Jag en über-bitch

Jag tror det har varit lite mycket för mig på sistone. Det blev jag varse när jag fann mig själv ståendes mitt på Granvägen med hunden i ett nackgrepp i näven betraktandes grannarna som storögt stirrade på min person.
Vi har under en period befunnit oss mitt uppe i förkylnings- och influensatider. Detta påverkar förstås även arbetssituationen med sjukskriven personal och en mängd VAB-dagar som följd, vilket i sin tur leder till temporär underbemanning, stressad personal, försenade leveranser, felaktiga leveranser, hot om förhöjda leverantörspriser och en oändlig massa ”hur löser vi detta”-möten. Till råga på allt ringde kollegan från Danmark och klagade på att den nytillverkade roll-up'en var instabil och hade ramlat över henne på utställningen.
Hemma hotade äldsta sonen med självmord när tyskaglosorna inte fastnade eller ägnade sig åt ändlösa diskussioner rörande matematikens nödvändighet istället för att bara bita ihop och träna inför matteprovet på torsdagen efter.
Yngsta sonens klass sparar till en klassresa och detta innebär förstås föräldrabak. För detta ändamål hade jag för avsikt att baka kärleksmums. Det hade ju fungerat tidigare så jag tänkte att det kanske var ett säkert kort. Sagt och gjort rörde jag ihop en smet som jag bredde ut i en plåt och ställde åt sidan medan maken förberedde lunchen i ugnen. Hade lovar killarna en egen sats kärleksmums att förtära hemma också, så jag gjorde en extra smet som jag bredde ut in en liknande plåt. Även den ställde jag åt sidan i väntan på att ungen skulle bli ledig.
När ugnen blev ledig och under tiden vi förtärde lunchen kastade jag således in den första plåten kärleksmums för gräddning. Efter 12 minuter tog jag ut den och ställde den för avsvalning medan nästa plåt gräddades i ugnen.
När lunchen var avklarad tog jag mig an kärleksmumsen. Den ena plåten kastade jag in i frysen för att tina upp för glasering dagen innan försäljningsdagen. Den andra skulle jag precis skära upp när jag upptäckte att den var helt ogräddad i mitten. Slängde därför in den 5 minuter till för att åter igen ta ut den och upptäcka att den var lika ogräddad nu som efter första rundan i ugnen. In med den igen bara, för att ånyo ta ut den och upptäcka att den inte var ett uns mer gräddad efter denna tredje vända i ugnen.
-Nu får den vara inne 12 minuter till, sa jag till maken, beredde glasyren och slog mig ner bredvid honom i tv-soffan medan jag väntade tiden ut.
Döm om min förvåning när jag tog ut kakan för att upptäcka att den var lika ogräddad i mitten nu som förut.
Jag ställde mig att betrakta mitt misslyckade på diskbänken. Medan jag stod där kände jag hur jag fylldes av ett okontrollerat raseri.
-Du kan väl använda kanterna och lägga glasyren på dem bara, försökte maken på väg in i köket för att inspektera kakbaket.
Jag funderade febrilt på vad som möjligen kunnat gå fel och petade fundersamt med kökskniven i den lösa smeten i mitten på kakplåten. I öronen ringde kollegan MG's röst:
-Men för guds skull du är ju kemist, du måste väl kunna läsa ett recept.
Det hade jag ju för f-n gjort. Ena kakan hade ju blivit bra. Den låg ju redan i frysen, färdig att tinas upp ock glaseras när det väl var dags. Alla ingredienserna hade varit desamma. Endast äggen var från en ny kartong. Och plåten förstås, den var ju inte heller densamma. Men inte kunde det väl vara äggen...eller plåten...
Innan jag hunnit hejda mig hade jag kört kökskniven i kakan. Inte bara en gång utan ett 10-tal, kanske 100-tal gånger. När maken väl nått fram till mig och mitt misslyckade bakverk på diskbänken låg kakan i smulor och slamsor i plåten. I ögonvrån såg jag maken tyst backa tillbaka ut ut köket och ner i tv-soffan varifrån han kommit.
Sammanbiten skrapade jag av kakan ner i soporna varpå jag med beslutsamma steg gick ut i badrummet och spolade ner den färdigberedda glasyren i toaletten. Så knöt jag ihop soppåsen, satte på mig foppatofflorna för att gå ut och slänga alltihop i soptunnan.
När jag öppnade dörren såg jag grannarna i färd med att ställa undan cyklarna efter en cykeltur med barnen. Det gjorde hundarna också. Ystra som de var efter att jag äntligen avslutat med mitt kakbak och vilket ingav löfte om lek, for de ut genom dörren, tvärs över gatan och i full fräs mot grannarna på andra sidan. Hur mycket de än visste från tidigare förmaningar att ut på vägen får man inte gå, man kan ju bli överkörd, och hur mycket jag än ropade så vägrade de att lyssna. Istället fortsatte bara sin frammarsch med dövöronen fladdrandes utefter huvudena. Där stod de sedan små och bredbenta och skällde ut grannarna på deras egen tomt.
Då brast det för mig. Kastade mig ut i gatan, ställde mig med händerna i sidorna vrålade åt hundarna inne på granntomten.
-HIT! NU!
De tittade upp och kom lommandes mot mig där jag stod. Fick tag i nackskinnet på vår lilla papillon och röt åt den med hög röst.
-GÅ HEM MED DIG! NU!
Gnyende hastade han hemåt med chihuahuan efter sig, båda med svansarna mellan benen. Med full energi kom jag efter dem in i huset och var då så rosenrasande att jag med blotta blicken fick dem att hukandes rygga in i badrummet för att ta skydd hos äldsta sonen som lägligt nog kommit hem.
Utanför kunde jag se grannarna med ängsliga blickar åt vårt håll skynda in och dra igen dörren om sig. Förmodligen reglade de den ordentlig också.