Allt är relativt

Maken satt och läste tidningen i morse och förundrades över en artikel i vilken man listade de hårdaste tennisservarna genom tiderna.
- Tänk, sa han, Ivo Karlovic har servat i 251 kilometer i timmen och Andy Roddick i 249 kilometer i timmen.
Jag lyssnade på de servhastigheter som han räknade upp, men kunde inte riktigt relatera till hastigheterna.
- Jaha, svarade jag, men hur var det med returen? Kunde motståndaren returnera servern?
Maken gav mig en överseende blick.
- Vanligtvis rör det sig om servess i sådana här hastigheter, informerade han med en lätt fnysning åt min okunnighet.
- Står det så, då? forcerade jag vidare.
Maken tittade upp från sin tidning.
- Du hänger upp dig på fel saker, svarade han med en lätt irriterad ton.
- Det kanske inte ens var match, försökte jag släta över. De kanske mätte hastigheten för skojs skull på nån träning.
- De mäter alltid hastigheten på servrarna på matcher, replikerade maken. Och rapporterar bara hastigheten på de servrar som verkligen går in.
- Ja, men då vill man ju verkligen veta om motståndaren kunde ta emot den eller inte, kontrade jag. Vad är en hård serve värd om den returnerades av motståndaren?
Maken la ner tidningen i knät.
- Jaha, så han som uppfann hjulet då, vill man veta vad hans kompis gjorde under tiden? undrade han smått upprört. Uppfann kompisen kanske åttahörningen? Eller man kanske också vill veta vilka fem uppfinningar han uppfann innan han uppfann hjulet, men som misslyckades? Så att man vet vilket värde uppfinningen av hjulet verkligen har.
- Ja nått sånt kanske, svarade jag lite stött.
- Eller när man rapporterar vinnarens tid vid ett sprinterlopp, fortsatte maken som verkligen hade kommit igång nu, vill man samtidigt veta hur det gick för han som kom sist? Vad hade han för tid?
- Jag, det vore intressant, svarade jag. Då får man ju en känsla för vilken spridning det var i loppet.
Maken fällde åter igen upp tidningen med ett högljutt prassel.
- Du är precis som Kurt Olsson när han intervjuade Patrik Sjöberg. "Alla vet ju hur högt du kan hoppa, men hur lågt kan du hoppa, då?"
Ja, är det verkligen så konstigt? Skulle inte det ge en viss bredd i informationen? Skulle inte det ge en större insikt i Patrik Sjöbergs verkliga förmåga. Han är ju ganska lång, så det kunde vara intressant att veta vad som är hans nedre gräns. För att kunna bedöma någots verkliga värde måste man väl sätta det i relation till något annat, eller hur? Så, hur fantastisk är en hård serve om den kan returneras? Hur genialisk var egentligen hjulets uppfinnare om han alla hans andra uppfinningar bara var trams? Kanske var det bara en slump, hela hjulet. Som penicillinet. Hur bra är han egentligen vinnaren på 100 meter? Hur gick det för de andra i loppet? Allt är ju relativt.

Alla har vi våra laster

I helgen var det dags för Antik- och Kuriosamässan i Kista. Maken var förstås eld och lågor och ville dit. Jag tänkte att det var bäst att följa med för att förhindra eventuellt galna inköp. Sist jag vände honom ryggen några minuter på en Antik- och Kuriosamässa så passade han på att inhandla en stor trätunna, ombyggd till lampa och som stått i ett stall de sista 10 åren. Det sistnämnda gjorde att den avgav en obehaglig lukt av hästgödsel varje gång man tände lampan. Den nyinköpta tunnan placerade han stolt i vårt gemensamma sovrum som nattlampa. Där stod den sedan vid min sida sängen och stank stall tills jag inte stod ut längre och hivade ut den i garaget. Där står den än idag. Liknande inköp ville jag alltså förhindra denna dag och följde således med maken till Antik- och Kuriosamässan.
Denna gång var även yngste sonen med. Han har tydligen ärvt vissa särdrag av maken kunde jag konstatera efter att ha avstyrt diverse inköp bl a av en balalajka som hade en så osedvanligt fin klang, påstod sonen. Maken, som visade ett ohälsosamt stort intresse för en prydnadstomte med en liten lykta i handen med en lampa inuti, klarade sig igenom mässan med bara en glaskula i nät som inköp. Glaskulan måste han ha inhandlat medan jag var i full färd med att avstyra balalajkaköp, annars tyckte jag att jag hade ganska bra koll på honom.
Kuriosa är makens, och uppenbarligen även yngste sonens, last livet. De kan botanisera i timmar tillsammans i alla Gamla stans loppis- och begagnataffärer. I somras fick jag sonen att, efter stor sorg och tandagnisslan, lämna kvar en gasmask från andra världskriget och komma med ut ur butiken. Min uppgift i sammanhanget är att gå efter med ett enda stort "nej" för att vi inte ska drunkna i gasmasker, balalajkor, tunnor och annat skräp här hemma.
Om makens last är gamla saker, så är väl min julen. Det kanske jag måste erkänna. Men det är ju så mysigt, att när det är som allra mörkast i december krypa upp i soffan med en varm glögg, tänka lite ljus och se på en riktig "feel-good" julfilm. Och julen kan aldrig påbörjas för tidigt. Var på ICA Maxi i Häggvik igår. Där hade man redan börjat bulla upp med ljusslingor. I och med att jag har bestämt oss för en vit julgran i år så passade jag på att inhandla en vit ljusslinga redan nu när jag ändå såg en. Och när jag passerade drickahyllorna råkade jag få syn på en samling glöggflaskor som antagligen blivit kvar där sedan förra julen. Var bara tvungen att ha en.
-Vi spetsar upp den med rom hemma, förklarade jag för maken.
Väl hemkomna från Kistamässan kände vi oss lite ruggiga och med gårdagens varma glögg i minnet hoppade vi på cyklarna och drog iväg till ICA Maxi för ytterligare inköp. På vägen dit funderade vi ut en plan för hur vi skulle maskera vårt inköp på vägen genom butiken. Känns som om det skulle tarvats en förklaring av vårt glöggköp redan i början av oktober. Vi bestämde oss för att att genom att ta en scanner, scanna glöggen och snabbt låta den slinka ner i plastpåsen skulle vi undkomma oupptäckta. Sagt och gjort, väl framme vid dryckeshyllorna såg vi till att vi var ensamma i gången innan vi snabbt tog ner en en flaska, scannade den och lät den glida ner i påsen.
-Ska vi bara ha en? undrade maken som utvecklat ett visst medberoende.
-Jaa, svarade jag tveksamt, det är ju så mycket socker i dom så vi borde nog bara ta en.
-Jag vet hur du är, sa maken beslutsamt och tog ner en till flaska från hyllan som han scannade och lät glida ner i påsen med den första.
Belåtet gick vi iväg till kassorna för att checka ut. Ingen hade upptäckt vårt tilltag. Jag ställde tillbaka scannern i hållaren och gick vidare till självutcheckningen för att påbörja min betalning.
Jag var nästan färdig, skulle bara godkänna summan, när meddelande kom upp på skärmen. "Tillkalla butikspersonal". Fasiken! Glöggen innehöll ju en gnutta, gnutta alkohol och därmed var en ålderskontroll oundviklig. Jag svalde och tittade på maken.
-Vi måste tillkalla personalen, konstaterade jag storögt.
Precis då kom en butikskille förbi. Vi kallade honom till oss och bad en bön om att han inte skulle ställa några frågor. Han knappade snabbt in koden och med en hastig blick på oss konstaterade han att vi hade åldern inne.
-Det var på gränsen, sa han med ett glatt leende.
Maken och jag höll andan.
-Men ni är väl över 30, fortsatte han skrattande och försvann in i butiken.
Ut ur butiken hastade jag och maken, hivade upp glöggen i cykelkorgen och trampade snabbt hemåt. Alla har vi våra laster, antar jag. Och summan av dem är konstant, har jag hört. I kväll blir det i alla fall åter igen varm glögg och i afton får vi beundra vår nya glaskula i nät medan den inmundigas.