Lyssnar alltid på musik i bilen på väg hem från jobbet. Gärna
på hög volym, och nu när det fortfarande är mörkt på kvällarna unnar jag mig
att sjunga med. I skydd av mörkret kan jag tryggt skråla för full hals utan att
skrämma mina medtrafikanter. För även om de inte kan höra hur falsk det låter
så kan de ju skygga inför min halvvilda uppsyn där jag sitter och gastar för
mig själv, tänker jag.
Ett snabbt öga på min playlist ger inte precis någon
vägledning om föredragen genre. Genom åren har man ju gått igenom en del faser
ur vilka favoritlåtarna har fått följa med vidare i livet. Jag har funderat
över livet Efter plugget med Factory. Förvånats med Gene Pitney över vilka
vändningar livet kan ta sig, t ex när man som honom på väg hem till Oklahoma endast
24 hours from Tulsa plötsligt drabbas av ödets nycker. Jag har rest världen
runt och letat efter Flickan i en Cole Porter-sång med Per Gessle. Har blivit
inbjuden till Candy’s room av Bruce Springsteen. Haft kärleksbekymmer med Matt
Bianco, bekymmer som känns som More than I can bear och man bara önskat, som Aloe Blacc (eller kanske Avichii) att
någon ska Wake me up när allt liksom är över.
Michael Alonzo
gav mig en inblick, om än kort, endast Sex (komma) noll två minuter, i livets
baksidor. En inblick som gör att man liksom Dregen funderar över varför vissa
människor mer än andra verkar drabbas av en Flat tyre on a muddy road.
Passar ofta på
att lyssna på ”min” musik när jag är själv, t ex i bilen på väg hem från
jobbet, eller i lurarna på löprundan, när jag rastar hundarna eller dammsuger
huset. Inte för att jag inte vill dela med mig, det är väl snarare så att ”min”
musik inte uppskattas av alla. I alla
fall inte vid volymer som jag uppskattar när jag vill tillåta mig själv att helt
uppslukas av musiken. Som yngre hade man eget rum med dörr att dra igen om sig.
Som vuxen med inneboende tonårssöner och hundar får man ta lite mer hänsyn.
Just denna dag
kände jag mig inte riktigt klar med lyssnandet när jag väl tagit mig hem efter
dagens arbete. Tänkte därför att det kanske skulle gå för sig att spisa musik
medan jag tillagade kvällens middag. Således brassade jag på en riktig SexyBack
med Justin Timberlake, en ryggbiff som skulle serveras med pommes fritts, hade
jag tänkt. Yngste sonen slår en lov in genom köket, tittar på mig med kraftigt
höjda ögonbryn, men går ut igen utan ett ord. Av hänsyn till mina inneboende
sänker jag volymen då det är dags att äta.
Sönerna släntrar
in i köket, slår sig ner vid bordet och ser på mig med bekymrad rynka mellan
ögonbrynen, allt medan jag diggar lätt med Grillat och Grandy som sjunger om
Tung baba.
- Det här är inte
musik som man förväntar sig hitta på sin mammas playlist, konstaterar yngste
sonen medan han bestämt nickar åt mitt håll.
Att jag har
blandat upp Grillat och Grandy med Boy George säger dem ingenting, tänker jag
och håller därför tyst.
Yngste sonen ger
sin bror en menande blick varpå äldste sonen lutar sig fram lite över bordet
och ser på mig med allvarlig min.
- Mamma, har du en
fyrtioårskris?
Vafan händz?
