På väg till arbetet en morgon kom jag att lyssna på en
diskussion rörande data- och tv-spel, om de möjligen kan vara bra för
inlärningen och i så fall vad skolan kan lära av data- och tv-spelsvärlden.
Enligt James Paul Gee,
professor vid Arizona State University, har skolan mycket att lära av spelvärlden.
Professor Gee har ägnat sin forskning åt att studera inlärningsprinciper hos olika data- och tv-spel samt hur dessa
principer kan tillämpas i klassrummet. Han menar att data- och tv-spel, när de
är riktigt framgångsrika, är mycket bra på att utmana spelare. De motiverar
spelarna att framhärda samtidigt som de lär spelarna hur man spelar. I en
artikel sammanfattar han sina principer i tre
klassrumsanpassade kluster; befogenhet, problemlösning och förståelse.
Med tanke på
hur mycket tid det läggs ner på dataspelande här hemma hos oss, så måste det
ligga en hel del sanning i det där, tänkte jag för mig själv där jag satt i
bilen. Skulle kunna tänka mig att man kunde ta lärdom från dataspelsvärlden
inte bara i skolan, utan även i arbetlivet. Entusiastisk sammanfattade jag
diskussionen för maken hemma vid middagsbordet.
-Hur viktigt är
det inte att ha relevanta mål uppsatta? undrade jag.
Maken tittade
avmätt upp från sin köttbit.
-Mål ska
fungera som en morot, menade jag. Man ska ha mål som får upp en på morgonen.
-Inga av mina
mål får upp mig på måndag morgon, konstaterade maken beskt.
-Då kanske du
har fel mål, fortsatte jag. De ska vara
personliga, motiverande och förknippas med en belöning om de uppfylls. Tänk
bara hur det var på universitetet. Man visste redan innan tentan hur många
poäng som behövdes för ett ”godkänt” eller ett ”väl godkänt”. Beroende på
vilket mål man uppfyllde fick man betyg därefter. Tydligt, personligt
motiverande och förknippat med en belöning.
Maken karvade
vidare i sin köttbit under tystnad.
-Vad är det
egentligen för mål våra barn har fått uppsatta åt sig i skolan? Nu var jag
verkligen i gasen.
Yngste sonen
tittade upp från sin köttbit. Kött är inte hans favorit, så det behövs inte
mycket för att han ska förlora koncentrationen.
-”Lyssna bättre
på lektionerna”, ”delta mer i diskussionerna”, ”räcka upp handen på
lektionerna”, hur motiverande är det? undrade jag. Inte speciellt tydligt och knappast
något som får upp en på morgonen.
Nu såg jag att
sonen började intressera sig för diskussionen, eller monologen kanske är en mer
rättvis benämning på det som försiggick hemma vid köksbordet. När jag nu en
gång höll på, passade jag också på att dra upp några usla mål som jag kom ihåg
från deras dagisperiod. Sonen såg tankfull ut medan jag fortsatte min
utläggning.
-Hur är det
egentligen i skolan idag? ångade jag på. Får eleverna veta vad som krävs inom
de olika ämnena för att uppnå ett visst betyg? Är målen tillräckligt tydliga, enkla att
förstå samt med lite god vilja även uppnå?
Jag vände mig
till sonen som nu drömmande satt och tittade ut genom fönstret.
-Jag kommer i
alla fall ihåg mitt första uppsatta mål, svarade sonen. Det var att lära mig knyta
skorna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar