torsdag 28 juli 2011

Semestertider

Semestern börjar gå mot sitt slut. Denna sommar kan man verkligen inte klaga på. Vi har fått sol, bad och flera möjligheter till att bara umgås. Skönt!
En del små missöden har den också bjudit på. Ingen sommar utan lite skrubbsår. Som exempel kan väl nämnas den kvällen när maken kände sig ung och stark. Vi hade bastukväll nere vid havet ute på landet. Ångan stod tät inne i bastun och vi varvade varma bastubad med dopp i det betydligt kyligare havet. På flytbryggan lekte maken herre på täppan med barnen. Vid en våldsam glädjeyttring, troligen utlöst av att faktiskt ha blivit sisten kvar på bryggan, fick maken plötsligt för sig att slå en bakåtvolt. Själv låg jag och flöt mellan bastubryggan och flytbryggan och tänkte inte mycket på det förrän jag fick se maken under stor ansträngning, gnyende försökte ta sig in mot land. Han hade fått en bristning i magmuskeln och fick se sig som uträknad en tid framöver. De närmaste dagarna efter ”olyckan” sågs han gnällande hasa runt i trädgården.
-När ni gör illa er då gör ni det ordentligt, konstaterade yngste sonen med förebrående blickar åt mig och makens håll.
Råkade själv ut för en olycka tidigare i sommar. Skulle hjälpa grannen med att måla huset. Vi var ett helt gäng faktiskt som hade samlat oss till en arbetsinsatts hemma hos grannen denna dag. Höll på att måla ovanför balkongdörren och skulle bara flytta ner stegen en bit för att komma åt det sista där stegen stått lutad. Detta gjorde att stegen kom att stå för flackt och efter en stund började den glida ner för väggen och jag ramlade handlöst med stegen ner i marken under. Slog upp ett stort jack i pannan, som fick sys med 16 stygn, samt fick några mindre blessyrer på benen. Åkte in till Karolinska sjukhuset för att plåstras om, men var på benen igen efter några timmar.
Under hela denna tid hade äldsta sonen suttit hemma och spelat dataspel med hörlurar på och var därför ovetande om vad som hänt. Maken hade vid flera tillfällen försökt kontakta honom utan att lyckas. När jag väl var hemma igen och stod i hallen med huvudet i paket och kläderna röda av blod kom han släntrande ner för trappen och synade mig uppifrån och ner.
-Du ser ut som ett ollon, var hans enda kommentar innan han försvann tillbaka upp till sitt spelande.
Jag kan väl i viss mån hålla med yngste sonen. För några år sedan var jag mer eller mindre skråmfri. Idag är jag sydd både kors och tvärs efter diverse brutna armar och sönderslagna pannor. Maken ser i alla fall på ytan skråmfri ut. Han har satsat på inre skador såsom brutna revben och magmuskelbristningar. Man blir väl inte yngre, antar jag.