurrad på en lite bro. Vi hittade cachen senare på en närliggande bro, magnetisk under ett fönsterbleck. Snyggt! Maken höll sig en bit ifrån.
-Efter att jag själv stått och stirrat på samma forell i tretti minuter medan ni letade skatter, började folk tycka att till och med jag visade på ett avvikande beteende, fortsatte maken. Ska han ta livet av sig, eller?
Men maken, han kan ge igen, han. Ikväll var vi på ICA och handlade. Vi hade samlat ihop allt utom tandpetare och var på väg till kassan för att betala. Var kunde de där tandpetarna vara?
-Jag kollar här efter tandpetare, ropade maken några hyllrader bort och pekade in i djurmatsgången.
Jag nickade och fortsatte leta på mitt håll.
-Kattmat, fortsatte han medan han försvann in i gången, det brukar fastna mellan tänderna.