Låg på rygg i
soffan i morse och funderade över livet i allmänhet och över hur snabbt det går
i synnerhet. Flyttade från Sundsvall till Stockholm i nittonårsåldern, har bott
här nere nu i 25 år och om färre år än så är jag pensionär. Hur blir det då?
Vad ska man då fylla sina dagar med? Kommer det att finnas något som får upp en
på morgonen?
-Tror du,
frågade jag maken, när man blir pensionär, att man har något att leva för då?
Kommer man att känna sig nöjd med att bara vara ledig och på sin höjd planera
in lite teaterbesök, kanske en bio och så lite resor då och då? Tänk om man
bara sitter hemma och dricker glögg hela dagarna? Kanske blir alkis på kuppen?
- Glöggalkis,
filosoferade maken. Det hör nog inte till vanligheterna.
- Man blir nog
snabbt känd på bolaget som den där som köper kopiösa mängder glögg jämt, fortsatte
jag. Eller om man gör egen, som den som köper kopiösa mängder billigt vin på
dunk och därtill helrör av den billigaste vodkan.
Maken fnös till
och mindes väl alla de otaliga gånger jag skickat honom till bolaget efter
”billigt, fruktigt vin på dunk och så den billigaste vodkan du kan hitta”,
tills den dag han totalvägrade att gå tillbaka dit igen i samma ärende. Sa att
de börjat kolla konstigt på honom.
-Tror du att de
kommer att lägga ihop två och två på ICA när man regelbundet kommer in efter
samma varor: pomeransskal, ingefära,
kanel, nejlikor, kardemumma, vaniljstång
och en massa sötningsmedel? undrade jag. Kanske kommer de att börja spekulera i
vad man ska ha alla kryddor till.
Har alltid
pepprat maken med frågor om framtiden. Kommer vi att bo kvar i villan när vi
blir gamla eller flyttar vi tillbaka in till stan? Kommer vi över huvud taget
bo kvar i Stockholm, eller ens i Sverige? Skulle han flytta med om mitt arbete
tog mig utomlands? Till vilka länder då i så fall? Skulle jag till och med söka
mig en utlandstjänst eller är det bättre att stanna hemma? Vet inte om han ens
har hunnit öppna munnen alla gånger för att svara innan jag bombat honom med
nästa framtidsfråga.
Halvvägs inne i
yrkeslivet har jag förstått att saker och ting ordnar sig ändå, även utan
planering. Efter naturvetenskapligt gymnasiet skulle jag aldrig mer studera,
för jag var så skoltrött. Utbildade mig till fotograf och tänkte försörja mig
på det istället. Jobbade med foto några år innan jag valde att gå tillbaka till
studierna, fast jag hade fast arbete. Fortsatte doktorera, fast det innebar en
tidsbegränsad tjänst. En del av forskningen förlade jag utomlands, trotts att
jag hade familj. De fick helt enkelt följa med, vilket passade bra för barnen
var så pass små att maken kunde följa med under sin pappaledighet. Sökte mig
därefter utanför universitetet, fast en akademisk karriär hade varit så
självklart. Skulle jobba med sälj, men hamnade på marknad.
Har förstått
att livet inte blir som man planerar. Däremot har jag börjat kunna skönja en
röd tråd i mitt liv när jag tittar bakåt. Ser att bitarna allt mer börjar falla
på plats. Lite som mina doktorandstudier: såg så jädrans rörigt ut när jag höll
på att forska, men resultaten hängde alla ihop när jag var klar med
avhandlingsarbetet. Lite märkligt på ett sätt, kan jag tycka, men skönt på ett
annat. Ingen idé att fundera på vad ens olika vägval ska ha för effekt på
framtiden. Ska jag ta detta jobb eller det andra? Ska jag bo här eller där. Vad
är bäst för framtiden? Det vet man inte. Huvudsaken är att man har roligt här
och nu. Fånga dagen, som man brukar säga med risk för att låta som cliché-Kjelle
i gårdagens avsnitt av Solsidan.
