tisdag 20 september 2011

Utan penna i Portugal

Det var dags för den årliga europeiska diabeteskongressen i förra veckan och var med anledning av detta på plats med två kollegor i Lissabon för att delta. Vi hade ingen utställning denna gång så vi passade på att umgås med våra kunder var helst vi dök på dem istället. Just detta var jag i färd med när jag upptäckte att jag glömt alla mina visitkort på hotellrummet. För att lämna över mina kontaktuppgifter fick jag ett visitkort av min kontakt och jag rotade i kongressväskan efter den penna som något läkemedelsföretag hade sponsrat mötet med för att skriva ner min epost adress på baksidan. Hittade den och kunde fullborda mitt värv. Vi talades vid ett tag till och precis när jag skulle avsluta samtalet för att hasta till nästa seminarium bad hon mig att få tillbaka sin penna. Sin penna? Det var ju den enda pennan jag hade och med vilken jag förde anteckningar under mötet, som underlag till rapportering väl tillbaka på kontoret. Jag ville inte argumentera med en kund så jag lämnade över pennan utan att protestera. I alla fall inte högt.
På vägen till seminariet tänkte jag att jag svänger väl förbi någon av de stora läkemedelsbolagens utställningsbås för att plocka upp en giveaway penna så är problemet löst. Naturligtvis hade de inga pennor att tillhandahålla som giveaway så jag fick klara mig utan. Tillbaka på hotellet var jag noga med att lägga ner både visitkort och penna i väskan så att jag inte skulle glömma bort det på morgonen dagen efter.
Nästa dag flöt på bra och på kvällen efter hade jag och min kollega AC planerat att ta några geocacher. Hon är en minst lika hängiven geocachare som jag och vi skulle bara slänga in väskan och byta skor på hotellet innan vi gav oss av. Kvar på hotellet lämnade jag kongressväskan och tog bara med mig en mindre handväska för att inte ha så mycket att släpa på. Vi hade varit ute och rekat dagen innan, kollat igenom tidigare loggar och foton på hotellet med internetuppkoppling så vi hade en klar bild om var skatterna var att finna. Den första cachen gick vi på direkt. Den var gömd på en grön postlåda eller om det var en sopkorg. Nöjda med oss själva öppnade vi den lilla lådan och drog ut den lilla loggboken där i som skulle signeras. Jag stoppade ner handen i handväskan för att fiska upp en penna. Jädrans! Den låg kvar i kongressväskan.
Klockan var ganska mycket på kvällen, så möjligheten att införskaffa en penna i butik var därför ganska liten. Istället fick vi lomma iväg till nästa cache med denna osignerad.
-Jag har en plan, sa jag till AC. Vi tar pennan ur nästa cache på vår planerade rutt, lånar den ner till den sista cachen som vi planerat logga och lägger tillbaka den på vägen upp igen.
Nästa cache på vår lista var lite större, hade vi förstått av våra undersökningar av loggbilderna, och borde därmed innehålla en penna. Glada i hågen hastade vi så ner för att söka rätt på denna.
Den innehöll ingen penna. Vi fick således lämna även denna geocache osignerad för att finna rätt på den sista cachen som vi planerat in för dagen. Den sista cachen skulle vara belägen bredvid en bar som vi besökt kvällen innan och jag föreslog för AC att vi skulle gå in där och be att få låna en penna. När vi väl hittat på cachen såg vi att baren var i färd med att stänga. För att hinna låna penna och för att inte väcka misstänksamhet tog vi med och cacheburken till baren för att signera loggboken. Ja visst fick vi låna penna, det var bara att ta den som låg på bardisken. Vi hittade pennan, kunde signera loggboken och bege oss ut igen för att återbörda cachen till sitt rätta gömställe. På vägen tillbaka ut mötte vi bartendern i dörren.
-Can we have this pen? frågade jag honom förhoppningsfullt. Det var ju bara en helt vanlig bläckpenna, en sådan där med blå plastkork och knappast med något värde för baren. De hade väl fler pennor än denna, tänkte jag.
-Oh no, svarade bartendern bestämt och förklarad att med just denna enda penna skulle han göra sina räkenskaper senare på kvällen.
-We can buy the pencil, försökte AC. One euro, we give you one euro for the pencil!
Men bartendern ruskade bara på huvudet, tog sin penna och gick in för att stänga för kvällen. Vi hade bara att lämna stället utan penna. Nåja, vi hade i alla fall loggat den cache som var längst bort från hotellet. Kanske, kanske kunde vi övertala vår kollega SAC, som blivit kvar på hotellet denna kväll för att ta sig ett långt badkarsbad och mest rynkat på näsan åt vårt skattletande, att återvända till de övriga två någon kväll när vi var i krokarna för att äta middag. Men på vägen tillbaka till hotellet vände oturen. Precis innan den andra cachen för kvällen hittade vi två tanter med stora väskor som stod vid en busshållplats.
-Dom måste ha en penna i dom där väskorna, sa jag till AC, som nickade och höll med.
Vi styrde stegen mot tanterna och frågade om det möjligen kunde vara så att de hade en penna att låna ut. En av tanterna rotade i sin stora väska och fiskade upp en penna till mig att låna. Jag bad AC att hon skulle vänta på plats med damerna, så att de inte skulle bli oroliga att jag tänkte stjäla deras penna, förklarade för tanterna att jag bara skulle springa runt hörnet och skriva ner en sak. Jag skulle straxt vara tillbaka. Tanterna, som var lite påstrukna, väntade snäll på plats med AC medan jag signerade chachen åt mig och AC och funderade inte alls över att jag sprang iväg med deras penna, var borta med den bakom hörnet en minut innan jag kom tillbaka med den.
Nöjda med detta beslöt vi oss för att fira att vi hittat tre geocacher denna kväll, och i alla fall lyckats med att signera två av dem, med att ta en öl på en uteservering. Sagt och gjort och när vi satt där och kom en försäljare av hattar förbi.
-Om han kommer hit ska jag fråga om han har en penna att sälja, sa AC.
Det gjorde hon, men han förstod inte att vi verkligen ville köpa en penna utan sprang ivrigt bort till en servitör för att låna en penna i förhoppning av att möjligen få sälja en hatt. Kvar lämnade han sin hög av hattar vårt bord. När han var tillbaka med penna låtsades därför AC att notera något på ett papper innan hon lämnade tillbaka pennan till servitören, allt för att inte verka för underlig.
-Det finns ett hotell längre upp, sa AC. Vi går in där och kollar om de har en penna.
Med nytt mod hastade vi således iväg i jakten på en penna för att signera även den första cachen vi hittat denna kväll. Mycket riktigt, i närheten av cachen hittade vi Hotel Avenida Palace, ett fem-stjärnigt hotell vid torget Restauradores. Inget problem, de fixade snabbt fram en penna och vi kunde hasta iväg och logga även den sista cachen.
Fortsättningsvis under vistelsen såg jag till att ha med mig penna så att både föreläsningsanteckningar kunde föras så väl som geocacher loggas och innan vi styrde kosan hemåt Svedala igen hade vi loggat tre till. Men det var fasen vilken hårdvaluta pennor är i Portugal. Mitt råd för er som tänkt resa dit är ta med rikligt med egna.

lördag 10 september 2011

Den ljusnande framtid är vår

Om det är så att ni ser en naken tonåring dra runt i området, så är det min. Jag är så himla trött på att tjata på honom om att hänga på till centrum för att uppdatera höstgarderoben. Gjorde ett tappert försök till att klara av det utan att han behövde vara med. Var på Stadium och köpte två par blå byxor - ett par chinos och ett par jeans så att det skulle vara lite att välja på -, två T-shirts med skatemotiv - det är han ju i alla fall intresserad av - och en svart långärmad tröja. Han ratade allt. Byxorna var för blå, för smala i benen, för pösiga, T-shirtsen hade bilder, vilket han inte gillade över huvud taget, och den svarta tröjan hade knappar i halsen, det gillade han inte heller. Det var bara att åka tillbaka. Kom hem med ett par nya chinos, från JC denna gång, som var en aningens mörkare blå och smalare i benen, men inte för pösiga. Men, nej...
Den yngre sonen är desto lättare. Idag var vi tillsammans i Stinsen och hittade både vinterskor och ny mössa. Inga problem där. När vi kom hem med allt ville förståss min förstfödde också ha en ny mössa. Med mitt hattande fram och tillbaka med olika par byxor färskt i minnet blev mitt svar att i så fall fick han allt slita sig från datorn, slänga på sig lite kläder och hänga med till centrum för att själv välja ut en mössa. Då skulle vi ju kunna passa på att inhandla vinterdojor på samma gång. Den gubben gick naturligtvis inte. Han var precis uppe i något väldigt viktigt på WoW som inte kunde avbrytas bara så där.
Med tanke på att svaret varit detsamma de senaste veckorna när jag frågat så svarade jag honom att detta var hans sista chans till inköp av vinterskor och att han fick fixa det själv om det var så att han behövde några till vintern.
-Bli inte förvånad om du inte har några skor alls en dag när du ska iväg, muttrade jag surt och gick ut ur hans rum.
Med tanke på hur snabbt han sliter ut skorna med den där longboard'en han har, så skulle det scenariot inte vara helt osannolikt.
-Eller kläder heller för den delen, fortsatte jag med tanke på de Adidas-byxor som jag köpte till honom i våras och som han inte hade en vecka en gång innan han skrubbade upp dem på båda knäna.
Förbaskade longboard, men den får ju i alla fall ut honom ur rummet då och då. Annars är det inte mycket som får ut honom. Kompisar, dem träffar man ju ändå på nätet. Middag, det tar bara tid. Mat äter man helst direkt ur kylskåpet mitt i natten. Eller om sonen får bestämma, framför datorn.
För att de ska få med sig något husligt i livet i alla fall, så jag jag bestämt oss för att killarna bestämmer och lagar middag på lördagarna. Idag var det den äldstes tur. Wienerschnitzel skulle det bli och döm om min förvåning när han kom ner till köket utan protester för att förbereda middagen.
Jättefina schnitzlar blev det och vi hade det riktigt mysigt under middagen också, jag och grabbarna. Manken är ute på golfresa i helgen och kunde därför inte närvara, men han fick sig en bild tillskickad för att han i alla fall skulle få se vilken fin middag sonen tillrett.
-Vad duktiga ni är på matlagning, sa jag till den yngste sonen efter att tonåringen lämnat köket för att återgå till sitt dataspelande.
-Jag kan klara mig bra själv nu, förklarade min minste. Jag vet också hur man förbereder grillen, för jag fick hjälpa pappa med det när han hade ont i magen i somras.
-Vad bra, fortsatte jag. Det är väl bra att kunna lite matlagning så att ni klarar er när ni blir stora. T ex när ni blir större kanske ni är hemma och tar hand om huset ifall jag och pappa reser bort.
-Åh...det blir jobbigt, svarade min yngste, då är det jag som får ta hand om brorsan.
-Tror du det blir så? undrade jag.
- Ja, suckade min sistfödde, det blir jag som får säga "klä på dig" och "du får inte äta där uppe".
Jag kunde inte låta bli att småle. Sonen funderade vidare, stirrade ut i fjärran varpå han fortsatte:
-Och "ta ner disken efter dig", till brorsan, 90 år.

måndag 5 september 2011

När man får oväntat besök

Min granne TB råkade ut för en, för honom, olustig händelse i lördags. Minst sagt, skulle man kunna säga. Frun hade följt med sonen till ett sportevenemang och dottern var ute på sitt. Han blev således själv hemma och hade säkert tänkt ägna dagen åt viktiga saker. Nu blev det inte så.
Troligen hade han glömt ytterdörren öppen. Grannarna är ju kattägare och lördagen var fin, så det var väl en passande dag att låta katten komma och gå som den ville. Förmodligen försjunken i sina förehavanden såg TB plötsligt i ögonvrån en mörk skugga ila förbi. Vad var det? Var tog den vägen?
Han skyndade efter för att se vad som objuden tagit sig in och stört hans lördag. Letade än här och en där tills han fick se en varelsen sitta inkrupen under sängen. Jag kan riktigt se för min inre syn hur TB måste ha funderat inför åsynen var denna oväntade gäst.
För att finna på råd ringde han upp sin fru och lät meddela att det krupit in en gremlin under sonens säng. Nu kunde ju inte fru M göra mycket åt saken från sin sons idrottstävling. TB var således tvungen att ta saken i egna händer.
Först och främst underrättade han polisen om sin nya bekantskap. Där gjorde man en notering utifall att någon lösning på problemet skulle uppenbara sig. Därefter tog TB en bild på odjuret. Kunde ju tänkas att ingen skulle tro honom när han berättade om den, ifall den plötsligt försvann ut igen innan de andra i familjen hunnit hem. Sedan skred TB till verket.
Iklädd skinnjacka och trädgårdshandskar, för att skydda sig mot eventuell rabies, började han fösa ut besten underifrån sängen. Jag kan tänka mig att det inte var helt lätt. Det är naturligtvis svårt att fånga odjur under sängar samtidigt som man måste skydda sig från attack. Efter mycket om och men fick han inte bara ut djuret, utan också in det i kattens transportbur. Snabbt stängde han burdörren och kunde pusta ut. Puh! Nu kunde han invänta övriga familjemedlemmars hemkomst i trygghet, oåtkomlig för eventuella överfall.
När frun, sonen och dottern senare kom tillbaka hem berättade TB för dem om sina eskapader. Hur han uppfattat en rörelse i ögonvrån, skyndat efter och hur han till slut lyckats fånga ett odjur i kattburen.
Nyfikna ville naturligtvis alla i familjen beskåda denna varelse som olovandes tagit sig in i huset och som krävde både skinnjacka och handskar för att oskadliggöras. De böjde sig därför förväntansfullt fram emot kattburen för att ta sig en titt på det som deras far och make liknat vid en gremlin.
Där inne fick de se en liten, vit varelse som med stora, mörka ögon blickade tillbaka ut på dem. Där inne satt en liten, liten hundvalp, inte mycket större än en grapefrukt och som darrande tryckt in sig så lång in den kunde komma i buren.
Det visade sig senare att det var deras grannes lilla hundvalp som varit ute på rymmen. Valpen kunde därför snart återförenas med sin ägare. Slutet gott, allting gott och ingen skada skedd. Inte ens på TB. Fast han hade ju vidtagit säkerhetsåtgärder...för säkerhets skull.